Öppet brev till sossarna

Bästa politiker.

Har ni helt glömt ert ursprung?
Har ni helt glömt er historia.
Jag minns den, om än inte lika väl som J.N.
Partiet växte fram ut fattigdom, svält, bostadslöshet och maktlöshet när allt ägdes av patron.
När vanliga människor sågs som ohyra. Dog en så stod det tusen åter.
Då det var skilland på folk och folk.

Varför svarar inte Stefan Löfven på en rak ställd fråga?
Vill socialdemokraterna ha vinst uttag i privata vinstdrivande företag som verkar inom vård, skola och omsorg?
Ja eller nej???
Inte en massa om ifall och när vi nu har......

I min röda värld är svaret NEJ!
ingen skall kunna göra sig en hacka på andras olycka.
Det skall inte vara någon skillnad på skolan i Karesuando och Stockholm.
Om vården varit statlig hade även Norrlands inland haft fullt bemannade vårdcentraler och sjukhus, skolor mm.
Det lät på Löfven som om norrland fick vara tacksamma om någon villde bedriva vård där.

Om man kan ta igen på gungan vad man förlorade på karusellen går det att göra norrland attraktivt.
Genom att helt enkelt höja lönen så mycket att unga läkare är villiga börja där.
Det kanske inte ens blir dyrare än dagens staffetläkare som hyrs in till vc och sjukhus för fantasi summor  från privata bemanningsföretag!.

Det finns enligt min mening några saker vi bör äga tillsammans.
Skola, vård, omsorg, kraftnätet, telenästet, post,  och nyckelindustri.
Det måste också finnas en väl utbygd allmännytta med bostäder för vanligt folk.

Hur skall en stat kunna gå med vinst om det enda som finns i huset är skulder och utgifter?
Om vinsterna hamnar i fickorna på storföretag som kanske inte ens skattar i sverige.
En hel nation kan inte finansiera allt med skatt.
I synnerhet när så många som 7% går arbetslösa.
Sen förstår jag inte varför det var så viktigt att ta bort deltidstjänsterna?
Nu när de som nästan är döda skall jobba så hade det varit bättre att kunna jobba deltid än inte alls.
Jag tror fler kan få jobb om man tar tillbaka deltids tjänsterna.
Alla orkar faktiskt inte jobba en hel dag!


Vi måste få tillbaka solidariteten.
Det innebär allas lika rätt till det nödvändiga.
Allas rätt till en bra och fungerande skola också utanför storstäderna.
ALLAS rätt till vård och omsorg oavsett vart i landet man bor.
Allas rätt att få ett jobb där man bor.
Att få hjälp när man är sjuk eller döende.
Att ha mat på bordet, även när man inte har någon inkomst eller ett arbete, eller är för sjuk för att arbeta.

Solidaritet är inte att ge åt den som skriker högst eller till den som kan tala för sig.
Solidaritet är när man ser någons behov, när man ser individen.

Solidaritet är inte när vi i Sverige 2012 tvingas lägga julklappar under granarna på torgen, till de fattigas barn i SVERIGE!!!
I sverige skall det 2012 inte finnas fattiga barn.
För då har något gått väldigt snett och de som fixat till det borde hängas!!!


Åter till det som gått åt fanders.

Aldrig någonsin har så många brev inte kommit fram.
Hur kan det vara lönande att tre företag delar ut post? Hur kan det vara miljövänligare?

Hur kan skolan drivas av kommunerna, dom har ju aldrig haft några pengar.
Där sitter kommunalråd och skall bestämma om det skall bli ett konstverk på torget för 4 miljoner eller nya böcker i skolan. Skolböckerna är ju inte lika flaschiga så det får bli en kul grej på toget. Kul för den konstnären.

Aldrig tidigare, i alla fall inte under min livstid, har så många fått tigga på gatorna igen.
Vart är vi påväg?

