Hur svårt kan det va att köra traktor?

Jag hamnar alltid i problem, på ett eller annat sätt, fast jag är en fridsam människa.

De sista 11 åren har varit en kamp med skolan.
Jag är så innerligt trött på att kämpa.
Varför kan skolor aldrig lyssna och bara göra som man säger?
Ni som följt skolkampen vet hur jag kämpat med duma pedagoger och ibland förblödigt på kuppen.
I min enfald trodde jag det var slut nu när dottern kommer upp på gymnasiet.
Hon går nu på Kvinnersta, skall bli bonde.

I utbildningen ingår att lära sig köra traktor.
Min dotter som aldrig suttit bakom någon som helst ratt och som inte ens har cyklat sen hon som 11 åring cyklade vält och fick gå till vc i veckor för att plocka ut småsten ur såren på händer och knän.
Hon skulle nu köra traktor.
Jag utgick ifrån att man först gick igenom hur en sån maskin fungerar och att hela lektionen var lärarledd, så var dock inte fallet.
Hon fick lära sig att koppla ur om det kändes läskigt för på släta backen stannar då maskinen.
Ingen sa något om en broms.

Så kom hon hem efter någon vecka och berättade hur man stannar.
Jag ställde mig frågande till att hon inte lärt sig bromsa.
Men tänkte väl att det ordnar sig.
Så en dag ringer hon hem för hon har inte lärt sig stänga av maskinen på ett riktigt sätt och höll därmed på att köra över en klasskamrat.

Jag tar omedelbart kontakt med skolan.
Jag berättar också att hon inte vet hur man växlar upp eller ner.
Man lovar ta tag i saken och hon skall få stödundervisning i traktorkörning på praktiken, vilket inte sker.

Loven kommer och går.
Efter jullovet är dottern på gården.
En dag ringer hon hem och berättar att hon plogat snö och att det blev bra, jag är glad för hennes skull.
Sen berättar hon att hon skulle backa med släp men förstod inte varför släpet försvann ur backspegeln när hon vred på ratten, en klasskompis hoppade in i hytten och visade henne.
Allt var frid och fröjd, tills mellis då de skratta i hela matsalen för hon inte stängt av lyset på traktorn.
"Men mamma ingen visade mig var knappen sitter"
Hon hade också suttit i traktorn hela dagen utan att hitta reglaget som stänger av värmen, hon var helt slut när hon kom ur.

Så kom hon hem, ledsen och upprörd.
" Jag satt med vår lärare i hytten och skulle ställa in traktorn i skjulet.
Jag vet inte hur man stänger av i nerförs lut, jag trampar ner kopplingen då rullar den mot väggen. Läraren säger nu är det bra stanna, då släpper jag upp kopplingen och bromsar. vi hoppar rakt in i väggen. inte en utan tre gånger tills hela väggen är lös och det ligger virke i hela skopan.
Mamma jag vet inte hur man gör"

Jag blir änna förbannad.
Jag mailar skolan som säger att man har full koll på dotterns körande. Rektor svarar att skolan bedömer hennes kunskaper så att hon är redo att använda traktorn som arbetsredskap.
Ett barn som stannar för att växla upp, som inte vet att man först trampar ner kopplingen och sen bromsen att nästa steg är att stänga av maskinen????
Ett barn som inte hittar knapparna på instrumentbrädan?

Är det meningen att klasskompisar skall sköta undervisningen?
Vems är då ansvaret om något blir felinlärt?

Ja jag vet inte men i min värld fattas lite grundläggande körkunskaper så som elementära kunskaper om hur en traktor fungerar var reglagen sitter och hur man startar, stannar och framför den i uppförs eller nedförsbacke.
Jag skulle aldrig i livet låta detta barn köra blad folk och andra fordon på en skolgård. Risken för en allvarlig olycka är överhängande.
Jag har därför sparat mailkonversationen med skolan att ha i försvar den dagen något händer, om det händer, vilket jag av hela mitt hjärta hoppas att det inte gör.

