Otålig

7veckor i gips. Nu börjar jag bli otålig.

Först hade jag ganska ont åt morfin, och slutade med det efter ett par veckor. Klarade mig bra med Alvedon.

Ovan första gipset.

Jag har bytt gips i princip var annan vecka, på grund av skav och klåda bla.

Till en början de första 6 veckorna fick jag inte belasta foten vilket innebar rullstol.

Det innebar att jag fick bo i vardagsrummet och där bor jag än eftersom vi har sängkammaren på övervåningen och jag har svårt att gå i trappor innan fotleds operationen. Nu är det i princip omöjligt, det går med stor ansträngning.

Nu har jag fått ett gips jag får belasta till smärtgräns, men det gör inte ont att gå på, inte förrän efter åt. Nu har jag fått börja med morfin igen för att orka belasta. Jag är inte så pigg på att sitta i rullstol resten av livet.

Allt går så mycket långsammare, det är  ett helvete att torka golv i rullstol och att diska. ja allt blir mycket krångligare och jag kommer inte ens in på toa med rullstolen. Där har jag fått en bock att hålla mig i så jag kan hoppa på ett ben över tröskeln.

5 veckor kvar.
jag undrar hur mycket som är kvar av mitt ben då? har som bekant droppfot på det här benet det var ju därför jag gjorde steloperationen av fotleden eftersom benen flutit ut och lagt sig under foten med bara skinnet emellan.

Här ser man tydligt min dropp fot avmusklad och formlös.
Knölen är ett spikhuvud

 Doktorn har förlängt min hälsena eftersom den dragit ihop sig efter 25 år utan muskler.

.Ovan syns tydligt hur smalt benet blivit efter 6 veckor i gips.

Man ser att det är en utbuktning där hålfoten skall vara det är ett mellanfotsben som lagt sig där. Blir det inte bättre efter op så måste vi kanske operera igen och steloperera det också. Då får jag en planka till fot, inget man önskar sig.

Nuvarande gips.

Som synes har jag plåster på stortån, det är för att jag rensat ogräs i rabatten krypandes och kände ju inte att tå släpade i cementplattorna eftersom jag inte har någon känsel i fot och ben.


Jag ser fram emot att bli av med gipset kan jag säga och jag tackar gud för varje dag det regnar. Inte kul när svetten rinner på insidan av gipset.
Heller inte så kul när ett kryp kröp in och bet mig kliar nu infernaliskt under gipset där den bet mig.

Lidandet

Allting är relativt.
Jag har det bra, jag har tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen.
Jag borde må bra, men så är det ju inte alltid.

Jag borde vara tacksam, det är jag varje dag.

Jag lider dock ändå.
Jag sitter här i dörren till mitt hem ser ut och lider.
Buskarna har dött i torkan i höstas och barfrosten i våras.
Påskliljorna blommade inte för de frös av.

Jag lider för där växer ogräset som aldrig förr och det är mäkta svårt att få någon hjälp.
Dr frågade hur jag har fått såret på stortån på det ben som är gipsat.
Jag svarade inte, för sanningen är den att jag krupit runt och rensat ogräs i rabatterna och tån släpar i cementplattorna så den blödde.

Dessa ovan har rymt ur rabatten och är på helt fel ställe, men jätte söta.

Jag lider för så här års brukar jag vara klar med vårstädningen, torkat väggar och tak skurat kökslådor, tvättat mattor och fönster mm.

Nu ligger jag i en säng i vardagsrummet och stirrar upp i århundradets största spindelnät. Sot från kaminen har lagt sig fett och svart i kristallskålarna över bokhyllorna. Mja kristall kanske va att ta i...

Jag vill kunna gå ut jag vill inte sitta i rullstol och bara kunna titta genom fönstret.

Jag vill kunna städa där det behövs.

Vi blir så osams i familjen när jag bett om hjälp.
Plötsligt är alla sjukare än jag...
Förra helgen fick jag ut maken i rabatten han va med ett par timmar och jag visade vad han skulle dra upp.
Han va såå dålig dagen efter kunde inte gå och hade ont överallt.
Jaha????

