Ensamhet.

I bland känns livet märkligt.
Jag tänker mycket på min vän som valde att lämna allt.
Jag tänker och känner och förstår varför.

Jag är så fruktansvärt ensam.
Ensam i min värk i hela kroppen och rädslan med det.
Ensam i min oro för de blodiga flytningar jag har. Rädd, därför att en av mina vänner just talat om att hon har livmoderscancer och det började med bruna blödningar.
Jag har haft mina längre än hon.

Ensam när det känns som om jag har en handboll i magen mitt i magen och en tennisboll längre ner.
Jag är rädd.
Inte rädd för att dö, döden tror jag är en befrielse.
jag är rädd för att vara sjuk.
mer än halva mitt, nej hela mitt liv har jag varit sjuk.

Halva livet har jag förträngt det. Därför att jag varit tvungen.
För om jag ber om hjälp är jag tjatig och störande.
Om jag gör sakerna själv är jag en idiot.

Jag gör dem själv, men det tar tid. I helgen fick jag äntligen hjälp med det jag länge bett om av min  son och min dotter och hennes pojkvän. Han sa till mig, när jag tackade från djupet av mitt hjärta, "men det kändes rätt Anita, det tog oss några timmar istället för att du skulle krypa runt där ute i två dagar" två dagar sa jag, det hade tagit två veckor.

Alla talar med mig om sina problem, men ingen vill lyssna på mina.
Alla vill ha hjälp med det ena och det andra, men ingen vill hjälpa mig.

Så jag söker jobb åt maken, jag fyller i blanketter och intyg.
Jag hjälper dottern med läxor och annat.
Jag...
Ja det blir mycket jag. Men jag är så förtvivlat ensam.

Jag längtar efter samhörighet, efter närhet och omtänksamhet.
men jag är antagligen för gammal för det.

Snart slutar sonen nian, dottern går ut gymnasiet och sonen fyller 16 år.
Jag undrar hur mycket hjälp jag får.
Vi har faktiskt inga pengar och jag är sämre än någonsin.
Har ju en ny vänsterhöft men nu kan jag snart inte stödja på det knäet då det gör fruktansvärt ont bak i knävecket.
Jag äter mer och starkare medicin än jag någonsin gjort regelbundet.
Jag blir ensam att reda ut det här också.

Men jag har vänner.
Vänner jag tycker mycket om och det är jag glad för.
Jag duger som jag är för någon.
Ingen av dem skäller ut mig varje dag.
Ingen av dem säger att jag är tjatig och dum i huvudet.
Å jag har mina barn.

Har du en mamma glöm inte bort att tala om att du älskar henne.
har du en fru, tar du henne för given? Gör inte det.
Köp en blomma någon gång, glöm inte hennes födelsedag och köp en julklapp till jul.
Ingen människa vill köpa sina egna presenter. Å jag gör det aldrig mer...

I höst fyller jag 55 år. Jag har levt mer än jag har kvar att leva.
Jag vill vara lycklig mina sista 20 år.