Alla i klassen vet om hennes svårighet, och flera andra elever på skolan.
I matsalen dagen efter kommer en kille fram och skriker åt henne, hur jävla svårt kan det va, bromsa, gasa växla? Han sa mycket mer.. Men hur svårt kan det va om man aldrig suttit framför en ratt, aldrig kört varken bil eller moped?
Som tur va sa hennes klass kompisar till killen att lägga av.
Nu är hon inte ensam om att inte kunna köra traktor fler ungdomar har flyttat både staket och väggar...

Man blir till åtlöje, men sen händer inget mer....

Så nu är frågan, vems version som stämmer?
Är det min och dotterns som säger att hon behöver mer grundläggande undervisning?
Eller skolan som tycker att en nerkörd vägg inte är någon big deal.
att allt är okej.?

Man kan inte som läroanstalt utgå ifrån att det bara är bonnungar som går utbildningen, att alla redan kan det man förväntas lära ut.

Vi köper ständigt nya teknikprylar, tv, stereo, dator, padda och telefon, för att nämna några.
Vi köper dyra saker som vi egentligen aldrig klarar av att använda fullt ut.
Prylar som strular mer än de gamla gjorde.

Vi köper prylar som idag är så avancerade att inte ens supporten kan förklara vad som gått fel eller ens hitta felet.
Så är det för min dotter. Hon köpte i somras en Iphone 4s. Den funkade bra men så endag före jul började högtalaren brusa. Det gick inte stänga av bruset och således gick det inte tala i telefon eller lyssna på musiken.

Vi lämnade in den.
Telia kunde inte fatta vad som var fel eller ens åtgärda det så vi fick en ny.
Väl hemma började dottern fundera på varför hon inte fick imessen kompisarna skickade, vi åkte in till Telia stod i kö i en timme och fyrtiofemminuter!
Uppgradera, sa de vi åkte hem.
Gick inte.
När vi kom till Itunes så låste sig mobilen.
Ringde supporten i en timme, funkade inte.
Tillbaka till Telia som ringde alla utom gud.
Måste igenom Itunes hem igen.
Kopplar upp skiten går inte, supporten ringer hem.
Supporten kopplar till Iphone supporten som trälar med telefon helvetet i två timmar funkar inte.
En kompis ger oss en ledtråd.
Jag loggar in på Itunes klickar av misstag på knappen godkänner du att Itunes, apple får tillgång till alla dina filer, anteckningar och bilder. Ja då funkar det att uppgradera telefonen. SKRÄMMANDE!!!!!
För att hennes nya Iphone skall funka måste apple ha tillgång till all information som är lagrad på den, VEM MER KAN DÅ KOMMA ÖVER BILDER, ANTECKNINGAR, KIKLISTOR OCH KONTAKTER MM????

Idet här landet gnäller vi över övervaknings kameror och FRA lagar men INGEN höjer på ögonbrynen åt att ens privata information i form av bilder mess kontakter och anteckningar kan hanteras av vem som helst.

Vi köper dyra produkter som är smartare än oss själva för pengar vi ibland inte har.
Dotterns telefon kostade 6000 kr med allt hon skulle ha i den.
Vi luras köpa dyra tilläggsförsäkringar där de vanligaste felen dvs mjukvarufel inte gäller.
Vi blir rekommenderade att slänga mobilen i toaletten och ta ut en ny på försäkringen hos vårt eget försäkringsbolag.
Jag anser att det är bedrägeri och att lasta över kostnaden för dåliga elektronik prylar på en annan aktör.
Om man säljer en elektronik pryl så skall supporten kunna ta hand om alla fel som uppstår, kan dom inte det så skall man få en ny telefon.

Elektronik prylar skapar behov som vi inte har, de tränger in oss i ett hörn.
Man måste hänga med, man måste köpa.
Man köper dyrare saker än man behöver för där står säljaren och säger att den här prylen är inne och så vass så du blir värst på hela gatan, skolgården....
Att jag sen inte vet hur jag använder den spelar ju ingen roll... eller..

