Soulmate. Eller den stora kärleken.

 

Det började när Hanna var femton. Hon skrev på kamrat "var är min prins"

Prinsen svarade och de var så lyckliga.

Mycke bus...

Hampus gick all in i Hannas intressen. han ställde till och med upp på en skogsritt hos Maud allemans rid och kör äventyr.

De red bort i morgondiset.

men all lycka vara inte för evigt.

Så de skildes åt. I 10 år var och en på sitt håll. Hampus fick 3 barn med sin Emma och Hanna hade nyss lämnat en lång relation bakom sig.

Hampus skilde sig från Emma. Så såg han att Hanna va singel så den modige mannen skickade ett sms.

De träffades juldagen för 2 år sedan. Och kärleken fanns kvar.

Alla dessa år hade de båda ständigt tänkt på varann.

Hanna har blivit lycklig igen. Hon försöker treva sig fram som bonus mamma och hushållerska (haha)

Det känns rätt att ha Hampus i våra liv igen. Jag har alltid gillat hans föräldrar och syskon. Barnen är lite blyga fortfarande, eftersom vi inte kastat oss över dem utan låter det ta sin tid.

Jag älskar barn, så jag är så glad.

 

Mörker

 

Ibland syns himlen blå. Men 2023 och hela 2024 (vet att det är drygt en månad kvar) har varit en mardröm.

Jag har inte mått bra. Värken från nacke, bröstrygg och ländrygg har inte varit rolig. Kanske var det orsaken till att psyket gav upp. Jag har i princip legat två år på soffan.

Jag har blivit tvungen åka rullstol när det inte är runt hörnet vi ska. Ändå är jag sängliggande dagen efter.

Ja så är det denna jävla krage som jag måste ha när jag åker bil, eller gör något utanför soffan.

Ekonomiskt var det tufft när Eriks flickvän blev hemlös och flyttade in här. Samtidigt åkte Erik 10 mil om dagen till jobbet i Nykyrka. Han klarade  bara av att ge mig en liten slant för mat och husrum. Hans pengar gick till bensin. Vi hade matkostnader på 8000 kr i månaden.

Jag tränade en dag i veckan på Örebro Rehab Center och hade Georg som sjukgymnast. Jag blev bättre och sommaren var okej. Blev helt slut av att göra en sak i en halvtimme.

Jag som älskat att vara i minträdgård såg den nu oftast genom köksfönstret.

Att jobba utan mer än en halvtimme åtgången gick inte. Axlarna hade redan då packat ihop. Jag gick regelbundet och fick kortisonsprutor i axeln.

Vid jul slutade min sjukgymnast, min livlina. Samtidigt fick Eriks flickvän en lgh i Garphyttan. Det blev många vändor med möbler och saker från hennes mormor och avlidne fars tillhörigheter.

Hon mådde inte bra och Erik stannade hos henne i perioder.

I mars halkade jag i badkaret och fick en sträckning i ryggen, först tänkte jag att det går ju över. men i juni snubblade jag och damp ner i en av stolarna ute. Kände hur det knakade till. Nu kunde jag inte gå. Pratade med sjukgymnasten och läkaren som skickade mig på röntgen.

i April fick Erik jobb hos tant grön i Vintrosa. det blev en mycket dålig introduktion och snart började klagovisan. Men det är inte lätt att göra saker om man inte fått veta vad man ska göra och hur.  Kränkningarna blev värre och värre och i juli fick han gå ner på halvtid. Han mådde dåligt, ja riktigt dåligt började gå upp i vikt. I augusti var det jobbet slut och i samma veva blev flickvännen arbetslös.

I juni blev kim arbetslös. Han jobbade inom träindustrin och det hade inte funnits något att göra på ett år.

Alla våra medel var tömda. Först pandemi med hemgång i veckor på grund av arbetsbrist. Sen kom räntechocken och vi fick se en dubblering av vår ränta, samtidigt som elpriserna hade varit ren katastrof. vintern 2023 hade vi varken värmen på eller ventilationen till juni 2024. Man blir nämligen straffad med högre ränta om man har det knapert ekonomiskt. och så i juni fick han gå hem. 3 arbetslösa. Jag gick tillbaka in i väggen. Tränade bara sporadiskt, eftersom vi inte hade råd.

