Det är skalet som hindrar

Det är rätt trist. Jag är rörelsehindrad, förvandlad av värk. Överviktig och över 60 år. Livet slutade vara roligt 1992. När opererande läkare inte såg skillnad på ärrvävnad och en durasäck som omsluter nerverna. Ni som vill läsa något positivt kan sluta här.

Jag älskade att dansa.

Jag älskade att cykla.

Jag älskade att springa.

Jag älskade att åka skidor.

Över en natt i september tog allt det slut. 

Det blev sjukgymnastik, smärta, tårar och förtvivlan.

Människor såg mig som utvecklingsstörd, jag behandlades som om jag var korkad. Man körde över mig, man ljög för mig.

Jag ser vad du ser. Jag förstår att du är less på min smärta, mina oförmågan.

Men jag vet att inuti det där fula skalet bor en vacker kvinna, som är smart och ödmjuk. Kärleksfull.

Det är lika för alla oss värdelösa.

Vad jobbar du med då?

Ja, värsta frågan. För i och med svaret blir jag inget.

Alla kan jobba, alla har ont. Vad gnäller du för? Jag kryper ur sängen varje morgon, sa min chef till mig. Hon kan fortfarande både gå och springa...

Nu är det vår och så många tankar bubblar upp till ytan.

Danserna i Hasselbacken. Första gångerna var det riktigt kallt. Ångan stod ur munnen vid midnatt.

Min älskade pappa hämtade mig där varenda dans I flera år. Liksom i Högsjö och Vingåker.

Jag älskade att dansa, med Lufsen dansade jag polka, vi flög över dansgolvet. Med Finnspångaren dansade jag varje Hasselbacken. Han dansade bra, kunde sina steg.  I Hösjö var det ett nöje att dansa med Henry Sarholm, han kunde också dansa. Det fanns många fler som jag dansade med. Sista gången jag dansade var på en fest i Högsjö, det var efter min operation. Svägerskans man, Lasse Hammar ställde upp och föste mig runt på dansgolvet. Tack Lasse.

Efter operationen när det blev vår 1993 satt jag i soffan med mina högklackade pumps och grät över att jag aldrig mer skulle få ner min klumpfot i dem igen. Min högerfoten blev efter op 4 storlekar större eftersom ligament och muskler förtvinar, då inget höll längre ihop benen i foten blev den både längre och bredare. 

2017 var det så illa med min fot att jag fick göra en steloperation. För 2 år sedan köpte vi mina första riktiga skor sen op. Två storlekar mindre. 

Jag fick en trehjuling av arbetsterapeuten, men var för dålig i ryggen för att kunna cykla på den. Jag längtar varje vår till att springa, men är nu glad om jag med rollators hjälp tar mig till slutet på tomten, drygt 30 m.

Jag har lämnat många vänner bakom mig. Mitt liv skiljer sig så radikalt från deras. Det gör ont, ont att inte bli förstådd, ont att själv se hur långt man inte kom, ekonomiskt, socialt....

 Jag ser också hur jag blivit en isolerad parentes i familjen. Jag orkar ingenting.och inuti gråter jag, för nu först förstår jag att livet är kört. Jag har alltid trott att en dag ska jag börja jobba igen. Men den jävla sjukdomen, artrosen, nervsmärtan och den eviga huvudvärken kommet inte försvinna mirakulöst. Det är mitt fel att vi är fattiga, jag har bara 1/3 inkomst, pension. Trodde vi skulle kunna spara när barnen flyttar men då blev maken arbetslös.

Nu märks det ännu mer att vi inre längre har något gemensamt. Han är alltid där jag inte är.

Jag längtar så efter ett nytt liv. Utan krav, utan trädgård, utan att frysa på vintern då det är 14 c inne. Maken vill inre flytta.

Jag måste snart.  Ett nytt liv i värme.

Längtan eller ångest?

 

Det är senvinter eller vårvinter. Då är det massor man ska göra i trädgården. Förr längtade jag, nu bävar jag.

Hela mitt liv har jag styrts av längtan eller jagats av ångesten.

Längtan efter ett nytt läppstift, en ny blus eller något nytt till hemmet. Längtan efter att allt ska va färdigt till påsk, jul, midsommar ...

Då kommer ångesten, för jag kan inte hålla takten till huvudet. På min axel eller gömd i hjärnans vindlingar gömmer sig en liten men högljud djävel. Den hetsar mig, den styr mig. På måndag ska listan du skev va färdig, men jag har bara hunnit till dammningen och bytt dukar. 2 veckor till påsk och jag har i 2 veckor bett maken ta in påskpyntet, men nej. Nu har jag sån panikångest att jag funderar på att skita i påsk. Lägga mig i sängen och dra täcket över mig.

Det som förr va glädje är nu bara ångest och besvikelse.

Maken tycker det bara är att sluta ha ångest, sluta  va ledsen.

Men det är inget jag styr över, det bara är så.

När orkar man inte mer?

 

Jag blir allt sämre.  I vinter blev benen aldrig varma, kritvita och iskalla. Nacken har varit ett annat problem. Smärtan jag har från en inklämd nerv heter självmords sjukan. Nu har inte jag den på det sättet, med blixtrande smärta, utan en sur smärta i samma bana som den ovan nämnda. Den mal och mal, det enda som hjälper är kortison, vilket inte används för denna typ av smärta, utan neuroleptika, som tyvärr inte gör så stor skillnad. 

Vid jul slutade min världs bästa sjukgymnast, vilket innebär att jag inte får gå på sjukgymnastik och kunna få frikort. Så jag har inte råd att träna.

Erik håller på att flytta hemifrån, gott för honom.

Hanna skulle I månads skiftet få fast tjänst efter 2 år.

Men efter tokig arbetsställning så fick hon diskbråck. Hon har så ont att vi får hämta henne med ryggsmärtor, ischias och bort domnad fot i Fornåsa idag.

Kim blev uppsagd i februari då företaget inte haft några order sen före sommaren 2023. Han blir helt arbetslös i juni. A-kassan är 16000 kr, tror vi.

Det går vi inte runt på.

Jag orkar inte mer skit i livet. Kim är inte orolig så jag kan inte prata med honom.

Matpengarna tog slut förra månaden runt den 6e. Tog ut pensionspengar för att gå runt. Idag har vi 300 kr till lön.

Vad gör jag nu?