När livet inte blev som jag trodde

 

Inte förväntade jag mig att få två barn med diagnoser.

Inte trodde jag att jag skulle få slåss för dem genom hela skolan och till och med på deras första arbeten.

Inte trodde jag att man skulle vara så blind för sitt eget tillkortakommande att man skyller det på andra. Trots att vi sett det tidigare.

Människor kan lukta sig till andras osäkerhet och bristande förmåga. Jag har låtit människorna i min familj åka i båten medan jag legat i vattnet och skjutit dem i land. De har gått genom livet nästan helt torrskodda. Medan jag nästan gått under. Kanske är jag en idiot som förväntat mig tacksamhet, kärlek och ödmjukhet.

Under resans gång har samhället blivit alltmer exkluderande mot avvikande människor. Det gäller i princip gamla, sjuka, handikappade, funktionsvarierade och invandrare. Om vi gick ihop skull vi kanske bli en grupp större än de normalstörda, under förutsättning att folk är medvetna om sina tillkorta kommande.

Men nu sitter jag alltså här med människor som snäser åt mig, dagligen talar om att jag är dement. Att jag inte minns det de uppenbarligen aldrig sagt till mig eller någon annan i familjen. Jag är duktig på att känna in stämningar men är inte tankeläsare än, det kommer väl.

Jag får inte lägga mig i. Nej det är väl helt okej om den som sa det verkligen kan ta ansvar själv. Men så är det inte. Jag går sönder av att se på skiten. Hit flyttade mot min vilja Eriks flickvän, ändå har han mage att vara otrevlig mot mig. 

Nej det finns inget kvar av mig. Det spelar ingen roll vad jag säger, har jag fel får jag det nedkört i halsen, har jag rätt får jag skit även för det. I förra veckan fick jag höra att "man sitter i rullstol som en jävla idiot". Tack! Jag sitter numera i rullstol när det är längre sträckor att gå, då mina axlar är helt utslitna. Det har varit/och är fortfarande sommar och då kunde jag inte få någon ny kortison spruta i axlarna. 

Ingen kan förstå hur det är att leva i en familj med tre människor som inte fungerar som alla andra.

Ingen har samma problem som någon annan men det är ändå för mycket.

Att bo tillsammans med tre vuxna unga som borde leva sitt eget liv är inte lätt. De ställer krav som om jag är deras mamma men ställer själva inte upp som om de var barn. De vill bli behandlade som vuxna som jag inte har något med att göra men vill ha servicen som ett barn. 

Jag trodde jag skulle kunna gå tillbaka till någon form av arbete. Jag trodde att jag skulle ha lugn och ro runt 55 års ålder. Men i stället eskalerar problemen ständig och når nya höjder. Ovan på det kommer ekonomin, vi betalar nu 7000 kr för lånen på Swedbank till en ränta runt 6% och 7% på ett av lånen. Nu tog maken ett billån på 20 000 kr till en ränta på 13%.

Som det ser ut just nu går det runt precis i höst. Men då har jag ännu inte fått tag på all ved, vilket beror på att pengar saknas. Hur jag ska göra med elen vet jag inte.

Men det är en tvåa ledig i Vivalla på gatan bredvid där jag bodde på 80-talet. Ja jag längtar tillbaka till den tiden.  Kan man fly sina problem?