Det rasar och det kostar

1992 trampade jag snett en gång för mycket.
Jag fick mitt diskbråck.

Jag fick 149000 kr i ersättning från min försäkring i Folksam.  Pengarna gick till bilreparationer, lagning av tänder och kläder till barnen första åren vi bodde här.

Jag var inställd på att bli frisk och börja jobba.
Men 2003, 9 månader efter att vi flyttat hit fick jag förtids pension. Jag grät jag bad på mina bara knän att jag skulle få behålla sjukersättningen och få hjälp börja jobba åtminstone 50%. Nej. Det var snart jul och det var det året det sen skulle visa sig att personalen fick 33 000 kr i bonus för varje de fick bort från sjukersättningen till förtidspension.

Det jag inte visste 2003 var att mitt liv hade förut bestämts 1992 den där morgonen när jag trampade snett på väg till jobbet på Torsvägs fritids.

Där startade nedmonteringen av mina diskar och mina leder.
Jag fick några år senare diagnosen artros och spondylos.

Det sa mig inget.
Jag var över böjlig i lederna och hade fått höra att jag skulle vara vigast på ålderdomshemmet. Idag vet jag att det inte är sant.
Jag är fortfarande över böjlig men inte lika mycket, i synnerhet inte i ryggen.
Trots att jag har svårt sitta stilla så försvinner diskarna i min ryggrad.

Jag har heller inte brytt mig så mycket om min droppfot. Inte förrän förra året då ett av benen i hålfoten ramlade ner och gör det omöjligt att gå utan tjocka strumpor (2 par) eller mina fårskinnstofflor på inne. ute har jag nu i ett års tid lindat en linda runt fot och fotled för att stadga upp fotleden och få en kudde under hålfoten för annars går det inte att gå på den.

Nu har jag kommit till vägs ände med den saken.
I jul handeln som jag skrev i ett annat inlägg la ligamenten i foten av, det som går runt fotknölen på båda sidor.

Därför har jag belastat min fot mindre och hängt mer på kryckorna.
Så sen jul har jag varje dag en djävulsk huvudvärk. Den infinner sig också varje morgon vid halv fem tiden hur jag än gör vilka tabletter jag än äter.

På måndag ska jag träffa en ortopedtekniker för att se om jag kan få nya inlägg som kan hjälpa lite. om ett par veckor ska jag träffa min doktor på VC för att höra vad som går att göra med min nacke. För den gör mig komplett galen, värre än normalt. Sen i mars ska jag träffa en ortoped specialist på fotleder och fötter som ska titta vad som går att göra.

Annars mina vänner är rullstol det som återstår.

5 miljoner har jag förlorat i arbetsinkomst sen jag blev sjuk.

Dom hade jag behövt nu.

Men det var inte om pengar det skulle handla, utan om förlorade drömmar.

Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Wien, London, Prag och alla andra helt underbara ställen.

Nu, nu ser jag att även om jag vann 5 miljoner på Lotto så kan jag inte längre åka.
Jag kanske kan komma dit men kommer inte kunna gå. Får sitta på hotell rummet och se ut.

Så är det nu. Familjen åker på nyårs firande i Örebro men jag kan inte följa med för jag kan inte stå ens en kort stund.
Familjen åker till Elmia jag sitter i caféet.
Vi åker till Marieberg och jag sitter överallt.

Vad är det för liv?
Den här vintern har jag suttit så jag inte längre har någon känsel i benen. Rumpan smärtar.
Det är första gången i mitt liv jag verkligen inte längre kan göra något, det går inte. Huvudet exploderar av smärtan.
Det värker ut i armar och händer.

Jag har bett att få en kurators kontakt på VC för någonstans måste jag få tala med någon som förstår.
Som inte pratar bort min smärta och säger jag har också...
Det finns dem som har det värre....   men i mitt liv ÄR DETTA VÄRRE.

Ovan på allt detta är min make arbetslös och min dotter. Hon är dessutom inte bra i varken psyke eller kropp.
Sonen kämpar i skolan men vägen till en student ser lång och krånglig ut. Det beror inte på honom utan på skolsystemet.