Där slog tv reklamen huvudet på spiken, ni vet den där reklamsnutten när grannen åker och byter tv för att grannen köpt en större..
Men det är ju precis så!

Hur många av oss här kan ställa in sin kamera eller ens vet hur alla finesser används?

Jag har Windows 8.1 på den här datorn och den driver mig till vansinne varje dag. den är kort och gott inte kompatibel med sig själv.
Outlook  som hanterar mailen är sjukt värdelös och omöjlig att använda.

Vad göra?
Jo när februari lönen kommit skall jag lämna in skiten och köpa windows 7. Jag skall ladda ner live mail 2011 och njuta av att få något som jag förstår och som fungerar.
Jag skall köpa ny telefon, för det måste jag men det blir en äldre modell utan pekskärm.
Jag behöver inte nya prylar, jag behöver saker som fungerar!!

Mamma utbränd.

Jag hade ingen aning om vad det hette, men när jag läste artikeln i denna månads Femina kände jag igen mig direkt.

Vi har bott här i Odensbacken sen den 20 januari 2003.
Sen dess har hela mitt liv förändrats till oigenkännlighet.
16 februari 2003 dog min mamma, 28:e samma månad flyttade vi min pappa till Kvarnen.  Tack gode gud att mina svärföräldrar hjälpte oss rensa och städa mina föräldrars hus i Brevens. 34 år av samlande går inte spårlöst förbi.

Hanna började ny förskoleklass inte utan problem.
Erik fick inte börja på Äppeldalen, trots att vi bodde nästgårds, utan min man fick köra honom till hans dagmamma i Brevens som stod vid bilen, lastade in ungen och åkte till Äppeldalen!!! samma visa hem.
Idag kan jag se det som rena trakasserier från förskolans sida.
För att inte säga ren dumhet.

Livet rullade på, dottern fick allt mer svårigheter i skolan, ledningen var totaldöv för mina påtryckningar. Sonen hade problem på dagis med kompisar. Jag satt i flera möten med skolan varje vecka och hade tät kontakt med specialpedagogen på dagis och sonens kontakt dagmamma.

Vill ni följa skolhelvetet finns det att läsa i tidigare blogginlägg.
Vad gör en sån som jag när stressen blir för stor, jag äter... så under de här första åren gick jag upp massor i vikt till den enorma övervikt jag hade innan.
2008 gjorde jag en gastric by pass.
2009 i maj dog min pappa. Som då hunnit bli dement på riktigt.
Under åren 2003 till 2009 hade jag ansvar för min pappas ekonomi, något som inte var lätt då de ådragit sig stora skulder pga. min mammas hjärntumör som gjorde att hon inte skiljde på 1.50 och 1500 när hon skulle betala räkningarna. Jag hade avbetalningsplaner med de bolag vi var skyldiga pengar, något som hemtjänsten hade svårt att förstå att det inte fanns några pengar över.
2010 bröt jag foten.
2010 brakade skolsituationen för både dottern och sonen.
Båda byter skola och jag får några år utan ångest.

De närmsta åren var fulla av smärta. Tillslut 2013 i maj fick jag min vänstra höftled utbytt och ny höftledsskål. Höften var ner nött så det fanns bara 4 mm kvar innan den gick igenom höft skålen. Efter op fick jag problem med balansen, smärtor i ryggen nervskador i benen mm. Jag kunde knappt gå, åkte rullstol. Vi trodde alla det var ett nytt diskbråck, men det var b12, d vitamin och järnbrist.

