Skog blir äng

Under sommaren satte jag sommar blommor bara. Men med i bagaget från Brevens fanns en plastsäck med min fars aklejor.
Aklejor är mina favorit blommor.
Just dessa var mycket gamla, hämtade på torpen runt Breven innan de eldades ner och det planterades skog på tomterna.

Med facit i handen är jag mycket ledsen över att jag inte grävde upp rosorna också.
De kom från samma ställen och vinbärsbuskarna.
Jag fick i alla fall med mig ett gullregn, ett äkta.
De är i och för sig giftiga som bara den.

Vår entré, jag gjorde tappra försök att få in lite blomfägring, men det va inte mycket som växte bland tallrötterna.

I stort sett hela söder sidan låg i ständig skugga.
Det är okej för jag gillar inte sol, men det är inte mycket som växer i mörker.

Så i augusti ringde jag Kims vän Urban Johansson han kom med motorsågen.
Här tillsammans med svärfar Svasse Johansson från Högsjö.
Just på den här bilden är det två björkar som sågas ner på baksidan.
Jag blev evigt tacksam att jag tog ner dem när jag gjorde, för sen drog Gudrun fram och hela altanen blåste bort.
Hade de stått kvar hade vi haft dem över taket.

Bakom garaget fanns en rabbat, deit solen aldrig når. I hörnet en vacker syrenbuske, som aldrig blommade.
Jag funderade länge på vad vi skulle göra åt det.

Fortsättning följer...

2003 på våren

Det blev vår, en grå vår i vår trädgård. Nästan inga blommor mest sten faktiskt.
Ja, så här såg det ut i rabatterna.
Jag som är otålig orkade inte vänta.
Jag tjatade på gubben men se han var inte intresserad.
Så det blev till att plocka fram en gammal filt från garaget och välta över bumlingarna på och släpa ut dem på gräsmattan för senare funderingar.

Jag grävde om hela rabatten och tillsatte ny jord.

Jag hade också svårt med att det inte fanns någon klar avskiljning mellan vår mar och kommunens vid cykelbanan.
Det var fler än jag som hade problem med det.
När högstadiet hade gympa genade hela skolklasser genom vår tomt.
På baksidan vid altanen tjuvrökte några, okänt vilka.

Jag avskyr Ölandstok, naturligtvis fanns det regäla risbuskar av ovan nämnda sort vid entrén.

Bort, bort.
Det fanns lite att göra...
Men många ansåg att jag förstörde tomten totalt när jag sågade ner allt som växte, nästan.
Ni får själva av göra....

Fortsättning följer...

En annan lång resa

Nu skall jag ta er med på en annan lång resa.
När jag började blogga, så började jag på Östernärkebladet. Där var själva idén att komma runt allt skitsnack om mig och min familj.
Alla visste så mycket om oss, som absolut inte var sant.
Jag tänkte att om jag själv berättade vem jag var och om mitt liv, så skulle skitsnacket upphöra, vilket det också gjorde.

Så sa Bengt ifrån, inget mer bloggande för någon.
Jag struntade i allt i ett bra tag.
men så i höstas började jag blogga här.
Jag började med endel av alla de bloggar jag skrev på ÖNB och så en del debatt inlägg.

Nu tänker jag fortsätta en resa i mitt liv med er.
Men det blir huset och trädgårdens resa.

genom min far har jag fått ett stort trädgårdsintresse.
Jag hade ingen aning om hur våldsamt det kan styra en, men nu fick jag erfara det.
Jag kom alltså från Brevens, en by mitt i skogen.
Hamnade i Odensbacken en by på slätten.
Tomten var dock en barrskog i mina ögon.
Jag kände mig instängd.
Ja så här såg det alltså ut på framsidan.

Den våren/vårvintern satt jag tjock och sjuk på en plaststol och sågade ner träd med grensåg.
Många av barrträden var döda och stod där bara som risruskor.
Två kryp enar syns inte på nedre bilden för jag sågade bort dem medan det ännu var snö.
De växte 2 m ut i vägen och posten kan inte ha varit glad.
Under de här första åren fotade jag allt som skedde i min trädgård och satte in allt med kommentarer i min röda trädgårdspärm, det var före datorn i vår familj.
Fortsättning följer....

