Östernärkebloggaren: juli 2012

söndag 29 juli 2012

Irrhjärnan.

Kanske har det varit för varmt, så det är därför min hjärna irrar runt i tankarnas värld.
Jag borde läsa, men kan inte koncentrera mig.
Jag borde städa, men gjorde det nyss och det är ändå ingen idé förrän vi fått in möblerna i sonens rum.
Jag borde baka men det är för varmt.
Jag har påtat i trädgården, men gick in, är för trött.

Egentligen är jag ledsen.
Ledsen för att ingen förstår mig.
visst låter det patetiskt?
I morse tänkte jag på The Arks låt, it takes a fool to remain sane.
Egentligen var det en annan strof i låten som jag funderade över, “.. A generation lost in pace.. Det skulle ha kunnat stå a generation lost in space.

För det är precis så det är idag.
En hel generation har förlorat all verklighetskontakt och gått rakt upp i sybern.
Istället för att träffas och prata messar man.
Man facebookar, twittrar och messar.
En hel generation som är totalt lost
när det inte går att skicka sms.
Som inte ser hur andra mår om det inte skickas ledsna gubbar.
Man ser å ändå inte.
Man talar om ytliga bekanta som om man umgås med dem varje dag IRL. ( precis, i verkliga livet betyder det.)
Hela denna tillvaro är byggd på konstiga förkortningar och man använder dem också i dagligt tal och en hel generation (min) är helt borta. LOL.

Människor mitt ibland dem går under och de ser inte för personen skickade inga ledsna gubbar i messen eller på FB.
En hel generation som inte förstår andra människor i verkligheten.
Det skrämmer mig.
Det skrämmer mig att jag är omgiven av människor som ser mig som en serviceinrättning istället för som människa.
Jag skickar inga gubbar.
Jag skickar endast korta meddelanden på telefonen.
Jag ringer…
Jag är helt ute.

En liten fråga hur kommer dessa ungdomar bli som föräldrar?
Bebisar skickar inte sms.
　
　
　
　

fredag 27 juli 2012

När det ena vissnar och dör.. kommer nästa flor..

Jag har försökt få Krassen att blomma här i min trädgård i 9 år. Men inte förrän nu gör den det.
Få blommor är så fina som Krassens och de går dessutom att äta.
De har också så vackra namn, Salomon baby, Apricot brandy, Empress of India, Milkmaiden, Strawberry och ice.

Men det finns andra som också vill visa sig från sin bästa sida.

Här malvan Noveller rose.

Frans nejlika och hostans blommor.

Temynta.

Gurkört och lejongap

vanlig spirea är också vacker

Vill du se allt i verkligheten är du som alltid välkommen.

torsdag 26 juli 2012

Vinterfjäll.

Allt ställs på sin spets, och inget kan egentligen bli värre.
Denna vecka blev min värsta i mitt liv, och då
Finns det ändå rätt många som står i kö till den
Utmärkelsen.

Vår terminen åk 2 FLK skulle vi åka till Hemsedal för att ha Vinterfjäll.
Redan på höst terminen var det käbbel.
Vi hade ett gäng killar i klassen som så där folkhögskolemodernt på den tiden, var kommunister och till lika emot kommersialismen.
Back to basic kan man milt utrycka det.

Vi skulle gå en studie cirkel och göra våra egna ryggsäckar.
Dessa skulle tillverkas i hjortskinn och bambu.
Det blev aldrig av, som tur va.
Jag köpte en fjällräven raven gyro istället och fick megs skäll för det inför mina föräldrar i affären och den generade butiksägaren.

När tiden närmade sig skulle sov platser lottas.
Hur man nu kan komma på något så infernaliskt dumt.
Jag var liv rädd för en man i min klass.
Jag var 20 år han var 34 år.
Han jagade mig runt på skolan och även hemma i Brevens.
Frånsett att han var intresserad av mig så var det uppenbart att han inte var frisk en våning upp.

Jag bröt ihop fullständigt när det visade sig att vi skulle dela dubbelsäng.
“Ett skjut mer eller mindre spelar väl ingen roll” sa en kille i klassen till mig.
Det fanns två oskulder i min klass, jag och Kenneth.
Han hamnade ensam bland tre tjejer.
Han vågade inte bryta ihop.

Så nära döden som den eftermiddagen har jag aldrig varit.
Mirakulöst nog räddade min pappa mig.
Nu är det ju så att skolan är kristen och bekänner sig till Svenska kyrkan ,på den tiden hade vi Eilertz Fryland som rektor, han var till lika präst.
Jag vet inte vem som underättade honom om situationen.
Jag vet att en del av personalen hotade med att sluta, om jag tvingades sova med en för mig
Okänd man.
Jag är väldigt tacksam för det idag.

Kenneth och jag bytte sov plats, men vi tillhörde olika stugor.
Varje morgon möttes vi på vår väg till den stuga vi lottats till.
Förstockat och osmidigt minst sagt.
Men demokratins fana hölls högt.
Lottat var lottat.

Redan andra dagen var våra liv i fara.
Vår lärare visste allt, så han tog oss med på en skidtur till fjälls.
Vi passerade konstiga röda skyltar och band.
Vi åkte under snö överhäng och upp för branter.
Sagolik utsikt.
Men faran låg inte som jag såg det, i att åka i avspärrat lavinområde, det visste jag ju inte då.
Nä värst va att ta sig upp till toppen med pappas gamla skidor sen 50-talet i liftarna.

