Östernärkebloggaren: Medan tiden rinner i väg.

Livet går fortare och fortare ju äldre man blir.
När jag var barn var ett sommarlov en evighet.
I dag vid en ålder på 55 år, är en sommar kort.

För 13 år sedan flyttade vi till Odensbacken. För 47 år sedan flyttade min familj till Brevens.
Vi kom från Forsvik och innan dess från Storebro och innan dess från Ljungby, där jag är född.

Plötsligt inser jag att jag har kortare tid att leva än jag levt. En del tycker inte det gör någon skillnad, men jag har ett klart minne från våren 1962 då jag var lite drygt 6 månader och framåt.

För 9 år sedan stod vi i regnet i Rottne och glodde på en kyrka. Kyrkan där Ola Salos pappa varit präst. Samma år i november började vi dvs sonen och jag gå i kyrkan. Varje söndag. Då hette prästen Ronny Eriksson, samme man som döpt båda våra barn. Kantorn var en kvinna. 2007 kom det en ny kantor, han hette Gunnar Staaf och han var fantastisk på orgel. Ungefär samtidigt började Erik spela kyrkorgel för honom.

För ca 5 år sedan fick vi en ny präst Per. Och vi fick under resans gång 5 nya kyrkvaktmästare, två har slutat var av en gått bort. Fyra av dem var med idag.

I år fick vi också åter igen en ny präst Peter.

I dag tackade vi av vår orgel virtuos Gunnar. Det är med sorg i hjärtat. Han är och förblir en fantastisk människa och musiker.

Människor kommer in i ens liv och människor försvinner på olika sätt ur det samma.

Somliga bär man med sig likt smycken runt halsen, andra tackar man gud för att de försvann.
Vi kommer sakna Gunnar, så är det. Liksom vi sakna han som red ut.
Om människor bara visste hur fel det kan bli när man väljer fel.
Så mycket har skett i hast och övermod, så mycket har sen fått ångras, men somligt kommer aldrig tillbaka, vad vet man inte.

Om jag vetat hur fort livet går och hur kort tid man verkligen har på sig här och nu.
Då skulle jag vågat vara jag så mycket tidigare.
Jag skulle inte lyssnat på alla som sa jag var så dum i huvudet att jag inte kunde bli det jag ville bli.
Jag ville läst historia blivit arkeolog.

Jag skulle sparkat ut alla otrevliga människor direkt ur mitt liv istället för att låta dem förpesta min tillvaro.
Jag skulle sagt fler nej och kanske också fler ja.

Nu mitt i livet eller kanske mer rätt när livet passerat till 2/3 förstår man vad livet handlar om.
Att älska människor, att leva och göra det man vill. Att inte lyssna på dem som vill sänka en utan gapa över mycket för det är sällan man tappar hela stycket.

Om man som människa delar sitt liv med någon som knäcker en mer än lyfter upp en då ska man tacka för sig och gå vidare. Om man kan, alla kan inte det av olika skäl.

Det är bättre leva ensam än i ett dåligt förhållande.

Man ska komma ihåg att sex är resultatet av kärlek, och kärlek är närhet och förståelse.
Man kan ha sex utan förståelse och kärlek men då blir sex ingenting.

En vän är en människa som ger mer än den tar. Annars är det ingen vän.

För att bli en vän måste man kunna lyssna.

Man måste våga var äkta, och stå upp för sig själv och sin åsikt även om man är obekväm.
Jag vet att sannings sägare inte är omtyckta (vid Gud det vet jag verkligen) många föredrar en lögn framför sanningen.
Och såklart är inte alltid sanningen på sin plats, inte om den knäcker någon.

Hat jag är en människa som lever i mina känslor och hatet och kärleken är nära varann.
Jag är lång ilsk eller rättare sagt den som kränkt mig har jag svårt att förlåta.
Om jag blir illa behandlad i en affär går jag aldrig mer in där.
köper jag en dålig vara så kommer jag inte köpa en till där.

Jag är inte en dussin människa men det är ju ingen av oss, vi är alla unika.

Tiden den förhatliga tiden, den som masar sig fram på långa skollektioner.
Som rusar i väg på Liseberg.
Räkna de lyckliga stunderna blott sjöng de i dimmornas bro.
Kanske är det så att när man ser tillbaka skall man se till det som berikar, som gläder en som ett vackert minne.

När vi flyttade hit sa vi att vi skulle bo här i 10 år. Tiden var satt tills barnen gått ut skolan Hanna gymnasiet och Erik grundskolan. Men vi bor här än.

Nu sista året med en arbetslös make en sjukskriven dotter och en ensam son funderar vi på att flytta.
Kanske ska man bryta upp ibland. Det finns inte så många kvar i kyrkan. Mina vänner i Brevens ja de gamla är borta, mor och far likaså.
Alla mina farbröder är döda och nästan alla mina fastrar. Bara Ia kvar.

Jag har aldrig känt mig hemma här, aldrig någonsin.
Det gör ingen från Brevens/Kilsmo det har alltid funnits en schism mellan byarna. Min går djupare.

Odensbacken är så förknippat med bråk och strider.

Strider med skolan. År av elände och hat.
Hot mot både min familj och mina barn.

Snöröjningen som körde sönder kantstenen, folk som springer på tomten, som rastar hunden i vår trädgård.
När vi flyttade in sågade jag ner alla barrväxter mot gatan.
Jag satte blommor där.
Och en dag tittade jag ut och ser en unge stå och stampa i mina rabatter. Jag öppnar dörren och säger åt ungen att gå ner från min rabatt. Jag säger till tre gånger innan hon masar sig bort från mina söndertrampade blommor. Hon går hem och strax ringer det på dörren och en sur mamma står där och talar om för mig att jag inte har rätt att be hennes dotter sluta trampa sönder mina växter.

En annan morgon drar jag upp persiennen i dotterns rum och möter blicken hos en kvinna med en hund, vars hund just skiter under min dotters fönster.

En annan dag möter jag en ung man med kikare som står på altanen och glor in...

Det enda som håller mig kvar är vårlökarna och perennerna och buskarna jag satt i min trädgård.
De flesta går att flytta...................................