Runt sommaren röjdes det i garaget och Erik och flickvän började sälja av det som gick att sälja. För att få pengar till mat. De var här i perioder och det var inte heller lätt med vår ekonomi. I februari 2024 ringde jag banken och begärde ett amorteringsunderlag, för att försöka hitt en bättre bank än Swedbank. Två dagar senare blev jag uppringd och erbjöds 1.5% lägre ränta på lånen. Det sänkte lånen med tusenlappar. 

Nacken är illa ryggen är röntgad två gånger och om 2 veckor får jag veta vad de såg på bilderna. Nej det var naturligtvis inte normala. Jag ska be om en nackröntgen också. Jag sover inte, på grund av smärtan sitter  oftast i köket runt halv två till morgonen. Trots sömntabletter och smärtstillande. äter sen flera år tillbaka bla Tramadol. Förr kunde jag klara mig på ett par tabletter i veckan . Det går inte längre.

Smärtan i benet och ryggen, nacken är fruktansvärd. Förra veckan hade jag haft "nackspärr" i en månad och fick be vc om hjälp. Tybble har en bra sjukgymnast han sträckte ut muskler och masserade bort stelheten. Men som han sa det kommer från nackrosetten och det är ben mot ben. Hanna är allt oftare hos sin pojkvän. Hon har fått sin anställning förlängd i 1 år. De letar bostad runt Godegård. Bensinen till och från jobbet kommer ta nästan hela hennes lön.  Det oroar mig.

Jag känner mer och mer att jag tar för stor plats i familjen med min smärta, mitt dåliga humör och min oförmåga att va till nytta.

 Kim har fått gå från arbetslös till min trädgårdsdräng. 

Men under sommaren och hösten har jag börjat må lite bättre. Ekonomin är inte bra och Erik har inte en krona från af. Hans tjej lever på under 10000 kr och hon har en hyra på över 5000 kr. Flytta har de inte råd med. Jag har införskaffat en säng på blocket ifall de åter igen måste flytta hit. 

Jag hatar den här regeringen som låter oss sjuka stå utanför alla höjningar av pensionerna. Man får bara pengar om man jobbat hela livet. Men jag då, vi som blev knäckta på jobbet. Som gjorde oss illa så resten av livet blev ett helvete. Hur kommer min pension se ut, jag som tvingats ta ut det jag själv sparat till pensionen. 

Snart jul igen. Måtte 2025 bli bättre. Men kanske blir det krig. Då kommer jag avsluta mitt liv. 

Det är skalet som hindrar

Det är rätt trist. Jag är rörelsehindrad, förvandlad av värk. Överviktig och över 60 år. Livet slutade vara roligt 1992. När opererande läkare inte såg skillnad på ärrvävnad och en durasäck som omsluter nerverna. Ni som vill läsa något positivt kan sluta här.

Jag älskade att dansa.

Jag älskade att cykla.

Jag älskade att springa.

Jag älskade att åka skidor.

Över en natt i september tog allt det slut. 

Det blev sjukgymnastik, smärta, tårar och förtvivlan.

Människor såg mig som utvecklingsstörd, jag behandlades som om jag var korkad. Man körde över mig, man ljög för mig.

Jag ser vad du ser. Jag förstår att du är less på min smärta, mina oförmågan.

Men jag vet att inuti det där fula skalet bor en vacker kvinna, som är smart och ödmjuk. Kärleksfull.

Det är lika för alla oss värdelösa.

Vad jobbar du med då?

Ja, värsta frågan. För i och med svaret blir jag inget.

Alla kan jobba, alla har ont. Vad gnäller du för? Jag kryper ur sängen varje morgon, sa min chef till mig. Hon kan fortfarande både gå och springa...

Nu är det vår och så många tankar bubblar upp till ytan.

Danserna i Hasselbacken. Första gångerna var det riktigt kallt. Ångan stod ur munnen vid midnatt.

Min älskade pappa hämtade mig där varenda dans I flera år. Liksom i Högsjö och Vingåker.

Jag älskade att dansa, med Lufsen dansade jag polka, vi flög över dansgolvet. Med Finnspångaren dansade jag varje Hasselbacken. Han dansade bra, kunde sina steg.  I Hösjö var det ett nöje att dansa med Henry Sarholm, han kunde också dansa. Det fanns många fler som jag dansade med. Sista gången jag dansade var på en fest i Högsjö, det var efter min operation. Svägerskans man, Lasse Hammar ställde upp och föste mig runt på dansgolvet. Tack Lasse.