Det är kravaller i Malmö, unga ny svenskar eldar upp sitt bostadsområde.
Mord efter mord.
Men herre gud det måste väl ändå säga er något?
ordet stavas SEGREATION!!!!
Somliga bor i fina bevakande områden andra lever i skräck.
Somliga bor vid vattnet i miljon villor, bostadsrätter andra bor i 50-talets miljonbyggen som snart rasar ner i huvudet på dem.

Vi behöver också ha kvar strandskydd och allemansrätten.
Natur och strandliv kan inte vara något för några få.
Utan rekreation läker inte människan.

Problemet är att halva sveriges befolkning tror de tillhör den övre medelklassen.
De inser inte att de är vanliga arbetare och inte besuttna.

Vi har skapat ett samhälle där allt går över lik, för att få det bara några få har råd till.
Vi har skapat ett sug efter sånt som ingen behöver.
Ett samhälle där människor värderas efter prist på handväskan, istället för vad de kan och vem de är och hur de är mot sin nästa.

Därför gapar också kyrkorna tomma.
Ingen vill möta sitt eget dåliga samvete......


Ett parti som är så brett att det blivit konturlöst kan inte vinna valet 2014.
Beklagligt men sant.
Är sossarna ett arbetarparti för arbetare som anser sig som besuttna?
eller ett medelklassparti för en medelklass som har det så bra att de skiter i alla andra.

Vem står då på de vanligas sida?
de som inte vill ha det alla andra vill ha.
Vem står på deras sida de som inte vill flyga till Thailand, inte vill äta hummer, inte vill åka med på konsumtionståget.
De som gillar småskalighet. Byskolor, lokala husdoktorn, slakteriet i granngården, som vill köpa sina ägg av bonden som säljer dem nästgårds.
allt större är inte allt bättre.

Livet och politiken är som en suffle när det pöst upp för mycket sjunker det ihop till en seg massa.

Från köket till rampljuset och tillbaka igen

　
Jag började mitt liv här på Huginvägen i skymundan.
Jag var så osynlig att grannarna inte hälsade, fast jag kunde fällt dem med räffseskaftet.
Det gjorde mig inget.

Men så kom vintern då kommunen ville tvångsförvalta vår vägförening.
Vi blev några tappra själar som satte oss i styrelsen.
Jag bara som suppleant men ändå.

Barnen hade det bra det här första året så det fanns inget annat för mig att göra än att fixa till trädgården och huset.
Men när åren gick blev skolsituationen allt mer kaotisk.
Skolan stod inför enorma nedskärningar på grund av minskade barnkullar.
Vi bildade föräldraföreningen.

Vi kämpade och slogs, vi fick behålla vår skola på bekostnad av kringskolorna.
Det ångrar jag idag.
Kring skolorna håller så mycket högre kvalitet jämfört med Odenskolan.

Vi var några som snabbt insåg att föräldraföreningen inte var rätt väg att komma någonvart med något.
Men vi hade Magnus Lagergren och han var vår röst in i nämnden.
Vi fick till en utvärdering av yggdrasil, vi fick fart på profilen.
Jag ville något mer.
Jag gick med i socialdemokraterna.
Trodde nog att det skulle ge något.
Det gjorde det inte.
På årsmötet 2010 bestämdes det att vi skulle ha tema debatter.
Det blev aldrig av.
Men Birgitta Rosell fick i uppdrag av mötet att sätta ihop en skolgrupp.
Det var inte många som kom på de mötena.
Men vi som kom, jobbade hårt och oförtrutet på i nästan ett år.

När vi var klara satt sossarna i nämnden med kristdemokraterna och centern.
Jag mailade våra politiker men intresset var noll.
Ett års arbete och ingen frågade efter det.
Jag bestämde mig där och då att det fick va bra med socialdemokratin för någon demokrati finns inte.
När det sen lugnade ner sig, då mina barn hamnade på andra skolor, då gick luften ur mig.