Jag har ont överallt varje dag år ut år in. Jag städar, tvättar stryker och sköter trädgården fast jag har tre gånger så ont de följande dagarna.

Allting är relativt.

Önskar er en trevlig morsdag.

 

fotona i denna blogg har Hanna tagit.

 

Samtiden här och där

Jag pratade med någon idag som precis som jag konstaterade att många ungdomar är föräldralösa de har bara kompisar hemma. kompisar som fixar sprit åt dem och ibland också till deras kompisar.

Kompisar hemma som köper röka åt dem.
men vem, vem sätter gränser?
Vem säger nej?
Vem??? -ingen.

Pengar finns det gott om men ingen omsorg.
Det är så lätt att sätt in någon tusing på ungdomskontot och sen inte fråga vad som sker.

Unga här i byn som kör utan körkort dricker sig redlösa medan de vuxna kompisarna hemma retas.
Ingen sätter ner foten.
Bara jag och för det blir man baktalad.
Vilket inte rör mig i ryggen då jag råkar veta att jag har rätt och de andra fel.

Snart är det skolavslutning, tänk på det, många unga fulla och mycket bråk men hit kommer varken fältare eller polis bara röja järnet.... för inga vuxna ser.

Ute i världen förfasar man sig över terrordåden. Denna gång mot unga människor.
Man talar om fler kameror, fler poliser, fler väktare fler.....

Ibland har jag en känsla av att jag skulle vilja spränga en islamistisk moské, skola eller ett hus som hämnd öga för öga....
Men vi svenskar är ju inte sånna.
Det finns bara en sak att göra, skicka hem alla män i klänning och skägg och alla kvinnor som ser ut som svarta spöken.
De är ju rättrogna muslimer och de kan bo var som helst i mellanöstern. Låt dem som är kristna komma hit de har ingen chans att överleva där nere de mister för det mesta huvudet.

Snart är festivalsommaren här och hur många kvinnor skall då utsättas för sexuella kränkningar, Våldtäkter, och mord?

Enligt BRÅ är det inte längre i hemmen som det mesta sexuellt relaterade våldet sker utan ute av en för offret okänd gärningsman. Statistiken vände 2015...

Min dotter ville åka till bråvalla, det får hon helt enkelt inte.
Jag älskar henne och vill inte få hem ett vrak.

Vi lever i en tid där vi vill ha ett multikulturellt samhälle, det är en utopi, vägen dit heter muslimskt övertagande sen är det inte multi längre.

Bara att titta på Indien...

Folk kan leva sida vid sida med olika utseende och kultur så länge de inte blandar in religion.


Vi måste sätta ner foten, detta är vårt land och vi tolererar inte våld och kränkning mot kvinnor, här är vi fria.
Fria att gå dit vi vill, ha de kläder vi vill och säga vad vi vill.

Mycket har hänt på arbetsmarknaden också.
En städare i Örebro tjänar 104 kr i timmen eller ca 18.400 i mån före skatt.

Kraven på arbetare inom trädgårdsnäringen är orimliga.
Vem kan som ung bära 600 l vatten i kannor över 100 m per två kannor? varje liter väger 1 kg. det blir 600 kg att lyfta 3 gånger per kanna.... 5 dagar i veckan på förmiddagen sen ska det rensas ogräs...

Facket måste ha dött men vi behöver starka fackföreningar som tar tillvara arbetarnas rättigheter och intressen.
Men det drunknar i alla får ändå samma löneförhöjning varför då betala 400-600 kr i månaden till facket som ändå avtalar för mig också? snälla sluta med det omedelbart.

Eu säger vi har en bostadsbubbla ja inte i Odensbacken. Låt storstäderna betala sin bubbla men förstör inte för oss på landet.

Eu säger att 2030 ska det inte längre finnas något jordbruk i Sverige, rösta på ett parti som vill ut ur den organisationen.



Ur led är tiden och ingen verkar se det.
För det sitter tokstollar på fler och fler poster i Sverige.

När man fått all tid i världen att tänka.

