Skam

 

Corona eller inte, jag har tänkt mycket på mitt liv sista tiden. googlat klasskompisar och vänner från förr

och upptäckt att flera är döda. 

Jag tänkte att det skulle vara kul att träffa alla igen.

Men så kom skammen.

Skammen över att jag inte har en lysande yrkes karriär bakom mig.

Jag skäms över att jag är sjuk och inte kunnat jobba. Jag skäms över att jag lullar runt med en rollator i trädgården och struttar runt med kryckor sen 92. När jämnåriga åker vattenskidor, vandrar i alperna och springer maraton.

Jag blev slängd på soptippen redan 2003. Jag grät och bönade och bad att få hjälp till ett jobb men det blev kalla handen.

Så jag smyg tittar på klasskompisar profiler på FB, ser deras lycka, barn och barnbarn.

Dyra kläder fina hem. Jag är inte avundsjuk på saker, jag är nog inte avundsjuk på något men känner en sorg över allt det som jag tvingats avstå.

När jag var 25 år gick jag till Dr Hallberg på Oskarsgatan i stan, efter röntgen av min höft och min rygg konstaterade han att jag hade en rygg som en 80 åring.

Samma eftermiddag besökte jag Charles Burlin som var medium. Han la mina kort och det enda jag kommer i håg från det mötet var att han sa att jag är mycket sjukare än jag tror och att jag skulle genom gå en operation och sen inte kunna gå. Han berättade också om mina föräldrars frånfälle, många begravningar sa han.

Jag trodde han sa detta för att jag glömt ta bort klädnypan under armen på tröjan.

Men han sa att det skulle bli ett eländigt liv. Det blev värre än han kunnat föreställa sig.

Ångrar jag någonting?

Ja, jag ångrar att jag lyssnat så mycket på vad andra säger, att jag glömde bort min egen styrka.

Man ska inte låta andra bestämma vem man är och vad man klarar av. Man ska lyssna på sitt eget jag.

För vem vet om inte du gör det?

Å så alla dem som dött. Människor som gått bort innan 60.

Mest bestört blev jag över Peders död 2017. Han var stor och stark och hade pondus och charm. Han gick klassen över mig. Han kändes odödlig.

Alla dessa människor som jag överlevt. De hade ett liv, barn, barnbarn mm. Till synes friska, rörliga...

men jag lever men kan knappt gå, har fruktansvärda smärtor och funderar i bland på om jag skulle kunna få dödshjälp utomlands. För vad är det för mening att leva om man inte kan njuta av livet?

Smärtan i kroppen gör mig fruktansvärt trött. Egentligen ligger jag på sängen och väntar på att det ska ta slut. Jag är så över blockerad i hjärnan att jag i bland inte tål varken ljud eller ljus.

Jag vill bara vara ifred i tystnaden, men här är aldrig tyst längre och jag får således ingen återhämtning.

Helvetet började på riktigt för 5 år sedan. Då blev maken arbetslös och dottern. Maken har jobb men dottern har varit så sjuk i sin diabetes och sitt mående att hon inte kommit ut i arbete.

Jag vill inte mer.

Så att träffa alla från förr det går bara inte. Jag är inte den person jag var, ett helt liv har passerat.

Det är enklare att stanna upp och sen låta livet som det är glida på. Inte titta tillbaka och sörja över det som aldrig blev.

Så frågan är, vad vill jag, vad kan jag, vart är jag på väg. 

När minnena är närmare än framtiden

 

Man kommer till en punkt i livet där man inser att man levt längre än man har kvar att leva.

Jag vaknade i morse med en katt på bröstet, en svart spinnande liten boll som ville bli kliad på magen. Det är nu tid. Åh ändå svävar minnena tillbaka till min ungdom. Jag somnade i natt någon gång efter 04.00 och hade legat vaken och tänkt på Kjesäter, Vilken lycklig tid det var. Vi va alla lyckliga, just i livets början. hela långa livet låg framför oss. Men för några tog framtiden slut där.

 Jag kände mig vuxen endast 17 år gammal när jag började jobba på ämneskursen som assistent. Jag hade ansvar för 20 funktionsvarierade unga och gamla. Vi va fem som jobbade. men jag var inte som dem. Jag har aldrig varit som alla andra någonstans i hela mitt liv. Då var det ett bekymmer, idag är jag glad att jag inte är som alla andra. 