Jag är inte bitter men jag är besviken.
Många vill sitta i politiken men få vill lyfta ändan och få något gjort.
Efter att försökt driva skolfrågor via föräldraföreningen gav vi upp.
Det fanns inget intresse för skolan i Östernärke.
Inte ens föräldrarna var intresserade av sina barns skolgång.
Pengarna skänkte vi enligt stadgarna till fritidsgården och de åkte till Skara sommarland för dem, och det är gott nog för mig.

Jag är fortfarande suppleant i vägföreningen men där tar mina samhälleliga åtaganden slut.
Jag är däremot aktiv i kyrkan.
Jag sitter med i kyrkorådet, kyrkofullmäktige och jag är med i kyrkliga syföreningen.
Jag var också delaktig i väg kyrkan i år.

Så nu ar jag mamma på heltid och det känns bra.
Jag vill aldrig mer in i politiken.
Den är rutten.
Jag vill aldrig mer kämpa för något som ingen bryr sig om.

Men under den här resan har jag också förlorat alla dem som bara ville ha något av mig.
Min man slog det i ansiktet på mig här om dagen, ingen vill ju va vän med dig, alla har försvunnit.
Ja, men jag har inget problem med det.
De som fortfarande respekterar mig som människa är kvar.
Det är det viktigaste.

Du vill för mycket och gör för mycket ingen människa vill jobba med någon som du, sa min man.
Han sa också att jag blir dummare i huvudet för vart år som går.
Det kanske är sant.
Sin egen dumhet märker man sällan av själv.

Det jag vet är att jag kan och att jag är stark.
Starkare än för 9 år sedan.
Jag vet att jag kan ta hand om min familj, att jag kan sätta mina egna behov åt sidan och bara finns för någon annan.
Hur många kan det i dagens samhälle?

Jag umgås inte längre med mina svärföräldrar, jag kunde skriva en hel blogg om det, men det gör jag inte.

Jag umgås heller inte längre med människor som bara utnyttjar mig, eller som inte respekterar mig.
Jag umgås absolut inte med folk som säger att jag ljuger när jag inte gör det.
Jag har fått höra att om jag va lika tjock som du skulle jag inte gå ut.
Alla runt bordet hörde det, INGEN tillrättavisade barnet.
Jag har suttit på middagar där ingen tilltalat mig.

Jag har mött ett hat så stort från somliga att jag gick ner på knä i chock.
Jag har blivit beskylld för att vara en dålig mor, att jag säger att mina barn är tjocka, dumma i huvet och fula.
Mina barn är underbara precis som de är och ingen kan säga att de är dumma i huvudet, men de har svårigheter som gör dem sårbara, precis som jag var.
Däremot är det mitt ansvar om mina barn blir för överviktiga, då måste jag säga nej när det skall ätas mer godis eller fler kakor än som är tänkt.

Jag säger också ifrån om något av barnen tänker gå ut i oanständiga kläder.
Det gäller också om ett överviktigt barn tänker ta på sig något som gör det ännu värre.
Jag försöker hjälpa mina barn klä sig så att de där extra barna kilona inte syns så mycket.

Det är bättre jag säger ifrån hemma än att de blir retade i skolan.
Men för den skull anser jag inte att mina barn är fula eller feta.
Jag vill bara inte att de skall gå igenom det jag gått igenom, med en betydande övervikt som inte gick att banta bort.
Det om något är ett misslyckande och ett bevis för att varken jag eller mina föräldrar lyckades hjälpa och stötta mig.
Min mamma sa alltid bättre stämma i bäcken än i ån.
Det är inte lätt hålla det man inte har i händerna.
Ibland måste någon annan ta ansvar när man inte klarar det själv.
Det är inte att kränka sina barn.
jag önskar någon hjälp mig när jag var liten och smäll fet.
Tänk om någon sagt nej när jag tröst åt bullar och drack en halv liter saft.