Jag har således stelopererat min fot för 3 veckor sedan. Det återstår 9 veckor till i gips.
Jag har en sjukhus säng i vardagsrummet och en rullstol för förflyttning.
Jag har inte särdeles ont.

Livet borde vara okej.

jag blir dock fullständigt galen!
Av att göra inkentinken.(nothing)

Jag läser ut i snitt en bok om dagen.
Jag broderar örngott vi inte behöver.

Jag funderar.

Jag vill flytta.
Jag skulle vilja starta ett B&B. Med gamla broderade snövita lakan.
Med hembakat bröd. och allt mellan himlen och oss.
Jag skulle vilja ha en affär som säljer julsaker och blommiga askar.

Livet är dock trist.


Lite finns det dock som gör mig lycklig, jag är kär.
Ja i en tv- figur. Hercules Poirot, vilken man! Han känns så fantastisk och underbar där han struttar fram med små steg i sina fina kostymer. Den tiden har jag velat vara född.
Vackra kläder belevat sätt...

Livet går dock vidare utan Hercules, jag sitter i mitt kök och broderar mellan liggningarna i min fantastiska säng.

Ute blommar tulpaner och andra fina blomster, dog gjorde dock både buskar och barrväxter är jag rädd för.

Åh jag kan inte ens ta mig ut och njuta av denna vårliga skönhet som sprakar i min trädgård.

Men snart, snart får jag ett gips som jag får stödja på och dååå om tre veckor....

Kallt ute och mys inne

Man tror inte det är sant när påskliljorna fryser av och dör mitt i snöstormen i april. Men så blev det.
För kallt för mig att gå ut.

Så vad gör en sån som jag om våren då?
Jo jag broderar, just nu örngott. Sist jag sydde till mig själv just örngott var för 35 år sedan men nu så är det dags igen.

 

I morgon blir det äntligen fotledsoperation. Min högra fotled skall stelopererads. Idag kom arbetsterapeuten med säng, rullstol och ramper. Usch jag vill inte vara handikappad.

 

Trots alla hjälpmedel kommer jag inte komma in på toa själv. Så i morgon skall jag be sjukgymnasten fixa ett gåbord åt mig.

 

12 veckor i gips. Jag drömmer mardrömmar om det. Minns hur illa det vara med 6 veckor 2010.

 

Tills jag kan ta mig uppför trappen önskar jag er en trevlig vår och sommar.

 

kram a.

 

 

 

 



Jag super in våren under väntan

Jag lever mitt i nuet. Varje dag är en gåva och en plåga..
Ryggen gör nu så ont att inga tabletter kan lindra smärtan längre.
Jag har så ont att jag stundtals är helt i min egen bubbla, med smärta så stark att jag mår illa.

20 april skall jag operera min höger fot. Hur skall det gå med ett gips som väger 3 kg när jag idag inte kan lyfta in min fot i bilen utan att skrika av smärta?
Jag vet inte men det måste gå.

Jag går nu ut varje dag med min rollator och tittar på min trädgård, på mina vackra fantastiska blommor.
Det är mitt sätt att uppleva våren att njuta av vinden i mitt rufsiga hår.

I bland är det kallt ute då roar jag mig med att brodera/märka dotterns handdukar.

 

 

Sen tog det nöjet slut men då hittade jag några örngott jag köpt för ett tag sen och fortsatte med dem, samtidigt som jag lyssnar på ljudböcker.



 

 

Jag är ingen duktig brodös men jag mår bra i själen av att ha något för händerna. Jag kan inte bara sitta stilla då känns det som om jag skall sprängas sönder i miljoner bitar.

 



 

Men utan min trädgård hade jag inte orkat leva, orkat vara den mamma jag är för mina barn och det stöd jag är för så många andra.

 

 

Man kan ibland bli bitter över den lott man fick i livet, men vad finns det att göra?

Man kunde ju önska att man fått lika mycket hjälp själv som man gett åt andra.

 

 

Men i ett liv med smärta så finns det så mycket man ser runt omkring sig, som jag tror andra springer förbi.

 

Gå i Guds frid, bli vän med dig själv och inse att det dyraste i livet är hälsan.