Hitler hade kanske rätt?

Jag är inte nazist.
Jag är inte rasist.

Jag är handikappad.
Jag är född med ärftlig artros.
Jag har låga diskar vilket resulterade i diskbråck redan i 18- års åldern.

Jag antog eller jag blev tillsagd att det berodde på att jag som astmatiker levde ett instängt liv de första åren då vi bodde på en ort med stora utsläpp från plastbåts tillverkningen i Storebro.
Stillasittande ständigt sjuk, var sällan ute. Vilket gjorde, sa man till mig att mina diskar inte utvecklades som de skulle gjort om jag levt ett rörligt liv.

Skit snack.
Min dotter har ridit, lekt, gått och använt sin kropp hela sitt liv.
Idag fick hon besked från MR röntgen.
Hon har diskbråck.

Nu står vi här med en utbildning hon aldrig kan använda sig av. Lantbruk Kvinnersta.

I åratal har vi sökt sjukgymnaster, läkare mm för hennes svaga ben och ryggsmärtor.
man har avfärdat henne som lite för tung, lite för stillasittande, lite allt möjligt.
Hon som rider, sköter andras hästar, går flera kilometer om dagen och dessutom har praktik i ladugård.
Nu fick vi äntligen en röntgen och allt stod svart på vitt.

Jag är så ledsen.
Ja förtvivlad.

Jag önskar ingen det helvete jag gått igenom.
Det tar aldrig slut.

I dag köpte jag nya anatomiska kryckor därför att jag är slut i axlar, nacke, armbågar och händer efter åratal av kryckgång. Jag köpte också en krage för att jag inte längre kan hålla upp huvudet när vi åker bil eller när jag sitter i soffan.

Man bryter ihop när man ser att man för över sina ärftliga sjukdomar på sin nästa. Det käresta man har. Mitt barn.

Kanske hade Hitler rätt, att enda sättet att bespara nästa generation allt elände man själv gått igenom är att inte skaffa någon avkomma. det finns ju hundratusentals föräldralösa barn världen över.

Kanske skulle man tvingas göra ett gentest för att se om man kan plocka bort foster med defekter man själv har?

Jag lider med min dotter, vars hela liv nu förändras.
Hur blir hennes framtid?
Allt hon drömt om ligger i spillror, och det är mitt fel.