　
　
　
　

　
　
　
　

Att bryta en fot..

Den 17 maj  för några år sedan, låg jag hela dagen på grund av min astma.
Fram åt kvällen ville jag gå en sväng.
Dotter ville gå till sjön vid Tunäs.

Vi packade ner fruktsallad och åkte till affären och köpte lite godis och en dricka.
Så stannade vi vid vägen, jag parkerade på andra sidan idag för dottern var med, tänkte det var bättre hon gick av på vägen ifall det var orm i diket.
Jag kliver ur och går några steg mot kofferten ska ta ut mina stavar.
Jag känner att jag trampar snett och faller, får benet under mig på något konstigt sätt.
Det hörs två höga splittrande ljud som när man trampar av en gren i skogen.

Hanna säger jag, nu gick mitt ben av.
Hon skriker nej.
Jag kryper tillbaka till passagerare dörren öppnar den och tar stöd med händerna mot sätet och ställer mig upp.
Höger foten står vertikalt rakt ut från fotleden i en helt onaturlig vinkel.
Jag måste hem tänker jag.
Jag stirrar på foten och tänker helt ologiskt att jag inte får rum i bilen med den foten i den vinkeln.

Jag ställer ner foten på backen och vrider tillbaka foten i rätt läge med hjälp av kroppstyngden.
Så där nu går den in i bilen
Sätter mig på sätet lyfter in benet som nu helt tappat känsel.

Jag tänker på en vän som  körde 15 mil fram och tillbaka med ryggskott och värk.
Jag tänkte att kan han köra 15 mil med den värken kan jag köra dryga milen med bruten fot.
Vi startar vår resa hem, dottern gråter hjärtskärrande.

Jag hackar tänder och skakar som ett asplöv.
I höjd med Segersjö kommer smärtan som en explosion.
Det är inte så långt men det är bråttom inser jag för det gör outhärdligt ont och jag vet inte om jag klarar att behålla medvetandet, fast det gör man ju för man måste.

I höjd med krokvägen ringer vi 112 och begär ambulans.
Väl hemma får jag vänta ca 20 minuter, fruktansvärt långa 20 minuter.
Ambulansen kommer jag får en infart och morfin.
Vi taxar ut mot USÖ.
Då kommer magkramperna, jag tål inte morfin!
Får omedelbart mot gift.
Värken släpper i magen men värken i foten tilltar.
På USÖ får jag spasmofen mot värken i magen men det hjälper inte mot foten.
Kallsvetten rinner.
Först röntgen sen tillbaka till akuten.
In för undersökningen får jag ett narkosmedel.
Doktorn ser ut som en michelingubbe i cellplast rummet böljar och snurrar alla ljud förvrängs, jag kan inte tala rent men jag har i alla fall inte ont.
Munnen är så torr att läpparna fastnat på tänderna.
Mona-Lisa kommer och hälsar på mig och servar med vatten.
Sen får jag inte äta eller dricka mer, det skall bli operation följande morgon.
Så mitt i natten rullas jag in på först gipsning, ett provisoriskt gips och sen in i duschen med hibiskrubb.
Jag bäddas ner på avd 27 ortopeden.
Jag får något annat intravenöst smärtstillande, huvudet blir som bomull men värken slår igenom.
Det blir en lång natt.

På ronden får jag veta att det ser bra ut efter röntgen alla bitar ligger på plats och eftersom jag ju har droppfot så blir det ingen operation.
Det blir steloperation längre fram istället.
Jag rullas ner för att få ett ordentligt gips och en CT röntgen.
Allt ser bra ut.
Smärtan kommer och går.
Så ligger jag då där på förmiddagen och känner att nej nu jävlar får det vara nog!
Tittar upp i taket och inser att det är till att börja om från början på ruta ett!
Det var så mycket jag skulle gjort den närmsta tiden.

