Jag är väl kanske inte som andra.
det har jag å andra sidan aldrig varit.
jag blir upprörd när människor envisas med att sitta på dubbla stolar, eller när man utnyttjar att man har en position för att gynna sig själv.
Jag frågade för en tid sedan om man kunde vara med i landsbygdsnämnden och besluta om pengar till en rörelse man själv deltog i, tja det kunde man. Fast det kan man inte i min värld.
Så jag har lämnat allt som har med den här byn att göra. Jag vill inte vara delaktig i något sådan.
jag slutade en gång en tjänst därför att en man som var med i nämnden också var min chef.
jag överhörde ett telefonsamtal där min chef ljög, han lurade den andre i telefonen så att vår verksamhet fick mer pengar på bekostnad av åldringsvården. Jag såg hur han ändrade närvarolistor så att vår verksamhet fick 10 gånger fler besökare än vi hade.
Rätt ska vara rätt.
Länge nu har några killar i byn gjort sig lustiga på min sons bekostnad. man har skrikit glåpord och spelat allan bakom ryggen på honom i affären.
Av en slump träffade jag en av grabbarna och hans mamma idag. Nu ska jag ärligt säga att den här killen inte sagt något på något år eller så men tidigare... jag bad honom på mina bara knän att sluta, att be sina vänner sluta. Alla faktiskt alla har rätt att kunna gå ut, utan att bli hånade för den man är.
Mamman och sonen tackade för att jag pratat med dem, tur var det för jag grät hela vägen ner till café´t. man går sönder. man ska inte behöva be människor på sina bara knän att sluta mobba ens barn.
Livet är nog hårt ändå.
I bland undrar jag varför det aldrig tar slut.
Varför människor aldrig slutar frysa ut.
jag hjälpte en flicka förra veckan.
En tös som är helt ensam i livet 18 år gammal.
Varför finns ingen där för henne?
hennes liv har varit hårt för att inte säga fruktansvärt.
Ska hon aldrig få bli lycklig?
Jag känner samhörighet med henne jag känner att jag faktiskt älskar henne.
Om nu livet är så orättvist varför kan vi människor inte vara rättvisa mot varann?
Varför kan vi inte se den plåga som plågar vår nästa?
men det är som om de som har det svårt måste få lida av andras behov av att hävda sig.
Som om våra liv inte är nog svåra ändå.
Jag bär min familj på mina axlar.
Jag har fruktansvärda smärtor.
Jag vet en annan mamma som också bar sin familj på sina axlar men som blev utfryst av dem hon älskade mest. Hon orkade inte mer.
Jag vet en kvinna som bad sin man att ta ut den trasiga spisen som stått i hallen i evighet.
Som satt i ett svinkallt hus utan ved för ingen orkade bära in den åt henne.
Hon hade också värk och kunde knappt gå.
En dag flyttade hon.
Plötsligt kom det in en ny diskmaskin som fungerade, en ny tvättmaskin och en värmepump. När maken fick stå där själv och komma hem till ett utkylt hus. Det gick också bra att leja för städningen nu när de fick göra den själva.
Det är så lätt att bli självisk att inte se andras lidande att inte höra när någon säger att den har ont. Det är så lätt att bli arg och säga att jag har också ont. ja men du är inte sjuk du har inte förtidspension därför att till och med sjukvården förstår hur ont du har.
Mitt skelett bryts ner av spondylos, artros och vad det nu är jag har. I dagar har jag knappt kunnat gå och smärtan i ben och fötter är fruktansvärd. Jag tog på mig min krage i går och då försvann smärtan. En smärta läkaren sa att jag inte kunde ha. Men nu har jag den. Kanske kan den inte komma från nacken men jag tror det för kragen sitter ju på nacken och inte i ryggen.
Mitt underliv har brunnit i tre år. Jag skrev tillslut till kvinnokliniken och bad på mina bara knän om hjälp. Jag fick förvånansvärt nog komma och när jag väl var där fick jag veta att jag har förstadiet till cancer. Jag som sökt i tre år, jag som ringde 1177 och blev rådd att lägga borsyrelösningsomslag....
Det hjälper knappast mot cellförändringar.
livet är inte lätt, man ställer upp man pressar sig över sin egen gräns men ingen tackar.
Allt man får är en skopa ovett.
Inte ens de som borde stå på ens sida gör det.
jag har en vän som ringer ibland vederbörande pratar så gärna om sitt, men när jag vill säga något om hur jag har det avslutas samtalet.
Jag bär vissa saker med mig som ett sår runt halsen.
som den gången jag fick en handikappbil. Jag minns att vi stod i svärmors kök och någon säger då undra om jag också kan få en bil om jag haltar lite och säger att jag har ont i benet.
eller när någon säger kan du få parkerings tillstånd så kan ju jag också få det.
Nu fick den personen inte det för hen kunde gå, vilket ju jag inte kan obehindrat.
Det är så lätt att bli avundsjuk, men inte förstå hur den andre har det.
jag skulle gärna byta bort allt jag äger och har för att få vara frisk, slippa ständig smärta och kunna gå, springa, cykla och dansa igen.
Jag ser fram emot nästa liv för jag kan inte tänka mig att Gud är så grym att jag måste genom lida ett likadant liv till. I mitt nästa liv ska jag bo på en gård, jag ska ha höns och jag ska rida igen. Jag ska dansa tills natten blir till dag och jag ska springa, springa så länge benen bär.
I bland är det så att människor vet men inte vill se.
Alla i släkten vet hur jag har det, men ingen vill se det.
Alla vet att jag får göra det mesta själv.
Men det skulle ju kosta så lite att säga det, jag vet hur du har det, jag förstår.
Men det är lättare att skylla allt på mig och baktala mig.
Förr bröt jag ihop, det gör jag inte längre.
Jag vet vem jag är. jag vet vad jag gör.
Jag vet hur jag har det.
Jag vet varför.
Jag vet att jag är stark.
De som känner mig förstår mig och beundrar mig.
Kanske är jag dumdristig ibland som lämnar ut mig som säger ifrån, som sätter ord på saker.
Jag är inte rädd.
Vad kan hända?
Folk hatar dig mamma, säger sonen.
vet du det skiter jag i.
Jag har en bra kudde som heter rent samvete.
Jag har aldrig lurat någon i hela mitt liv, aldrig stulit något.
Jag gör aldrig något för egen vinning.
Snart måste ändå pinan vara slut på ett eller annat sätt.
