Att inte tillåtas vara någon

 

Jag satt i köket i morse och plötsligt kom bilderna från förr.

Jag minns hur min pappa tog med mig till kontoret på bruket, han hade ett möte med någon antagligen VD. Den gubben gav mig en penna och sa åt mig att rita, det fanns ju så mycket papper…

Jag skrev klasskamraternas namn på ett papper och det var en ritning.

 Till oss sa man inget men flera år senare fick jag höra allt skit man sa om mig och min pappa ang detta.

Jag minns att jag nästan aldrig fick vara med på rasterna. I tvåan lekte vi i en koja i skogen dit jag inte fick följa med.

 Jag hittade egna platser att vara på, att gömma mig på.

När vår klass fick vara med i radio fick jag inte det för vår fröken, dels för att jag var ny i klassen men också för att jag vågade prata. Kanske också för att jag kunde många djur och fåglar och det skulle kanske inte passat fröken och radio.

Jag fick stanna i klassrummet.

 När vi skulle sjunga fick jag inte vara med därför att jag inte hade någon sångröst, jag som älskade att sjunga.

 Lucia var jag den enda tjejen som inte fick vara med så jag har aldrig ens varit tärna.

 Jag gick sönder av detta inombords.

Det gjorde att jag slutade förvänta mig att få vara med.
Jag slutade lita på människor.
Jag litade bara på mig själv.
Men jag var rädd, ständigt livrädd.

 Cykeln jag hade, hade jag köpt för egna pengar den hade 3 växlar.

Flera gånger i veckan skruvade någon på den så jag inte hade någon broms, så jag lärde mig kolla den själv och se om någon gjort något.

 Mina kläder blev sönder klippta under gymnastiken, så jag slutade va med på den. Mina älskade vantar från Norge slängde A i dagvattenbrunnen som jag sörjde dem.

 

Jag var rädd för ständigt pratades det skit om mig än hade jag sagt det eller det. Jag som nästan aldrig vågade säga något, ändå trodde alla på det som sas om mig.

Jag blev en gång anklagad för att ha varit orsak till att L rev sönder sina byxor. Orsaken var att jag satt på bänken när hon kom.

 Det var min barndom.

Det märkliga är att mina forna klasskompisar fortfarande tror att man kan fläska ur sig vad som helst till mig och om mig.

De tror att jag är lika rädd i dag som jag var då, det är jag inte.

 Somliga försöker till och med påstå att jag var med och mobbade dem, vilket är en omöjlighet eftersom jag aldrig var med på rasterna.

 Däremot hade vi full mottagning hemma efter skolan med saft och bullar till alla tjejerna, morsan var till och med så schysst att hon bjöd på cigg(helt vansinnigt) dessutom körde pappa hem dem som inte blev hämtade.

 I dag är jag stark, jag har slutat vara trevlig mot människor som är otrevliga.

Jag har slutat göra saker som inte jag vill.
Blev uppringd för några månader sedan och ombedd fixa en klassträff till.

Varför då?

Jag hade inget att göra på den förra fast jag ordnade hela skiten.

 Det är märkligt hur fort man blir förpassad till det man en gång var.

Trots att jag umgåtts med några av mina förra klasskompisar privat under åren med små barn.
Sen när vi alla är där igen så faller alla tillbaka i samma mönster.

 Jag känner att jag mår bäst i det liv jag lever nu i nutid, det förgångna är förgånget.