Alla dessa ensamma människor.

Aldrig någonsin i historien har så många människor varit så ensamma.
Vi hinner inte umgås med våra föräldrar, våra släktingar eller ens våra barn.

Jag möter så många ensamma människor.
Vad håller vi på med?

Många tonåringar har ingen vuxen att prata med.
För många har ingen kontakt alls med en eller båda föräldrarna.

Vi har lämnat över ansvaret på våra äldre till andra.
 Men dessa andra ser bara pengar.
Det är larm efter larm om hur illa det är inom åldringsvården.
Gamla lämnas att dö utan tillsyn.

I dag är vi så stressade att vi inte ens hinner ha en ordentlig begravning.

Är vi verkligen så stressade?
är det inte bara ett krav vi skapat för att kunna fly in i det?
Jag hinner inte, jag kan inte.... betyder det egentligen jag vill inte?

Nej det är inte speciellt kul att hälsa på en döende förälder.
Det är absolut inte kul att hälsa på en pappa som är så dement att han säger till en att inte hänga där och lata sig utan gå till jobbet.
En anhörig som inte ens vet vem man är.

Men kanske just den här dagen har din pappa eller mamma kanske en klar dag och saknar dig.

Jag har precis skaffat Instagram.
 Jag har en öppen sida eftersom jag vill lägga upp mina bilder från min trädgård så alla kan se dem.

Man får rätt många förfrågningar om att messa med varann.
Jag messar med fem män från USA.

Jag valde att göra det eftersom jag ville veta hur det är over there.
En man är vd för ett företag i oljebranschen.
En annan någon sorts ledande ingenjör han har just varit i Danmark och byggt något.
En tredje jobbar med värde papper.
Och två ligger i armen båda i Afghanistan.


Jag motsvarar nog inte deras förväntningar, tyvärr.
Men inga konstigheter så här långt.
Gemensamt för dem alla  är att det är män som ser väldigt bra ut. De har pengar. De är ensamma.


Nu vet jag inte om jag ska tro på det där med ensam.
 Den förstes fru dog i cancer. den andres fru i en svår hjärtsjukdom.
Den tredjes frun blev mördad på öppen gata, mja kan va sant..
En frun dog med dottern i en bilolycka.
Alla är mer eller mindre chockade.

Men såklart funderar man ju över så många döda fruar....
Jag berättar om min man mina barn och det liv vi lever.
Jag berättar om Sverige och Örebro i synnerhet.

Jag är nog rätt tråkig och ändå vill de berätta.
En av dem är livrädd hans mor, far och syster dog i en bilolycka när han var sju år. Han flyttades till en morbror som dog i cancer när han var 15 år. Han gick då med i armen för att få sin försörjning.
Ganska grymt liv.
Hans fru dog sen i en sjukdom.
Han är stationerad i Afghanistan som befäl i de fredsbevarande styrkorna, men folk dör där också.
Han har en dotter kvar i livet.
 Han är rädd att komma hem i en kista.
Med tanke på hans förflutna är det nog inte omöjligt.

Alla är en så länge väldigt trevliga, inga konstiga förslag...
men de berättat gärna hur vacker jag är vilken söt näsa jag har mina fina ögon.
Jag antar att det har med kulturen att göra och jag tar det inte på allvar.
Å andra sidan är det fantastiskt att få höra att man är vacker, söt och trevlig.
INGEN säger någonsin något trevligt till mig här hemma.
Med två ungdomar får jag höra att jag inget fattar eftersom jag har så dålig skolunderbyggnad, levde på stenåldern osv.
Jag förstår inte ungdomar eftersom det var helt annorlunda då...
Nu kan jag tala om att det är PRECIS så som det var när jag var ung.
Å jag fattar mer än dessa två har en aning om.
Jag är ingen idiot och det är inte fel på mig för att jag vill att vi städar, stryker kläderna sköter hus och trädgård. Alla gör det.


Jag tänker mycket på dem jag av olika anledningar lämnat bakom mig när jag mådde som sämst.
Micke i vänsterpartiet tänker jag faktiskt på varje dag.
Sunil mfl.