Maj kursen och en chock

Så kom våren till Kjesäter och vi skulle åka med ämneskursen till Stockholm.
Vi skulle kompenseras för den utökade arbetstiden.
Och vi skulle få lite mer i lön.
Jag hade ont i magen.
Jag följde inte med.
Jag blev glad för det sen.
Det blev dygnet runt jobb.

Att leta utvecklingsstörda elever i Stockholm sent på kvällen är ingen hite.
Och när det sen kom till kritan blev det inget extra lönepåslag.
De drog av för hotell och gud vet allt.
Det slutade med att jag som var hemma fick mer i kuvertet än de som åkt.

Jag blev beordrad att hämta en kastrull soppa i köket och bära den upp till stallet.
Så de skulle få något att äta när de kom hem.
Det var 20 liter soppa och jag bar den.
Hur jag skulle fått upp 20 liter soppa till stallet utan hjälpmedel vet jag inte.
Det var glada ungdomar som kom från Storstaden.
Några hade hälsat på sina föräldrar eller fått besök.
Gröna Lund hade varit jätteskoj, det tyckte alla.

Så blev en av oss tjejer sjuk.
Jag och hon hade hand om väckningen den här morgonen men hon kom inte.
Jag knackade på dörren och fick mitt livs chock!
Tänk vad lite smink kan göra för utseendet!
Hon öppnade i ett genomskinligt nattlinne.

Näsan var enorm.
Huden grå och håret spikrakt och grå blont.
Jag stod bara och stirrade.“
Ja den som det visste.

Hon hade lockigt hår i vanliga fall.
Ögonen var stora och blå nu var de grå.
Hyn var rosig och skär nu var den också grå.
Näsan dolde hon med ett par enorma glasögon.
Hur hade hon lyckats med denna förvandling från ankunge till svan?
Linser, ett par glasögon, lite rouge och Foundation och mycket mascara och eyeliner.
 En locktång och något mer kanske?

Mitt liv fick ett nytt perspektiv.
Jag la hela lönen på smink från och med nu!
Jag mötte viss kritik men det rann av mig.
Ingen kritiserade ju henne.

Så blev det maj och våra elever for hem.
Istället kom Majkursen.
Det var pigor och drängar som behövde en månads semester.
De var utslitna och vingklippta efter år av hårt arbete.
Nu var vi ny grupp som skulle jobba.
Anders kom som skolassistent.
Dave, Danne och Kenneth från kurserna på skolan började.

Maud från Katrineholm kom också.
Maud och jag fann varandra och hade många trevliga kvällar i vindskyddet uppe vid bokskogen.
Vi köpte lite vin och lite ost och några kex.
Klart det var förbjudet att dricka på skolan men det var så lite vi drack så lite högst ett glas var.
Men oftast var det kaffe på termos och tårta vi smällde i oss i vår ensamhet.

Vi hittad på mycket bus.
Vi hade jätte skoj med Dave och Danne.
Majkursen var rolig men det krävdes mycket mer jobb
.
En av tjejerna hade hemlängtan och kissade ner sig varje natt för att få åka hem.
Vi bodde i tvättstugan.
En elev kom från en låst avdelning på ett mentalsjukhus och skulle Nu vara hos oss.
Han var stor och tog plats.
Jag skall erkänna att jag var mycket rädd för honom.
Av någon anledning lyckades han strunta i sina mediciner och löpte amok.

Jag kom med en tjej i rullstol till frukosten och hörde ett brak.
Han hade lyft hela frukost bordet på raka armar och slängt ner det ingen.
Några av eleverna var rikemans barn som varit undangömda.
De hade aldrig fått nya kläder.
Så var det med en kvinna.
Hon fick sina första nya kläder på skolan.
Jeans och tröja.
Hon blev så glad att hon sprang över hela skolan och tjöt av glädje.
Det är fickor på jeansen, fickor hurra!!!!

Men vår lilla sängväterska hon fick åka hem till slut.
Hon hämtades av två trötta föräldrar som väl tänkt sig en semester på tu man hand efter 30 år.
Men snälla du skall du inte försöka stanna, sa Ulla E.
Nej och nu snackar vi inte mer om det, sa det lilla trollet.
Hon reste med ett leende på läpparna.
Jag saknade henne.

