Smärta förvrider ens sinne. Man blir innesluten i smärtan. I torsdags förra veckan åkte jag färdtjänst. När vi lastat mig skulle vi hämta en till och hade jag vetat hur det skulle bli hade jag stannat hemma.
Han som åkte med skulle ha sitt säte tillbaka skjutet så långt det gick och ryggstödet fällt bakåt. Det kunde alltså inte sitta någon bakom honom.
Meningen var att jag skulle sitta bakom chauffören men det fanns inte benutrymme till mig där heller.
Hela resdan började med att jag slog i huvudet i övre delen av dörröppningen, min nacke är så stel att jag inte längre kan böja mig in. Jag fick hjälp av chauffören att pressa in huvudet i bilen. Det gjorde fruktansvärt ont.
Det fanns alltså inget utrymme för mina ben och min opererade höft heller och jag var livrädd att benkramperna skulle vrida mina ben i vinklar ingen någonsin sett tidigare. Jag fick sitta med höger benet i sätet och vänster foten i mitten, bältet över magen annars hade jag blivit strypt också.
Nu är taken så låga i nya bilar att jag inte kunde sitta med rakt huvud, jag fick sitta med huvudet på sniskan och hopknölad. Det värkte som fan.
Jag tänkte att det går ju över men det gjorde de inte. Fram åt kvällen värkte hela huvudet och smärtan strålade ut i armar och ben. Ryggen värkte igen som den inte gjort på flera år.
På lördagen var det så illa att jag fick åka till jourmottagningen. Mitt diskbråck i nacken har fått sig en törn. det läker igen någon gång om ett par veckor.
Men jag har kramper i hals och nacke igen och smärtan gör mig galen och arg men också ledsen. Jag ringde vc i tisdags och bad om ett nytt läkarintyg att jag inte ska behöva åka personbil mer på taxi. Det var ända sättet att slippa hamna i samma situation igen.
Hatet, ilskan och förtvivlan tumlar runt i min kropp. Jag ser ingen ände, inget slut på mitt lidande.
Min själ säger då och då till mig att det blir bättre i nästa liv, i bland får jag ser glimtar från det.
Jag har börjat längta, men det är farligt att leva i framtiden (det har jag gjort hela mitt liv) man missar nuet och livet då. Det ångrar jag i dag.
Det blir otroligt mycket konflikter här hemma. Jag ber mina familjemedlemmar om hjälp men alla mår så dåligt av olika orsaker att alla ser sig som sjuka och vill bara vara ifred.
Sämst mår Hanna. Vi har haft ett helvete med vår häst ja inte med hästen utan snarare med folk runt henne.
Få verkar fatta att det inte går att göra om en dam på 24 år, det är liksom ingen idé att bråka med någon som farit så illa i livet som en ridskolehäst ändå har. Värst är kanske alla påhopp dottern utsatts för inte bara nu utan sen skoltiden. jag mins när några på FB kallade henne bränd i huvudet. Man är faktiskt inte dum i huvudet för att man inte fått den hjälp man har rätt till i skolan. Hon gick antagligen ut med mycket bättre betyg än flera av dem som mobbade henne för att de ansåg henne som dum.
Såren det medförde, denna mobbing och denna kränkning är något hon får dras med resten av livet. Hon är skör min dotter, men även de sköra måste få leva i fred. Jag önskar i bland att alla dem som gjort henne illa fick brinna i helvetet, men det lär ju inte ske.
De sista smällarna hon fått har berövat henne det lilla självkänsla hon hade.
Nu arbetstränar hon på Plantagen, utan lön. Hon har inte rätt till sjukpenning. Trots att hon är väldigt sjuk i sin diabetes, hennes HBA1C ligger på över 100 och ska ligga på max 60. Diabetsen gör hennes psykiskt instabil och både ledsen och arg. Hon har dragit nitlotten i samhällslotteriet.
3 års arbetslöshet har förändrat min man. Det jag varnade honom för, som han aldrig trodde kunde hända -hände.
Han har förlorat all sin självkänsla. Han ser förtvivlad ut.
Bara Erik är stark men han har annat att oroa sig för och har nästan gått in i väggen.
På sätt och vis är vi alla ett resultat av det samhälle som växt fram sen 80-talet. Sjuka, handikappade, svaga, medelålders gubbar, arbetslösa och ålders pensionärer har inget existens berättigande.
Vi har inte rätt till en skälig levnads standard. Varje gång jag är i stan ser jag pensionärer leta burkar i papperskorgarna.