Livet går ibland vidare och när man har det som jävligast släpper man sina vänner. Såklart är det fel men full av morfin och sängliggande och sen den efterföljande depressionen och utbrändheten tog allt i från mig.
Jag har de sista dagarna varit ute lite i min trädgård och rensat ogräs.
Jag ser hur det förfaller både inne och ute. Jag orkar inte längre.
Jag har mist meningen med livet och livet som helhet.

Jag har tappat allt.
Jag är ensam i en tvåsamhet.

Det är då fantastiskt att få lätta sitt hjärta till några som finns långt bort(inga komplikationer med känslor osv)

Vi är så ensamma i dag. Men närheten till andra människor är enorm. Vi kan flyga över hela världen.
Ringa till andra sidan jordklotet.
Chatta med hela världen.

Men hemma är vi ensammast i världen.


Ett klokt citat från mig själv.

Framtiden börjar här och nu.
ställ din ryggsäck med din historia vid trädets fot.
bestäm vart du ska och börja gå.
ett steg i taget, gå långsamt.
livet är alla de val vi gör. välj noga utefter vägen.
Välj inte bort livet.

Livet är alla de människor du mött alla de lyckligastunderna.

Räkna de lyckligastunderna blott, de andra är oräkneliga.

akj 2019

Sommar i min trädgård.

Det har varit lite si och så med trädgårds skötseln de senaste åren. 2010 blev intet gjort då jag gick med bruten fot i gips hela sommaren.
2013 opererade jag vänster höften.
2017 Gjorde jag min fotledsoperation och låg i 12 veckor i gips.

I fjol var det hutlöst hett och jag tål inte värme.
Så i år finns det desto mer att göra.
När vi flyttade in växte det massor av blåklockor i trädgården.
Det var massor med morotslikande rötter. Jag frågade grannen Tage som påstod sig vara trädgårdsmästare, nästan.
Kan va någe fint sa han. med tiden, faktiskt ganska snabbt lärde jag mig att vita morötter med miljoner trådar inte är någe fint utan knölkolocka. Ett fruktansvärt ogräs.

Nu var det dags sätta hårt mot hårt mot denna objudna gäst.

Jag började så smått i rabatten mot vägen, kan inte gå allt för hårt fram där förrän i höst då det sitter många sommarblommor där.
men en av två tuvor fransnejlika har fått blad av knölklockan och blomstänglar. Jag fick helt enkelt ta bort den och spara en liten planta.

Det är tråkigt men hela rabatten måste grävas om i år.
Jag har nu svängt runt hörnet upp vid garageuppfarten och gjort ett jätte jobb där. Tog mig 2 dagar att rensa bort så mycket jag kunde.
Hittade också mängder med lökar som aldrig orkat upp i rabatten på de senaste åren.

 ovan har Erik lagt på barkmull. Vi har lerjord så man måste berika jorden med mullämnen, barkmull eller torvmull.

Här satt det tagetes någon har ätit upp dem?

 Ser snyggt ut nu. En lite hemlig entré, det gillar jag.

Började med min pärlrönn som inte mått så bra någon gång, ser dock ut att ta sig i år. Under den växte massor med vit flocknäva. Jag tvingades rensa bort dem för att komma åt knölklockans rötter. Hittade massor av lökar även där som inte blommat på flera år.

Jag har nu sorterat all lök och skall sätta tillbaka dem. Frågan är bara hur de ska få rum? Många låg så djupt att de inte orkat upp till ytan och blomma.

Min trädgård är underbar men det finns massor att göra i år.
Kanske måste jag gräva om aklejarabatten då de börjar se malätna ut och inte orkar blomma så vacker t som de brukar.
Rabatten under är ganska ny.

 I den börjar perennerna äntligen ta sig och börja växa.

 En skir liten växt kan vara grusnejlika.

 jungfrun i det gröna älskar jag.

 Purpurklätt fick jag en planta av en vän den sprider sig lyckligt överallt, men nu rensar jag bort den där jag inte vill ha den liksom aklejor som spridit sig själva lite varstans.