Brevet till Lars Lerin (som jag aldrig skickar)

Käre Lars.

Jag skriver käre, för genom tv har du blivit oss alla så kär, liksom Junior.
Du reser nu runt med frågan - hur man uppfostrar ett barn till att bli en fri människa.
Eftersom du aldrig kommer att komma till mig, så skall jag ge dig några råd.
Råd som jag själv lärt genom att uppfostra mina två barn, en pojke och en flicka.

Låt aldrig ett barn gråta sig till sömns, det ger det otrygghet, vad folk än säger.
Svara alltid när ditt barn ropar på dig.
Se ditt barn, prata med barnet innan det ens kan svara. Berätta saker läs sagor sjung läs dikter mm
Det utvecklar språket.
Jag har förskräcklig sångröst men sjöng mina barn till sömns.

Avvisa aldrig ditt barn från din säng. Om det vill sova hos dig låt det göra det. Tids nog vill det sova självt.
När ditt barn blir så stor att han börjar på dagis uppmuntra ditt barn att berätta vad som hänt där, vad han ätit, vilka han lekt med, vad de lekt osv. Gör hemkomsten från dagis till en liten stund där ni talar om hans dag.
Det gör inget om han bara nickar eller hummar.

Det du gör, gör du för framtiden.
Om du fortsätter med detta hela hans liv så länge han bor hemma knyter du ett band som är svårt att lösa upp.
Du får veta hur det är i skolan, på gymnasiet, på fritiden och i arbetslivet.
Stå vid ditt barns sida sopa där det måste sopas och stå tillbaka där det går.

Men lämna aldrig hans sida.
Säg aldrig du får göra som du vill.
Säg heller aldrig tänk själv.
Många unga saknar föräldrar de är utlämnade åt andra och sig själva.

Berätta om livet, berätta om era misstag och vad som du/ni gjort bra i livet.
Berätta om dina förväntningar.
Säg aldrig det får du inte göra.
Utan säg jag/vi vill inte att du gör så /tänker så.
Jag tänker så här, att detta kan hända, att det kan bli så här...

Förbered ditt barn på vad som kan hända och diskutera hur han ska göra då.
exempelvis blir du full ring hem vi kommer.
missar du bussen... 
om du blir lämnad, många unga lämnas av sina kompisar vilket kan sluta illa.
Om du är på krogen gå inte ut innan det har slutat, gå inte genom mörka gränder till bussen...

Barn och unga behöver känna att ni bryr er att ni finns där att de vågar ringa hem stupfulla klockan halv tre på natten tio mil hemifrån och att ni kommer och hämtar utan bråk.

Prata sen om vad som blev fel den där kvällen men inte fördömande.


Jag har sagt till mina barn vi finns 24/7 för er och era kompisar. har ni inte skjuts hem så kör vi.
Säg till om ni behöver hjälp.

Om man satt barn till världen så har man tagit på sig ett ansvar för dem tills man själv dör.
Man har lovat vår Herre att se till dem och sätta dem i första rummet.
Drick därför aldrig alkohol båda två samtidigt, för om det händer något så kan ingen åka till sjukhuset eller hämta.

Du måste välja ditt barn framför annat.
Det är svårt men måste bli så för att han ska känna trygghet.

Jag vet att inga föräldrar tänker så här idag, men så har vi ett samhälle fullt av ensamma barn i olika åldrar som är ute på nätterna utan vuxna utan gränser.

Lär ditt barn respekt för andra.
Lär honom att vara rädd om sin nästa.
Lär honom gå undan istället för att bråka och slåss.
Lär honom se när det inte längre är tryggt på en plats, så han kan gå därifrån innan det händer något.

Prata om det som händer i samhället, om du inte gör det så kommer ditt barn inte ha någon att fråga varför.


Käre Lars, Lycka till med ditt och Juniors faderskap.

Med vänlig hälsning anita