Jag ser tiggare från Rumänien och Bulgarien. Vi kallar dem Romer. Men även handikappade letar burkar...
För vem kan leva på 7800 kr om man är ung eller 5400 i aktivitetsersättning om man är långtids sjuk?
Vem har bestämt att vissa människor skall ha allt och mer än så medan andra ska straffas för att samhället inte fungerar?
Många unga är vilsna inte konstigt i en tid då tidningar och media, inte minst influenser bestämmer hur man ska se ut och vem man ska vara. Dolda bakom sina masker döljer de sitt eget sjuka mående. Anorexia, bulimi, tvångs tankar, utseende fixering och psykisk ohälsa. Det vi ser är en tillrättalagd bild av perfektion.
När jag inte kan förändra mitt utseende med smink, kläder och löshår, lösögonfransar mm tar man som ung till operationer. Hur kan vuxna tillåta unga att operera sitt utseende, har "vården" inget ansvar ?
Många är så vilse i sig själva att de tror att de fötts i fel kön. Där ställer vården upp med köns korrigerande operationer redan när barnen är 14 år.
Ingen vill höra tals om att det är allt fler som ångrar sig. I synnerhet inte HBTQ rörelsen. Det är bra med många transsexuella för det normaliserar en Queer värld. Jag har absolut inget emot HBTQ världen, faktiskt tvärt om. Men det måste vara så att de som opereras verkligen ska vara transsexuella inte bara psykiskt sjuka. För då om det blir normen så kommer det sluta med att samhället ser alla HBTQ personer som psykfall, och så är det ju absolut inte.
Det är som om samhället måste slå från ytterlighet till ytterlighet, lagom finns inte på 2000-talet.
Frågan man kan ställa sig är varför mår så många människor så dåligt? Varför delas det ut diagnoser hit och dit är det inte normalt med viss avvikelse från det vi kallar norm? För om vi anser det som onormalt kommer allt färre ses som normala, eftersom normen hela tiden snävas in.
Vad är det som gör att unga väljer att tro att de är transsexuella, Queer eller vad de nu tror de är? Är de så förtvivlat ensamma och så utan ett sammanhang att de tror att de kan vara vad som helst. i Dr Phil var det en tjej som trodde hon bar på babyn Jesus, hon blev arg för ingen trodde henne.
Vi har suddat ut skiljelinjen mellan verklighet och fantasi/spel/www. Vi har blivit inga.
Förr fanns unga och gamla i ett sammanhang oftast tillsammans på gården eller i när miljön, så är inte fallet idag.
Allt fler mormödrar och farmödrar säger upp sig och vill inte hjälpa till med barnbarnen, det är rätten till ett eget liv och att slippa yngre generationen som hägrar. Vad fan har hänt???? Har vi blivit så själviska att vi inte ens vill umgås med vårt eget kött och blod?
Jag brukar titta på historieprogram mm där undrar man över hur många högtstående kulturer bara dog ut.
Men jag ser att om utvecklingen fortsätter så är vi också där om 50-100 år.
Om allt fler unga köns korrigerar sig så kan ju i alla fall inte de få några biologiska barn. I hetsen på att vara ung och snygg även efter 70+ så skippar många barn. Ett egocentriskt samhälle kan inte fortleva. Ett samhälle är summan av alla sina invånare och det är inte starkare än den svagaste länken. I Japan avstår var tionde par att skaffa barn.
Kanske kan man se detta med homosexualitet som ett resultat av plastens intåg i vår livsföring?
För som bekant blir fiskar sterila av plast. Plasten tar sig in i våra system via plastbyttor mm in i vår mat den letar sig sen in i könsceller och vår hjärna. Om plasten är skurken så finns det inget hopp. Det hjälper föra att vi plockar lite skräp på stranden om sommaren, Micro plasterna finns redan i vår mat och i vårt dricksvatten, frågan är hur de kommer påverka våra barn och barnbarn, om nu någon bryr sig om det?
Vad är det för samhälle vi bygger upp?
Vilka ska få leva där?
På programmet Anicent aliens tror man att vi kommer bli maskiner delvis, att Micro chip kommer att sättas in i våra huvuden och då kan vi lagra alla våra tankar, drömmar och upplevelser i molnet. Fy fan! sen kan någon hacka molnet och få del av dig. eller kanske styra hur du tänker och vad du gör. Sen behövs inga krig.... bara en bra hackare.
Så vem har jag blivit och vad stirrar jag på?
Jag vet inte.
Men det skrämmer mig.
