Det rasar och det kostar

1992 trampade jag snett en gång för mycket.
Jag fick mitt diskbråck.

Jag fick 149000 kr i ersättning från min försäkring i Folksam.  Pengarna gick till bilreparationer, lagning av tänder och kläder till barnen första åren vi bodde här.

Jag var inställd på att bli frisk och börja jobba.
Men 2003, 9 månader efter att vi flyttat hit fick jag förtids pension. Jag grät jag bad på mina bara knän att jag skulle få behålla sjukersättningen och få hjälp börja jobba åtminstone 50%. Nej. Det var snart jul och det var det året det sen skulle visa sig att personalen fick 33 000 kr i bonus för varje de fick bort från sjukersättningen till förtidspension.

Det jag inte visste 2003 var att mitt liv hade förut bestämts 1992 den där morgonen när jag trampade snett på väg till jobbet på Torsvägs fritids.

Där startade nedmonteringen av mina diskar och mina leder.
Jag fick några år senare diagnosen artros och spondylos.

Det sa mig inget.
Jag var över böjlig i lederna och hade fått höra att jag skulle vara vigast på ålderdomshemmet. Idag vet jag att det inte är sant.
Jag är fortfarande över böjlig men inte lika mycket, i synnerhet inte i ryggen.
Trots att jag har svårt sitta stilla så försvinner diskarna i min ryggrad.

Jag har heller inte brytt mig så mycket om min droppfot. Inte förrän förra året då ett av benen i hålfoten ramlade ner och gör det omöjligt att gå utan tjocka strumpor (2 par) eller mina fårskinnstofflor på inne. ute har jag nu i ett års tid lindat en linda runt fot och fotled för att stadga upp fotleden och få en kudde under hålfoten för annars går det inte att gå på den.

Nu har jag kommit till vägs ände med den saken.
I jul handeln som jag skrev i ett annat inlägg la ligamenten i foten av, det som går runt fotknölen på båda sidor.

Därför har jag belastat min fot mindre och hängt mer på kryckorna.
Så sen jul har jag varje dag en djävulsk huvudvärk. Den infinner sig också varje morgon vid halv fem tiden hur jag än gör vilka tabletter jag än äter.

På måndag ska jag träffa en ortopedtekniker för att se om jag kan få nya inlägg som kan hjälpa lite. om ett par veckor ska jag träffa min doktor på VC för att höra vad som går att göra med min nacke. För den gör mig komplett galen, värre än normalt. Sen i mars ska jag träffa en ortoped specialist på fotleder och fötter som ska titta vad som går att göra.

Annars mina vänner är rullstol det som återstår.

5 miljoner har jag förlorat i arbetsinkomst sen jag blev sjuk.

Dom hade jag behövt nu.

Men det var inte om pengar det skulle handla, utan om förlorade drömmar.

Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Wien, London, Prag och alla andra helt underbara ställen.

Nu, nu ser jag att även om jag vann 5 miljoner på Lotto så kan jag inte längre åka.
Jag kanske kan komma dit men kommer inte kunna gå. Får sitta på hotell rummet och se ut.

Så är det nu. Familjen åker på nyårs firande i Örebro men jag kan inte följa med för jag kan inte stå ens en kort stund.
Familjen åker till Elmia jag sitter i caféet.
Vi åker till Marieberg och jag sitter överallt.

Vad är det för liv?
Den här vintern har jag suttit så jag inte längre har någon känsel i benen. Rumpan smärtar.
Det är första gången i mitt liv jag verkligen inte längre kan göra något, det går inte. Huvudet exploderar av smärtan.
Det värker ut i armar och händer.

Jag har bett att få en kurators kontakt på VC för någonstans måste jag få tala med någon som förstår.
Som inte pratar bort min smärta och säger jag har också...
Det finns dem som har det värre....   men i mitt liv ÄR DETTA VÄRRE.

Ovan på allt detta är min make arbetslös och min dotter. Hon är dessutom inte bra i varken psyke eller kropp.
Sonen kämpar i skolan men vägen till en student ser lång och krånglig ut. Det beror inte på honom utan på skolsystemet.