Att tappa bort sig själv.

I åratal har jag kämpat för min mans och mina barns rättigheter, hjälpt honom och mina barn.
Jag har varit arg, ledsen och rasande.
Jag har aldrig gett upp.

O förtrutet kämpat på.
Nu är alla vuxna mer eller mindre.
Nu är jag bara i vägen, nu när de kan själva i alla fall i bland.
Men jag är snäll när rapporter till af, f-kassa mfl ställen ska skickas in, när jobb ska sökas och när man ska gå till olika myndigheter. Men i bilen på väg hem är jag åter ingenting.

Jag är tjatig, och ska sluta, vad är det med dig.....

Å jag blir ledsen.
Dessa människor jag gett mitt liv, min fritid - allt.

Här står jag nu mitt i en 50-års kris och vill inget hellre än att lämna dem alla.

Vem är jag???

Jag känner inte ens igen mig själv.

Hela mitt liv har jag lyssnat på dem, tagit hand om dem och plåstrat om både kropp och själ.

Här är jag, ett vrak.
Jag vaknar mitt i natten med full panik ångest. jag blir inte av med den ens under dagen.
Ångest, oro förtvivlan...

Jag gråter rätt mycket.

Finns det ett liv för mig också fast jag är sjuk, rörelsehindrad och allt igenom trött.?
Finns det ett jobb?

Finns det en framtid?
Kan jag studera eller har tåget gått?

Jag vill egentligen inte leva mer.

För att livet ska va meningsfullt måste man vara älskad.

Inte ens de som jag tagit han dom som mina egna barn kan låta bli hugga mig i ryggen.

är jag en så fruktansvärd människa?

Jag vet inte för jag har tappat bort mig själv, min tro mitt jag.