Första liften var en ankarlift jag vågade inte ta stöd med rumpan utan drog mig upp hela långa vägen.
Väl uppe var armarna bedövade av mjölksyra.
Jag kom ändå lyckligt undan.
Siv vurpade med ryggsäck och allt så många gånger att hon fick hjärnskakning.
Ben fick gå uppför halva andra backen med skidor och ryggsäck.
Han föll ur liften.

Han va inge vidare på skidor honom fick de ta ner med skoter.
Vi andra kom upp till ett soligt fjäll.
Anna och jag hade vallat med glidvalla.
Det fungerade inte på kalfjällets isiga topp.
Men Pieter hade klister valla.
Vi strök hela skidorna fulla och åkte som gudinnor tyckte vi.
Tills det bar utför, i en dalsänka där var det lös snö och tvärnit, först kom ryggsäcken dunk sen en smäll av skärmmössan dunk och sist glasögonen. Näsan var blå.
Lite vilse åkte vi också.

Så när vi skulle hem kom vi ut ovanför svarta puckelpisten med långfärds skidor, ingen höjdare.
Anna och jag satte skidorna i sidfickorna på ryggan la oss på rygg och åkte utför.
I lössnön nedanför försvann vi, de fick gräva fram oss.

Ner för puckel pisten gick jag på skrå, med skidorna på ryggen.
Det tog två timmar.
Inte en enda kisspaus på hela dagen jag var så kissnödig att jag mådde illa.

Morgonen därpå skulle vi åka slalom.
Vi som inte gjort det anmäldes till skidskolan.
Men först skulle skidor och pjäxor provas ut.
Jag undrar om folk ser hur de ser ut i dessa tingestar.
Från sett att det känns som man satt foten i en råttfälla så är de extremt obekväma att gå i, man ser ut som man bajsat i byxorna och inte tagit bort det.
Min session i slalombacken blev kortvarig.
Jag är höjdrädd, fart rädd och…

Vår käcka norska skidlärare hade mött sin överman.
Jag skulle åka tallrikslift upp i barnbacken.
Jag ramlade ur, jag gled in i nätet vid sidan jag följde med in i stavarna där liften vänder.
Jag stod så på toppen av barnbacken och vågade inte åka ner.
Läraren som började bli sugen på lunch åkte upp tre gånger” och nu baare följer du meg”
Han susade ner för backen, jag stod kvar.
När alla gått tog jag mig ner själv på skrå.

Jag lämnade tillbaka skidorna och gick halvmilen hem till stugan.
Vilken idiotisk sport.
Väl hemma fanns det inget varm vatten för Åsa hade stängt av varmvatten beredaren istället för strömmen när vi gick.
Jag sa det, men dumma fruntimmer lyssnar ju ingen på.
Så värden fick komma och sätta på den igen.
Konstigt att så tekniska karlar inte kan se att strömmen till varmvatten beredaren är avstängd.
Det blev ingen dusch den kvällen för när skåningen duschat var vattnet slut.

Christer som skulle va duktig torkade disken, jag talade med honom och plötsligt var han borta, han föll ner i hålet i golvet ner till varmvatten beredaren.
Att han inte slog ihjäl sig är ett under.
Det fanns i och för sig risk för det när man gick till utedasset.
Vi åkte kana ner och kröp upp till stugan igen.

Det här var alltså tidigt 80-tal.
Skiddräkternas stora era.
Kan ni då tänka er ett gäng skogsmullar i Argaladei utförande med Tellmar skidor hemstickade toppluvor och försvarets grötrockar i denna skidmetropol?
Nä det kunde inte befolkningen heller.
After ski var ett begrepp de seglade in med pressade marsvin på fötterna och vit färg i ansiktet. Vi luktade skog, svett och brandrök och såg ut som om vi hjälpt till släcka elden.

Vi var äntligen på väg hem.
Men Bolles bil hostade.
Vi stannade på varenda mack.
I baksätet satt jag, min fars dotter uppvuxen med hostande bilar.
“Det är skit i förgasaren”.
Hål käft du vet väl inget om nått.
Nä…
Väl inne i Sverige igen stannade vi på en ny mack, nu var det inte längre frågan om att resa vidare.
Bilen gick nästan inte framåt.
Grabbar rev sig i huvudet.
Men killen i verkstaden hade varit med förr.
“ Men det är ju skit i förgasaren vi blåser den med lite tryckluft så ordnar det sig”
Precis.
Nu gick Saaben som ett skott.
I Karlstad bytte vi bilar.
Jag hamnade med Kenneth mot Kjesäter.
Jag blev kartläsare.
Men höll ändå på att hamna i Stockholm.
Kenneth hade diabetes.
Vi skulle stanna och äta men han började bli svår att få kontakt med.
När skylten Arboga xx passerad vaknade han till.
Då hade vi passerat de flesta avfarter.
Vi svängde första bästa väg till höger och trixade oss in till stan och Deiles.
Efter det mådde chauffören bättre.
Vi kom fram mitt i natten.
På måndagen saknades Kenneth, han låg på sjukhuset med sitt dåliga blodsocker.
Det var inte så lätt att sköta det på den tiden.
Riktiga sprutor och inga blodsocker mätare.

Den värsta resan i mitt liv.
Aldrig mer vinterfjäll!

　
　

måndag 23 juli 2012

Crusing Askersund 2012

Jag och maken reste hem, det finns ju en gräns för vad en halvgammal kvinna med handikapp orkar med. Med hem följde också hundarna, men kusin Thomas med söta dottern Zandra mina två trevliga barn och dotterns pojkvän, Hampe åkte på crusingen.
Här kommer bilder från den.

Fler och fler bilar anslöt till crusingen.