Jag skulle ta min första ridlektion på 36 år.
Jag skulle på ett möte med mina vänner och Bengt och Andreas det hade jag sett fram emot så enormt.
Jag skulle gå på Kullen med Hanna på midsommardagen.
Jag skulle träffa en nät vän och ta en fika på stan.
Tjoff så gick allt om intet.
Livet bara stannade.

Det fanns saker jag skulle vilja säga till några människor, men nu är det betydelselöst.
Hela livet tappade plötsligt sin betydelse.
Hade någon kommit idag till min säng på avd 27 och frågat om jag ville avsluta mitt liv där och då hade jag tveklöst tackat ja.
Det är inte smärtan och allt vad det innebär som knäckte mig, det var  vetskapen om att vägen tillbaka inte är så rolig eller lätt att gå.
Jag kommer aldrig mer få tillbaka funktionen i min fot.
Den var ju dålig från början.
Att tro att muskler och styrka skall komma tillbaka till det, det var innan är inte möjligt.
Mitt ben är bara skin och ben innan, om man inte har någon nervfunktion hur skall man då kunna få tillbaka förlorad muskelmassa?
I dag om någon dag önskar jag att Anders hade funnits han hade förstått vad jag talar om.
Jag vill helt enkelt inte vara med om det här.
Nu får det förbanne mig vara bra.
Om de som gudarna älskar dör unga vad har de då för relation till mig som de bara nästan, plågar ihjäl?
Kanske har jag varit prinsessa i mitt förra liv men nu tycker jag att jag sonat det tillräckligt!
Jag hatar att vara hjälplös och beroende.
Jag hatar att vara krympling.
Jag vill LEVA!

Ja så var det.
6 veckor i sängen, för ryggen höll inte för att hoppa runt med gipsat ben.
Trots att jag fick galsfiber gips som väger hälften av vad vanligt gips väger. Dropp foten fick skavsår och jag fick gipsas om varje vecka.

På någe underligtvis trodde jag att bara gipset försvann så skulle jag springa igen.
Men de muskler som funnits fanns inte mer, mitt underben var bara snäppet bättre än ett träben.
Ändå kom jag igång snabbt. Problemen kom långt senare.
Benen i min dropp fot hade inga ligament kvar som stöd efter gipset benen började så sakterliga rotera.
Idag har jag fruktansvärt ont i min fot när jag går. Ibland kommer någon liten nerv ikläm och då är det fantastiskt hur ont man kan få.
Min vänster höft som är hårt ansatt av artros blev radikalt mycket sämre den också.

Livet blev sig aldrig mer likt efter den utflyckten.

fortsättning följer...

I den tid som flytt.

　
Mitt liv de senaste 9 år har varit en kamp, för mina barn.
Plötsligt en dag tog den kampen mer eller mindre slut.
Tack och lov för det.
Jag tyckte jag kommit igenom ganska bra.

Jag räknade inte med fas 2.
Tomheten, ensamheten och främlings känslan.
Jag kunde ha blivit bitter, men det är jag inte.
Jag är ingenting.

Så har jag allt mer glidit tillbaka och funderat på vad hände, när hände det och vart är jag påväg.
Jag kan titta och ser att på mitt personliga plan har allt gått rakt utför.

För några år sedan mådde jag fantastiskt efter min övervikts operation.
Jag var lycklig och hade många bollar i luften.
Dessutom var jag förälskad.
Vi var tre tjejer som den våren var hemligt förälskade i någon vi inte bodde ihop med.
Jag är av den åsikten att man kan inte hjälpa att man blir kär, men man bestämmer vad man gör med det.
Vi gjorde inget, mer än pratade om det med varann.
Det rann ut i sanden för oss alla.
När förälskelserna var över var vår nära vänskap också ett minne blott.

