När någon lämnar in kappsäcken

För ett antal år sedan var jag vän med en speciell kvinna.
Hon hade många strängar på sin lyra.
Hon kunde hela arbetarrörelsens historia och ideologi.

Hon vägrade snylta på stat eller försäkringsbolag, vilket tyvärr gick ut över henne själv så till den milda grad att hon faktiskt led av det.

Hennes liv var som en tragisk pjäs.
Hon skilde sig och blev utfattig.
Hon startade ett företag och gick i konkurs med hundratusentals kronor i skuld.

Hon var ung och vacker.
Hon hade flera barn.
Var av två pojkar jag tycket mycket om.
Hon fick också en dotter med sin siste man.

Denna dotter skämdes bort till den bortre gränsen av vad som är hälsosamt...
Men även hon fick lida.

Mannen i hennes liv var mycket yngre än hon och hon älskade honom över allt annat, ja förutom sin dotter då...

De bodde på en liten gård som inte varit mer än en sommarstuga när jag lärde känna dem.
De slet, de blev lurade av markägaren och fortsatte slita.
De hade flera hästar och blev åter igen lurade.

Maken blev sjuk, och sönerna flyttade.
Då började allt.

De tvingades sälja sin gård, därför att hon såg det som den enda utvägen.
Tyvärr var hon som vanligt för snäll och blåögd och blev åter igen lurad.

Det var mycket som gick fel där och då och som aldrig repade sig.
De flyttade in till stan och jag tappade kontakten med dem så småningom.

Sista gången vi talades vid i telefon så trodde hon att jag deltog i en konspiration mot henne för att jag delat en bild på två ugglor på FB.

Jag fattade ingenting.

Det gör jag fortfarande inte.

Sista gången vi talades vid måste ha varit för två år sedan.

Jag tänkte att hon kanske ville starta ett nytt liv i stan och lämna oss bakom sig, det var ju inte direkt trevligt att bo här ute.
Även om gården var jätte fin.

En dag sa sonen att han sett på FB att hon gått bort.
Det berörde mig djupt.
Jag kanske förstod mer än jag ville inse.
Vi levde på sätt och vis ganska lika liv.

Vi var båda navet i hjulet som var våra familjer.

I dag fick jag veta att hon valde att gå.
På något sätt verkar det självklart i ljuset av det jag sett.
Ingen människa orkar hur mycket skit som helst.

Jag tror aldrig hon fann sig tillrätta i stan.
Jag tror gatan hon bodde på förde med sig allt för många minnen, minnen från en tid som inte varit så rolig.

Jag vet inget om allt det som hände henne efter att våra vägar skildes.
Jag kan bara ana..

Så livet var så lite värt, att hon valde att lämna det.
Hon lämnade sin älskade man och sin blott 15 åriga dotter.
Jag kan inte fatta.

Det gör mig så fruktansvärt ont.

Varför?

Fanns det verkligen ingen återvändo?

Nej ibland gör det inte det.
Jag har skickat blommor till hennes begravning.
Jag har fått besök.

Vi är överens och jag har gjort vad hon bett mig om, mer än så kan jag inte göra.

Hennes död berör mig djupt, jag sörjer henne.
men mest känner jag av hennes förtvivlan.

Man måste vara bottenlöst förtvivlad om man väljer den vägen.
Att gå ensam, bara en ensam väljer så.

Må Gud värna dig och dem du lämnat bakom dig.
Må du äntligen fått frid.
Å snälla lämna din dotter kvar här.