Jag förstår att tiden måste ha sin gång, men varför måste bilder bli så konstnärliga att de är obegripliga?
Jag har en klippbok med bilder från då, de flesta är tagna ur Damernas värld , Elle och Femina.
Jag tänker dela med mig av bilder från då men också från de senaste numren av ovan nämnda tidningar.
Vi börjar i min klippbok.
För mig är bilden tydlig, kjolen är i centrum och tröjan, hatten är en kul detalj.
Modellen ler in i kameran och allt andas trevnad och jag vill ha hela kittet.
Bilden andas lugn och ro, jag tog till mig den med en gång.
Det speglar sig lite när jag fotar, men det går att se vad som skall visas, modellen ser normal ut och jag kan identifiera mig med hela modereportaget. Vissa kläder väcker ha-känsla.
Hela reportaget är fantastiskt finstämt och man ser trevliga bilder och vackra kläder som framhävs på bästa sätt.
De här tre bilderna är likvärdiga med det jag minns från 80-talet. glada, nöjda modeller eller i vart fall neutrala. Kläderna är i centrum, vilket de ju också bör vara.
Vad är det som skall säljas här? En resa med minibuss? Modellen ser dryg ut och bilden är rörig.
Jag ser inte vad som är till salu, jag tycker bilden är ett brunt sammelsurium.
Modellen ser dryg ut och tittar inte in i kameran vilket ger ett opålitligt intryck. Hela reportaget är en katastrof i mina ögon.
Första tanken är vad har hon snott som hon har i väskan?
Fler katastrofer.
Man ser inte kläderna ordentligt, Modellen ser dryg ut.
Längre fram i samma nummer blir det bara värre.
Bilderna över är från Elle. samma nummer som tidigare, sid139 och 142.
Foto Boe Marion. Trumpen modell, konstiga bilder, fel bakgrund.
Bilderna är så konstnärliga att kläderna försvinner. Vad skall jag förmodas lockas till köp av?
Så långt mode reportage.
Nu några reklam bilder.
Vad har människan på sig?
Nästa bild är från Femina nr 6 sid 46 reklam för Smarteyes.
Ja man missar ju inte glasögonen, men varför putar modellen med läpparna? Hon ser ut som en utarbetad 45 åring som döljer påsarna under ögonen med solglasen. Det här är inget jag identifierar mig med. Så några glasögon därifrån blir det inte tal om.
Frågan är, varför kan inte modellerna ha ett tillgängligt uttryck i ansiktet?
Varför försvinner kläderna på bilderna till förmån för det konstnärliga, men det är väl ändå kläderna man förmodas sälja in?
Varför ser modeller i reklamen så dryga och sura ut, vem appellerar det till?
I bland säger man att modet speglar samtiden.
Så en sammanfattning av samtiden är att vi nu mera är dryga lite korkade och vi ser ner på andra. Ja det kanske är resultatet av jag- samhället vi började skapa på 80-talet.
Jag minns ord som förverkliga mig själv, vilket i praktiken betydde jag skiter i min man, mina barn och mina gamla föräldrar för att göra karriär eller det jag själv vill. Om det inte passar kan man ju alltid ta ut skilsmässa från rubbet.
Jag istället för ett vi. Så modellerna speglar kanske oss.
Om vi då börjar med att göra vackra bilder igen, bilder i harmoni blir vi då mer mänskliga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.