Men så här började det:Vid en ålder på 40+ drabbades jag av förälskelsen.
Jag trodde inte det var möjligt.
I åratal hade jag begravt allt vad känslor heter.
Bara mindervärdeskomplex, och känslan av att vara värdelös och ful fanns kvar.
Ilska kunde jag känna men inte sorg, kärlek och lycka.
Min känslolöshet var så total att det inte ens fanns i min värld att jag skulle kunna drabbas av något trevligare än döden.
Jag ansåg det inte ens möjligt att någon man vid sina sinnens fullbruk skulle se mer än en gång på mig och då med avsmak.
Så kom den där eftermiddagen som borde förändrat mitt liv och som på sätt och vis gjorde det.
Jag var i affären skulle köpa något gott till fikat.
Jag vandrade lite väl länge mellan hyllorna, och tog till slut ett paket biskvier och ställde mig i kassan.
Betalde och gick mot utgången.
Jag var lite disträ.
Då såg jag en av mina bekanta komma in genom dörren.
Han tog en korg, såg mig och det såg ut som om han tänkte vända och springa ut.
Inte konstigt tyckte jag.
Men istället fortsatte han mot mig med ett leende på läpparna.
Det var då det hände.
Allt blev tyst omkring mig alla ljud dog bort.
Allt blev dessutom svart, bara en smal remsa mellan honom och mig badade i ljus.
Som om han gick i en strimma av solsken.
Tunnelskeende.
Han kom fram och jag antog att han bara ville säga hej och gå vidare.
Men han stannade och sa något till mig.
Jag vet att jag log.
Jag minns inte ett enda ord av det han sa.
Allt var som korta frekvenser i ljus då allt präntades in i min hjärna för evigt.
Hans jeans, den slitna skjortan, tröjan, skorna, jackan hans leende, ögonens glitter, hans ostyriga hår i behov av en klippning, de väl rakade kinderna.
Sekundsnabba glimtar som etsade sig in i min näthinna för alltid.
Men vad han sa minns jag inte, bara rösten som steg och föll.
Jag vacklade omtumlad ut därifrån.
Vad hade jag varit med om?
Kanske borde jag förstått att jag höll på att bli förälskad, men det fanns liksom inte på min världskarta.
Vi träffades några gånger till.
Det var inget konstigt, jag var bara nyfiken på honom, vem han var.
Inga klick, inga klockor, inget.
Vi träffades hemma hos en bekant en kväll och då kände jag att något var annorlunda men förstod inte vad.
Det var en av de trevligaste kvällarna i mitt liv.
Veckorna gick och det gick fortfarande inte upp något liljeholmens.
Jag kunde inte sova, inte äta inte tänka.
Ändå fattade jag inte.
Trodde det berodde på vitaminbrist eller nått.
Jag var också konstant lycklig och glad gick omkring med ett leende på läpparna.
Jag tappade 5 kg av bara farten.
Så träffades vi alla tre i hans kök en kväll, då trillade femöringen ner.
Han var så komplett annorlunda hemma hos sig själv.
Jag kunde bara se på honom i beundran.
Jag tror jag strålade mot honom och han log mot mig.
När jag åkte hem och tänkte tillbaka kunde jag se vad som hänt.
Jag hade fått självförtroendet tillbaka, skrattet och lyckan.
Tänk att en annan människa kan göra så mycket för hur man mår.
Sen den kvällen talar vi med varandra i telefon varje dag.
Inte om något annat än det vi jobbar med.
Jag skulle vilja talat med honom om så oändligt mycket mer, men vågade inte.
Vad skall han med en kvinna som jag till?
På två månader blev har han allt jag tänkte på.
Jag vaknar på morgonen och han var det första jag tänkte på.
Han var den mina sista tankar gick till innan ögonen föll ihop och medvetandet lämnar mig för sömnens värld.
Jag skulle vilja frågat honom om han kände som jag, men vågade inte.
Men när sommaren kom var allt över.
Jag fick andra bekymmer och nu så här i backspegeln kan jag säga att det var där allt började bli fel.

fortsättning följer...