Jag var rädd och osäker, vågade inte riktigt ta för mig av livet. Det gjorde andra så bra. 

Jag har däremot fostrat mina barn till kritiskt tänkande och som lärt sig se saker innan de händer. Det gjorde jag, såg hur det skulle bli utifrån vilka val jag gjorde. Det gjorde inte andra. 

Så nu sitter jag här i morgondimman och funderar på livet.

Varför blev det som det blev? Vad kunde jag gjort annorlunda. För i stunden har jag aldrig haft några val, i alla fall inga jag sett, trots min förmåga att se på saker från alla synvinklar som finns att tillgå.

Vad är det som styr livet. är det slumpen? Eller är allt förutbestämt? Hur kan jag påverka mitt liv? är vi frö för vinden? Än blåser vi hit än dit?  

Hur hade mitt liv sett ut om om exempelvis Conny inte dött? 

Hade det inte blivit någon konfirmation om Eilertz Fryland, vår rektor på Kjesäter dött tidigare?

Om vi inte krockat i Linköping när jag var 2 år hade jag då varit frisk i dag? Men nu blev det inte så för jag satt på armstödet mitt i bilen, en gammal raggarbil och när vi krockade flög jag rakt mot rutan och min mamma slet tag i vänsterfoten och drog mig tillbaka. Det i sin tur slet sönder min höft och min ländrygg, vilket har orsakat mig stor smärta sen dess. har dessutom intryckta revben och en död lungspets efter olyckan.

Ingen såg mina skador, jag var ju ett barn och kunde inte gå sönder. Men det har påverkat mig hela mitt liv.

Om jag inte åkt och hälsat på på Kjesäter och träffat Karl-Erik hade jag aldrig vågat söka till fritidsledare utbildningen. 

Sen är det det här med vänner och äkta hälfter. Det sägs att man ska byta partner tre gånger i livet för att matcha sin egen utveckling, kan med en gång säga att det är inte min stil.

Vänner däremot har kommit och gått.

Min allra första vän Anette tappade jag kontakten med när vi flyttade från Storebro. Hon var här en sommar och vi var så olika att jag inte ville vara hemma. Då var jag 7 år.

Sen blev det Mia i tonåren hennes familj var sommargäster i Brevens, från Stockholm. Hon såg sig alltid lite finare än oss andra. Det är värre i dag. 

Den längsta vännen jag haft är Maud. Den vänskapen tog slut då hon alltid hälsade på oss och stannade hela dagen men aldrig ville att jag skulle hälsa på henne. Det spelade ingen roll så länge jag var frisk men ju sämre jag rör mig och ju ondare jag får när tidens tand gnager på mina ben desto mer undviker jag folk som bara vill utnyttja mig. Ingela är en vän jag hade i Stan i 20 års åldern, vi försvann åt varsitt håll och träffades igen pga en dödsannons, vi träffas fortfarande. 

Sen blev jag vän med många när vi flyttade hit. Var med och startade föräldraföreningen men det slutade också med att det var jag som rodde runt hela grejen. När jag sa ifrån dog den.

Hade en vän i Janette, ungarnas kompis mamma. Vi hade rätt kul. Men så vände hennes liv och de fick sälja gården och flytta till stan. Hon mådde sen inte så bra och det slutade med att hon avslutade sitt liv.

Sen blev det Hanns skolsyster. Hon gjorde mycket för min dotter och vi fann varann.

Så nu sitter jag här och funderar på var gick det fel?

Vad blev min uppgift i livet?

Så i dag är minnena roligare och mer färgsprakande än de framtid jag inte kan se.

Ålderdomshemmet hägrar inte.

Kan känna en viss avundsjuka(något jag aldrig haft problem med) när äldre än jag springer maraton, när man i tidningarna skriver att 60 är det nya 30. Herre gud jag vaknar varje morgon och kroppen skriker att jag är 80 år och kommer vara död i morgon. 

men själen blir som Elisabeth sa (96 år) aldrig äldre än 20 år.

Själen kan inte riktigt förlika sig med kroppens totala förfall. Själen hoppas nu på ett bättre liv efter detta. Jag har redan bestämt vad jag ska göra då.