 

Tröttnar aldrig på Fingerborgsblomma, jag och humlorna.

Vi har i år fått besök av tre igelkottar. Två killar och en tjej. Tjejen är orädd och vill gärna komma in. De brukar få lite katt/hundmat runt 20.00 på kvällen. Kommer inte maten precis kliver damen in. Härom kvällen gick hon ända in i Hannas rum för att tala om att det bar bajs i vattnet.

Det är vilda djur så vi vill INTE uppmuntra till för nära kontakt. Men vi har heller inte gjort något för att de ska bli tama.
Kanske har hon tillhört någon av de kullar som växt upp i vårt bostadsområde genom åren?

Söt är hon i alla fall.

När man inte hör till

Jag föddes i Ljungby i Kronobergslän i Småland, en vanlig dag i oktober.
Jag har några få minnen därifrån.
Vi flyttade därifrån när jag var 2 år en sen sommar tror jag.
Jag minns grannarna som satt på trappen till Solklinten, i Storebro i Kalmar län i Småland dit vi flyttade.
Vi bodde där tills jag var 7 år sen flyttade vi till Forsvik i Västergötland.
I Forsvik bodde vi ett år. Sen bar flyttlasset av till Brevens.

Innan dess hade mamma och pappa bott på flera olika ställen.
Mamma var från Motala i Östergötland, pappa från Sandsjöfors i Jönköpings län.
De bodde i Virserum, Nässjö, Alvesta mfl ställen innan jag ens blev född.

Jag har alltid sett mig som Smålänning född i ett län bott i ett annat och har all släkt i ett tredje län.

Storebro var ett tillåtande bruk, där flöt vi in. mamma hade vänner, familjen hade vänner och jag hade vänner.
Det byggdes nytt när vi bodde där och vi flyttade från den gamla bruksfastigheten till ett nytt bygge som hette centrum J.
När vi flyttade in var innergården ett leråker och en jordhög. Det är allt jag minns. Kan inte minnas att det någonsin blev något annat men det måste det ju ha blivit. Vi bodde nog antagligen två eller tre år. Flytten gick en lucia natt genom Tiveden skogarna i rasande fart med en BMW som en handelsresande körde. Vår Volkswagen valiant hade motorn skurit på mitt i skogen mitt i natten. Flyttlasset skulle komma kl 5 på morgonen och vi var tvungna komma dit före så mamma och jag liftade.

I Forsvik fanns ingen vänskap att få för någon. Vi var två nya familjer som flyttade in och båda vi barn blev grymt mobbade. Lenas familj flyttade först sen vi. Men det började där Bruksandan. Vi mot er utbölingar, dvs vi.
Forsvik var vackert men vad hjälpte det med folk som var dumma. Vi pratade om att flytta till Karlsborg. Det blev aldrig av.

På semestern hittade pappa Brevens och sökte där ett ledigt jobb och fick det. Min start där blev fel från första dagen. Det var inte mitt fel jag var med pappa på verkstadskontoret och blev lämnad i ett rum med ritstativ.
VD gav mig en penna och sa att du kan ju rita lite.
Fick dock inget papper och såg mig omkring och det var massor med block på ställningar.
Jag skrev mina klasskamraters namn längst ner på ett papper.

Jag kom till Brevens med anorexia och ett kuvat sinne. Sen dess har jag ett kluvet förhållande till mat. Hetsätning, bullimi och svält har varit mitt sätt. Du är tjock säger du. Ja allt gick över i tröstätning och det hjälpte min mamma till  med. Jag fick alltid bullar och saft när jag var ledsen. En påse bullar och en halv liter saft sen somnade jag.
Jag var ett tacksamt offer.

Skitpratet kom i gång efter den där kvällen i ritrummet.  Jag kom aldrig in i klassen efter det ja inte ens i byn eftersom alla vuxna på kontoret redan stämplat mig som slut i huvudet.
Jag skulle kalla det mobbing i dag men det var mer än så.
 Det var jävulskap. Klasskamrater som var dumma mot mig i skolan men satt hela kvällarna hemma hos oss.
Jag önskade bara att de skulle gå hem.
Varför umgås man med någon man tycker är en tönt?