I många år brevväxlade jag med flera av mina elever, ja det gör jag fortfarande i alla fall två av dem, varje dag via mailen nu.
Att jobba med människor är ett livslångt åtagande.
Du kan inte skaka människor av dig och gå vidare.
Man blir berörd och fäster sig vid dem.

Man har en historia tillsammans och den är värdefull.
Jag bär alla mina vänner med mig hela livet som smycken runt halsen.
Jag tänker på dem även om vi inte längre har kontakt.
De är en del av mitt liv.
Mitt liv kan jag inte glömma.
På gott och på ont.
Men mina vänner är pärlorna på vägen.vad glor du på” skrek hon.

PÅSKTOMTEN

Alla känner till jultomten.
Men nästan ingen har hört om påsktomten.
När alla julklappar är utdelade och vintern tagit slut, då reser tomten på semester till varmare länder.
Då kommer över skyn ett fågelsträck.
Det har du säkert sett många gånger.

Men du har inte tittat med ett barns ögon, på det där fågelsträcket för då hade du sett honom, påsktomten.
Fåglarna drar en liten äggavagn efter sig i glada färger.
I den sitter en liten figur.

Hans kläder är gula som milt solsken om våren.
Han är kort och rund och har ett kort skägg.
För du förstår ju att det blir för varmt med skägg på våren.
Hans hår är som silver,
det är sant och ögonen gröna som björkens första blad.
Hans läppar är rosa och leendet brett.

Han har skratt rynkor i ögonvrån och sjunger när han går.
Hans lilla äggavagn är fylld av påskägg i alla himlens och jordens färger.
Om du varit snäll, lägger han ett väl fyllt påsk ägg på din förstukvist
eller på mattan innan för dörren.
Du kommer inte att se honom.
Du kan heller inte höra honom.
Men lyssnar du en tidig morgon på våren,
just när de första fågelsträcken sveper över himlen kan du höra suset av vingar.
Då vet du att i vagnen bakom sitter Påsktomten och vinkar till dig.
Vinka tillbaka så kommer han med ett påskägg till dig.
　
Ha en glad påsk!
Och du glöm inte vinka till Påsktomten så du får ett påsk ägg du med.
　

ÖSTERNÄRKE eller när luften gick ur en hel bygd.

Jag flyttade hit för 9 år sen.
Då hade vi 2 affärer, bank, post en blomstrande skola.
Vi hade kommunkontor.
Året efter startade vägföreningen.
Vi hade friidrotts grupp för ungdomar,
Vi hade nattvandrare, vi hade fungerande föräldra förening.
Vi hade säkert mer än så.

Allt hänger på några få drivande personer.
Dessa människor lägger ner många timmar av sin fritid för att många andra skall ha det bra.
Sören Sahlén, Anders Pettersson och Carina Järvelä i vägföreningen.
Israelsson gjorde det för Hoif när han sladdade planen.
Han drev också friidrottsgruppen här i Odensbacken.
Bengt Karlsson som lägger ner ett otroligt arbete i pingstkyrkan och med Lettlandshjälpen.
Han startade också Östernärkes föräldraförening med mig.
Sören Salle Sahlén har också varit brandman och är en profil i Hoif.
Andreas Ryding som vurmar för LAN.
Bengt Bronner som startade Östernärkebladet mm.
Mikael och Maria Adriansson som startade kulturkanalen och nattvandrarna.
De var också med i föräldraföreningen.
Det finns fler som jag dock inte känner till.
　
Men någonstans på vägen under de här 9 åren har något hänt.
Frågan är när och varför.
Jag skall ge min åsikt och mina funderingar.

Tittar man tillbaka och försöker förstå, så är det så att i små byar är sammanhållningen stark.
Jag vet att det var så i Odensbacken för vi som var från landet såg det ner på i Odensbacken när jag var ung.
Det var svårt att komma in i samhället, precis som det var i Brevens.
Man kallade det bruksanda.
Främlingar sågs inte med blida ögon.

Här var pingstkyrkan stark och Hoif.
Men sakta men säkert flyttade folk in och de gamla och starka miste sin betydelse.
Det bildades subgrupper med egna normer och regler.
Inte alls negativt, men en vittrande faktor.
De gamla tappar då kläppen och drar sig tillbaka.
Nya krafter kommer in men blir aldrig accepterade och får jobba i motvind om inte storm.

