Jag vet inte vad jag vill, vart jag ska eller ens vem jag är.???

 

I bland tappar man fotfästet.

Jag är mitt i en ny tillvaro. Jag har fått typ 2 diabetes, jag har fått för höga blodfetter och för högt blodtryck.

Jag mår skit, trots medicinerna. Fast det är nog bara huvudet.

Jag känner mig fast i något jag vill bort från. Älskar förvisso min trädgård.

Men oron för huset vi skulle börjat måla i sommar och byta bräder på, det går nu inte eftersom vi går back ca 3000 i månaden, så där rök sparkapitalet.

Jag har till och med börjat ta ut min pension för att allt ska gå runt. Jag blir ändå inte så gammal...

Jag oroar mig för min något halsstarrige son som lyssnar men ändå inte gör som man säger, trots att jag alltid har rätt.

Jag oroar mig för min dotter som blir allt sjukare, diabetesen har satt sina spår, höga kolesterolvärden, njurproblem bara för att nämna några nya.

Maken mår heller inte så bra och vi drar inte alls jämt längre. 

Min kropp vill inte mer, vill inte vara en varannan dags människa. Ena dagen ute i trädgården eller städningen och nästa i sängen. I midsommar blev allt kaos.

Jag ville vi skulle städa och göra allt färdigt till midsommar helgen före midsommar. För att jag också skulle få njuta av helgen. Men då skulle svärföräldrarna handla, vilket jag förstår. men det försatte mig i ett kritiskt läge. Jag fick helt enkelt göra det mesta själv. För allt ska ju göras imorgon, vilket aldrig sker.

På onsdagen fångade vi in en skadad katt, den hade svansen av sedan i april. Nu hade yttersta svanstippen ruttnat och benet stack ut en 2 cm. Mitt i natten körde vi den till Kvinnersta där jourhemmet mötte upp.

 Så på onsdagen städade jag och rensade det sista ogräset på framsidan, jagade katt och diskade hela disken sen ett par dagar tillbaka. 

Torsdagen var jag helt slut men fick ändå fortsätta med städningen så att vi kunde ta emot Eriks vänner som skulle träffas på fredagen på vår altan. Så kom midsommar afton och det blev stressigt med all matlagning och förberedelser och mitt i allt åkte Kim till Högsjö. Jag ville åkt och tittat på stången på kvällen men Kim kom inte hem förrän det blivit mörkt och alla andra hade druckit...

 På midsommardagen ville jag åka upp till Brevens för att då se stången men då idkade vi plötsligt taxirörelse här. Jag tänkte att jag kunde följa med och hämta barnen men då sa maken att bilen var full.

Så min midsommar var jag ensam och fick sitta snällt i köket och planera mat och fika. Jag fick ingen midsommar.

Nästa år kommer jag inte att sitta hemma, om jag lever. maken får gärna åka hem till sin familj. Men jag ska åtminstone gå ut och äta någonstans. Jag saknar min bil och Kim kan inte fatta vad jag ska med en bil till.

Jo jag skulle vilja jobba lite, nu när ungarna klarar sig själva.

Men då återstår frågan vem är jag, vad klarar jag av att göra. 

Livet är snart slut och jag måste säga att jag är ledsen över att jag aldrig levde det.

När jag träffade Jörgen Gustafsson(mediet) sa han att jag var på rätt väg och att det till och med skulle kunna bli en flytt. Men jag var för spänd för att fråga var jag är på väg för jag vet det då inte. 

Tusen önskningar och tankar far ständigt genom mitt huvud. Men jag är för ledsen för att göra något åt det.

Så vad är det jag vill, vart är jag på väg?