För att vårt hem alltid var öppet för alla, till viss del bedrev vi också taxirörelse, dvs vi körde hem ungdomar både från oss och från fester. Men det fick bara till följd att det blängdes än mer dagen efter.
Ju äldre jag blev ju mer stannade jag på mitt rum med kassvis med låneböcker. Jag började läsa sent för jag har dyslexi. Det var  B till lika vår granne som gav mig en hög låneböcker när jag låg sjuk i Mässlingen som fick mig att börja läsa. Hon förstod vad som skulle fängsla en 9 åring. Mina föräldrar hade ingen aning.
B var också utifrån ingift från Odensbacken, byn vi alla lärt oss hata. Hon var starkare än jag hon tog plats.

Tidigt fick jag känna att jag inte hörde till, att jag var annorlunda.
Jag var annorlunda, flytta ständigt och jämt så blir man rotlös och osäker. Hann nätt och jämt få en kompis så gick flyttlasset igen.
Men i Brevens blev vi fast. Jag har alltid varit Källgren där i en nedlåtande ton.
Fick aldrig heta Anita. Det var först som äldre som jag kände mig hemma där, men mina vänner dör nu en efter en eller flyttar.

Jag flyttade till Örebro 1985 men kom inte in i gänget på jobbet heller. När jag frågade sa de men vi har känt varann hela livet och du hör inte till. Så var det Örebroare är för mer än andra. Vi kan mer vet mer och har Sveriges bästa stad.
Och jag är inte en del av det.

Jag bodde i Vingåker en del under min utbildning och där umgicks jag med prästens dotter mfl men de flyttade.
Jag umgicks då mest med Stockholmarna på skolan och vi hade väldigt kul. Efter 2 år var skolan slut och jag var ensam igen hade dessutom kommit ifrån mina vänner som jag hade i grannbyarna.

1990 flyttade jag hem till Brevens.
Träffade min make och fick två barn.
Pga dotterns diabetes som skolfröken då vägrade hjälpa Hanna med tvingades vi flytta till Odensbacken.

Jag var glad för det var fler barn i Odensbacken som mina barn kunde leka med.
 Så blev det inte.
Här ser man ner på folk från byarna. 
Vi hör inte till.
Erik är den som landat bäst här men han var också minst när vi kom hit.
Jag borde ha fattat det för det var så redan när jag gick i skolan var krig mellan Odensbacken ungarna och vi från skogen på Odenspelen. Vi hade dock T. E  mfl som var fruktansvärt duktiga i gymnastik och bollsport, så några medaljer tog vi hem annars stod vi oss slätt mot Odensbacken.

Nu sitter jag här och vi har bott här i 16 år. Jag vill flytta hem och få lugn och ro. Frågan är vart är hem?
på sätt och vis är Odensbacken hemma, för här har jag fått vänner som betyder mycket för mig. Här finns snälla människor.

Jag har bestämt mig vi ska sälja huset. jag orkar inte med min trädgård och behöver ett mindre gräsplätt.
Vi ska tala med banken om ett renoveringslån annars får kåken gå som den står och befinner sig.

Vår familj är upplöst i sina minsta beståndsdelar. Mycket pga saker som hänt och det stöd jag saknar.
Vi tål helt enkelt inte varann längre.
Alla har nått sin gräns. Kanske är det dags att vi alla går åt olika håll?

Men först ska Erik gå ut skolan.
Hanna få ett jobb.
Och båda barnen ska flytta hemifrån sen..

Jag hör inte ens till i min egen familj.
Så frågan är vem är jag och vad är jag.
Eller är jag som Yngve Frej ett fornminne?
Får ringa länsantikvarieämbetet för man får inte köra över eller förstöra fornminnen.
Å jag är utbränd, kanske kan konservatorn där restaurera mig?

Men man behöver inte höra till, man kan vara sig själv nog.
Man måste vara sig själv nog om man är ensam, jag lärde mig det som barn.
Livet är ensamt hur man än gör till kyven och sist har man bara sig själv.