Det är morgon och du sträcker på dig, känner värmen från täcket. Hoppar sen glatt ur sängen och ut i duschen.
Man det finns de som känner täcket som en tyngd som pressar dem ner i sängen. Som aldrig kan hoppa ur sängen själva. Som måste vänta på att någon hjälper den ur sängen in i duschen. Alla får inte ens duscha varje dag.
Det är morgon och du snör på dig joggingskorna och går ut för att jogga elljusspåret runt.
Andra har sprungit färdigt i sitt liv och kan inte ens ta på sig skorna själva.
Du gnäller på fredag eftermiddag över huvudvärken du har.
Jag vaknar varje dag med smärta, den bombarderar min hjärna resten av dagen och hela natten om jag inte tog en insomningstablett. Jag blir förvånad om jag råkar bli smärtfri en stund, inte ens morfin gör mig smärtfri.
Såklart syns det inte utan på, det är sällan människor bär sin smärta synligt.
Jag var också en sån som tog livet för givet, som levde och andades utan att fundera på det. jag ältade mina futtiga problem och gnällde över små saker.
Det går över, när livet slår till finns det inget mer att gnälla över för egen del.
Vi är så vanan vid att ha ett jobb vara friska ha familj och vänner. Äta tillsammans dricka ett glas vin åka på semester osv.
Vi stannar aldrig upp och inser att det inte är självklart.
Man tänker inte på att ett felsteg kan göra att man aldrig mer kan köra bil, inte gå utan kryckor, eller cykla, att det är färdig sprunget.
Vi tänker aldrig på att det kanske inte finns ork för alla att bjuda hem vänner, att det tar på krafterna att umgås.
Det är inte självklart att få adoptera om du inte är frisk.
Det är inte ens självklart att få hjälp att bli gravid.
I dag är det så självklart att göra karriär att be om högre lön bättre villkor. men för många med funktionshinder är lägsta möjliga lön det enda de kan få och några villkor finns inte.
Livet är inte självklart.
Jag önskar politiker och tjänstemän som inte förstår som plågar oss sjuka ska få känna hur det känns.
Folk gnäller och går in i väggen.
Det har jag också gjort med den skillnaden att jag får ingen hjälp jag som är fattig får spotta i näven, resa mig och gå vidare. Man brakar ihop och får gå vidare. Så är det för miljoner människor i världen, i forna Sovjet, på sophögarna i syd Amerika, i ökenlägren i Afrika m.fl. ställen.
Fattiga kan inte gå in i väggen.
Du bokar din semester till Thailand som en självklarhet.
Men för många av oss är det en ekonomisk omöjlighet. Och ska vi vara ärliga borde inte du heller åka. Du gynnar ett land med prostitution, diktatur och barn arbete. Du flyger dit och förstör vår miljö.
Som rik kan du ställa krav.
Det är din frihet att kunna sola topless på stranden men för många kvinnor världen över är det otänkbart att ens visa vristerna.
Ta inte ditt liv förgivet.
Gå inte förbi tiggaren på gatan, tro inte att han får någon hjälp varken här eller i sitt hemland.
Bläng inte på sjuka och handikappade de försöker inte stjäla dina skattepengar, de försöker överleva.
Tro inte att funktionshindrade inte känner något inte hör eller ser. De gör det, de ser din avsky de hör ditt skratt.
Alla har rätt att leva, alla har rätt att få det så bra att man inte behöver oroa sig över morgondagen.
Det händer aldrig dig.
men lustigt nog så gör det, det ibland.
Det räcker med ett snedsteg.
Du kan få ett barn med funktionshinder eller ett barnbarn.
Livet är så skört, så svårt att leva på andra sidan om rikedomen att jag ber dig att inte missunna oss det.