Efter operationen när det blev vår 1993 satt jag i soffan med mina högklackade pumps och grät över att jag aldrig mer skulle få ner min klumpfot i dem igen. Min högerfoten blev efter op 4 storlekar större eftersom ligament och muskler förtvinar, då inget höll längre ihop benen i foten blev den både längre och bredare. 

2017 var det så illa med min fot att jag fick göra en steloperation. För 2 år sedan köpte vi mina första riktiga skor sen op. Två storlekar mindre. 

Jag fick en trehjuling av arbetsterapeuten, men var för dålig i ryggen för att kunna cykla på den. Jag längtar varje vår till att springa, men är nu glad om jag med rollators hjälp tar mig till slutet på tomten, drygt 30 m.

Jag har lämnat många vänner bakom mig. Mitt liv skiljer sig så radikalt från deras. Det gör ont, ont att inte bli förstådd, ont att själv se hur långt man inte kom, ekonomiskt, socialt....

 Jag ser också hur jag blivit en isolerad parentes i familjen. Jag orkar ingenting.och inuti gråter jag, för nu först förstår jag att livet är kört. Jag har alltid trott att en dag ska jag börja jobba igen. Men den jävla sjukdomen, artrosen, nervsmärtan och den eviga huvudvärken kommet inte försvinna mirakulöst. Det är mitt fel att vi är fattiga, jag har bara 1/3 inkomst, pension. Trodde vi skulle kunna spara när barnen flyttar men då blev maken arbetslös.

Nu märks det ännu mer att vi inre längre har något gemensamt. Han är alltid där jag inte är.

Jag längtar så efter ett nytt liv. Utan krav, utan trädgård, utan att frysa på vintern då det är 14 c inne. Maken vill inre flytta.

Jag måste snart.  Ett nytt liv i värme.

Längtan eller ångest?

 

Det är senvinter eller vårvinter. Då är det massor man ska göra i trädgården. Förr längtade jag, nu bävar jag.

Hela mitt liv har jag styrts av längtan eller jagats av ångesten.

Längtan efter ett nytt läppstift, en ny blus eller något nytt till hemmet. Längtan efter att allt ska va färdigt till påsk, jul, midsommar ...

Då kommer ångesten, för jag kan inte hålla takten till huvudet. På min axel eller gömd i hjärnans vindlingar gömmer sig en liten men högljud djävel. Den hetsar mig, den styr mig. På måndag ska listan du skev va färdig, men jag har bara hunnit till dammningen och bytt dukar. 2 veckor till påsk och jag har i 2 veckor bett maken ta in påskpyntet, men nej. Nu har jag sån panikångest att jag funderar på att skita i påsk. Lägga mig i sängen och dra täcket över mig.

Det som förr va glädje är nu bara ångest och besvikelse.

Maken tycker det bara är att sluta ha ångest, sluta  va ledsen.

Men det är inget jag styr över, det bara är så.

När orkar man inte mer?

 

Jag blir allt sämre.  I vinter blev benen aldrig varma, kritvita och iskalla. Nacken har varit ett annat problem. Smärtan jag har från en inklämd nerv heter självmords sjukan. Nu har inte jag den på det sättet, med blixtrande smärta, utan en sur smärta i samma bana som den ovan nämnda. Den mal och mal, det enda som hjälper är kortison, vilket inte används för denna typ av smärta, utan neuroleptika, som tyvärr inte gör så stor skillnad. 

Vid jul slutade min världs bästa sjukgymnast, vilket innebär att jag inte får gå på sjukgymnastik och kunna få frikort. Så jag har inte råd att träna.

Erik håller på att flytta hemifrån, gott för honom.

Hanna skulle I månads skiftet få fast tjänst efter 2 år.

Men efter tokig arbetsställning så fick hon diskbråck. Hon har så ont att vi får hämta henne med ryggsmärtor, ischias och bort domnad fot i Fornåsa idag.

Kim blev uppsagd i februari då företaget inte haft några order sen före sommaren 2023. Han blir helt arbetslös i juni. A-kassan är 16000 kr, tror vi.

Det går vi inte runt på.

Jag orkar inte mer skit i livet. Kim är inte orolig så jag kan inte prata med honom.

Matpengarna tog slut förra månaden runt den 6e. Tog ut pensionspengar för att gå runt. Idag har vi 300 kr till lön.

Vad gör jag nu?