Detta är bakgrunden till hur jag mår idag.
Jag är en elak mamma och maka som tjatar, tvingar och jagar mina familjemedlemmar runt i huset.
Jag skall vara tacksam för att de är så trevliga mot mig som de är för det är inte andra ungdomar, har jag fått veta.
Jag har fått veta att när jag ber maken hjälpa mig med något så grälar vi och jag stressar ihjäl min dotter.
Vi viskar vid middagsbordet, vi äter i mörker, vi ser inte på tv för andra i familjen har företräde (min man och min dotter)

Jag har totalt glömt mig själv, glömt köpa glasögon för andra behöver något viktigare eller skriker högre. Jag har inte haft råd köpa nya kryckor, eller ny mobil.
Jag vågar inte köpa saker för vår bil är dålig, huset behöver omfattande reparationer vilket vi påbörjat.
Jag/vi får inga lån på banken ens för renovering då jag är förtidspensionär.

Jag vill flytta då jag vill ha ett liv utan överhängande katastrofer.
Jag vill faktiskt få lite pengar över och göra roliga saker för.
Maken spelar innebandy, men jag gör egentligen inget för egen skull.

Jag är slut.
Jag har precis nyss påbörjat en behandling med neurobion och har anemi.
Tyvärr får jag avsevärda smärtor imagen av järntabletterna och vet inte hur jag skall hantera det.
Det positiva i detta är dock att jag sen jag började få sprutor kan gå ganska bra igen, innan kunde jag inte ens gå till brevlådan när vägen var bar.

Mamma utbränd.
Jag har gått i tvättstrejk innan jul.
Jag är ständigt arg eller ledsen.
Om jag ber någon i familjen om hjälp så blir den människan sur.
Sen, är det vanligaste svaret och det vet ju alla att sen aldrig kommer.

Jag tjatar dagarna i ända, för vem blir glad av att komma ut i sitt ny städade kök och se att någon ätit vid köksbordet och allt står kvar.
Att man rakar ner smulorna från bordet ner på det ny skurade köksgolvet och sen säger oj.
Jag tjatar om att ungarna skall städa sina rum, att man tar ut tvätten när jag skall tvätta så det någon gång åtminstone några timmar få vara städat och tomt i tvättstugan. det är ju också ekonomiskt att tvätta fulla maskiner istället för enstaka plagg.
 Jag tjatar på dem som kliver ur sina kläder överallt och aldrig plockar upp dem.
Jag tjatar på att den som åt flingor och mjölk i vardagsrummet, skall ta ut bunken, så jag slipper hitta de tre dar senare då jag letar efter vad som luktar surt i soffan.

Ibland känns det som om jag är piga och livegen här, som om jag inte räknas. Jag förväntas avstå från egna aktiviteter, tv program, vänner mm för att andra skall få göra, se, träffa eller vad det nu är, själva.

Jag har inte länge någon bil eftersom maken krockade den och jag inser att vi inte har råd köpa ny då jag inte kan ta ett lån för att köpa en på avbetalning.

Jag är rädd om mina saker medan andra i familjen tycks tänka att det finns massor av människor som bara tillverkar sånt som går sönder inklusive bilar.

Mamma utbränd, när kraven blir förstora, när empatin lyser med sin frånvaro, när man inte längre orkar bara ge och aldrig få.
Jag har skyllt på mitt handikapp, på allt möjligt för så här känner man bara inte. Man får inte bli trött på sin oempatiska familj, men jag är det och tack gode Gud, jag är inte ensam längre allt fler talar om det!!!

Jag behöver inte längre känna mig hemsk när jag köper en tidning för att fly bort från den här familjens krav en stund, det är sunt får jag veta.
Rekommendationen är annars att skilja sig och bli deltids förälder, men det gå inte här för alla barn vill bo med mig.

Kanske är det värsta att jag är så ensam, jag har inget jobb inga vänner, det är svårt få vänner hemma i köket de flesta jobbar då jag är "ledig".
När alla är hemma finns ingen tid eller möjlighet att umgås.
Att bjuda hem någon annan familj är otänkbart då maken inte umgås med andra än sin släkt.

Jag är därför tacksam mot den enda väninna jag har och för de två kusiner jag träffar regelbundet.

Mamma utbränd, nu finns det ord på detta tillstånd.