Jag tänker ta föräldraföreningen som exempel.
Det var helt okej med föreningen så länge den enbart tjänade ett allmänt intresse.
Dvs när vi drev frågan att få behålla paviljongen och förhindra nedläggning av delar av skolan.
Vi som var engagerade såg brister som vi ville förbättra eller eliminera.
Nu blev vi istället ett hot.
Folk baktalade oss och ingen kom på mötena.
Vi fick veta att vi inte var önskvärda.
Flera av oss i föreningen hade barn med särskilt behov av stöd.
Vi fick veta att våra barn var onormala och konstiga.

Men hur blev det så?
Jo de föräldrar som inte vill, orkade eller vågar bry sig om sina barns skolgång de teg.
De föräldrar som inte stod ut med missförhållandena de flyttade tyst och lugnt sina barn till skolor i stan.
Man vill inte stöta sig med folket i byn och få en stämpel på sig som sur käring.
Ofta är det ju ens vänner som jobbar i skolan och dem vill man inte kritisera.

Med facit i hand hade det inte varit bättre med en dialog med skolan och ett försök till förändring?

Jag tog reda på hur många barn från F-9 i Östernärke som går i annan skola än anvisningsskolan.
Därtill kommer alla som helt enkelt flyttat här ifrån på grund av skolan.
Så här ser det ut:
Här finns 735 skolbarn 649 av dem går i sin anvisningsskola.
86 har valt annan skola.
Fördelningen är: 53 går i friskola
33 går i annat skolområde.
Man kan anta att dessa barn har frånskilda föräldrar eller att de börjat i en annan kommunalskola för att vara säkra på att få en plats i önskad skola inför högstadiet.

Ca 10% av Östernärkes elever går i annan skola än anvisningsskolan.
Det är ett lågt antal i förhållande till andra kommundelar.

Men nordost har ett tillskott på 8% eftersom de har flera attraktiva skolor som, Engelbrekt, Op och Gumaelius.

Borde vi inte undersöka varför alla dessa elever valt bort Östernärkes skolor?
Men istället rycker vi på axlarna och går vidare.
Mikael och Maria ville något med nattvandrarna, vi ville nått med föräldraföreningen.
Inget av det finns kvar för ingen vill hjälpa till, alla vill ha lugn och ro.
De som inte står ut de flyttar eller sätter sina barn i annan skola.

Vi har en svag nämnd, som inte direkt gör något väsen av sig eller står upp för oss. Vi har en svag områdeschef som inte heller verkar driva Östernärkes frågor mot stan eller så har jag missat något.

Hur länge kan vi motivera att vi har så många skolor här ute med så få elever? 649 elever fördelat på 6 skolor räknat rakt av blir det 109 elever per skola vilket ju är missvisande för det är betydligt färre i Kilsmo och Hampetorp, men ger oss ändå en fingervisning.
Nästa fråga blir, varför har ingen frågat dessa elever och deras föräldrar varför de byter skola?
Kanske kunde man göra något för att vända trenden.

Men luften tycks ha gått ur hela bygden.
Man låter allt rulla på, bara man slipper granska sig själv och sin organisation.
Vi vill inte ha några nattvandrare, vi skiter i vad våra och andras ungar gör på kvällarna.
Men hade det funnits vuxna ute på kvällar och helger hade vandalisering och stölder blivit mindre. Färre ungdomar som dricker och framför allt röker.

Idag köper många föräldrar ut tobak till sina barn med ett leende på läpparna.
För 3 år sedan drev jag på mot skolan att vi skulle ha en antirökkampanj men Öreför tyckte det skulle få motsatt verkan.
Idag vet vi att det är många på mellan och högstadiet som röker.
På fester här ute röks det också vattenpipa, helt ofarligt enligt ungdomarna, medan vi vuxna har en helt annan åsikt.
Allt fler ungdomar gör sin alkohol debut i allt lägre åldrar.
Jag ville också ha bättre sexualundervisning och framför allt information.
Alla tror idag att ungdomar vet så mycket, men med egen erfarenhet så vet jag att de vet mindre än vi gjorde.
Allt detta borde ju får vuxna att reagera, men det gör det inte!!!
Det är anmärkningsvärt!
För om man inte reagerar över vad ens avkomma hittar på vad skall då engagera???
Odensbackens vuxna befolkning klagar och gnäller, men är tyvärr helt overksamma.