smärta, att vilja men inte kunna

Smärtan har följt mig genom hela livet.
I bland längtar jag till nästa liv, att slippa ha ont...

Som barn hade jag svår astma så svår att doktorn ibland trodde jag skulle dö. Det var före kortison och ventoline.
Jag levde med skräcken att kvävas. Mina klasskamrater borde blivit galna av min pipande rasslande andning. Några nöjde sig med att mobba mig.

När jag började på gymnasiet 1977 kom första astmamedicinen tubhailer som lät som ett kärnkraftverk och man fick gömma sig på toaletten för att det inte skulle höras. medicinen skulle tas 6 gånger om dagen så det gick inte att smita. Den hjälpte inte. Astman blev bättre när ventoline kom och sen kortisonet i form av spray.

Smärtan har varit med mig sen barns ben. Efter krocken i Linköping när jag var barn hade jag ständig smärta i vänster höft och ländrygg. Min far kallade mig i bland för lat då jag alltid satte mig överallt. men smärtan var så fruktansvärd att jag inte kunde stå, det kan jag inte än i dag.

I gymnastiken fick jag lida för hoppa bock kunde jag inte ej heller göra kullerbyttor. Jag var redan då stel i hela ryggen.

I tidig vuxen ålder hade jag ryggskott efter ryggskott. Hoppade periodvis på kryckor. Låg på USÖ när benen plötsligt vek sig.

Konstigt nog är vi människor skapade så att vi undviker det som inte går. Man inbillar sig sen att man inte vill eller behöver.

1985 flyttade jag in till stan, Vivalla. jag började springa varannan dag och tränade på ÖRC. Ryggen blev allt sämre.  Jag lärde mig tidigt att bita ihop. Värktabletter fanns inte på kartan då.

Jag började undra varför det inte gick att få ner vänster ben mot golvet i töj övningarna så jag sökte Dr Hallberg.
Han röntgade mig och förkunnade att jag hade rygg som en gammal tant på 80 år.
Jaha tänkte jag som då var 25 år det kan jag ju inte ha.

Samma eftermiddag var jag hos Charles Börlin och spådde mig. Han sa att jag var sämre än jag visste och att mitt liv skulle bli en plåga. Jag tog inte in det heller.  Men han skulle få rätt fortare än jag kunde ana.

Värk i ben, rygg, armar, nacke har följt mig genom livet.

1992 fick jag mitt andra diskbråck och med det följde en droppfot. Jag blev informerad om, av en gråtande läkare att jag aldrig mer skulle kunna gå, men tog inte in det heller.

Åren har gått jag har stått på allt från stesolid för ben kramper, paraflex comp för smärtor till distalgesic. Jag blev aldrig beroende konstigt nog.

Sen 1990 har jag hoppat omkring på kryckor. Så benen i tumgreppet har flyttat på sig och jag har förlorat min styrka i händerna. Höften slets ut och jag fick byta den 2013.

Det som golvat mig nu är att benen i mellanfoten roterat och gått ner och lagt sig i hålfoten, det är helt omöjligt att gå inne utan tjocka tofflor eller flera lager strumpor. I julruschen slets ligamenten av i foten runt fotleden och jag har nu mycket svårt att gå alls.

Jag skall på röntgen igen för att fastställa om det ens går att operera i så fall blir det specialist Dr Weckström som ska göra det.

Smärtan har tvingat mig att sitta stilla med foten i högt läge. Jag äter Tramadol och Alvedon 1 g för smärtan. det har såklart gett mig magsår.

Å ändå har jag en drivning framåt upp och att göra saker.

Egentligen vill jag jobba men dr efter dr säger åt mig att mitt skelett faller ihop och det finns bara en väg och det är rullstol. När det blir aktuellt vet ingen men jag tänker kämpa så länge det går.

Nacken har tagit stryk av kryckorna. i dag har jag 2 diskbråck i nacken och degradationer som beror på spondylosen jag har i hela ryggraden. I nyckelben och händer knän mm har jag artros.

Livet går vidare men smärtan gör att man inte kan göra allt man vill. Att man avstår vissa saker. Jag kan inte följa med min familj på en massa kul grejer eftersom jag inte orkar, eller för att jag vet att jag är sängliggande ett par dar efter.


men livet går vidare, man gör allt det man kan göra och lite till. Jag vill leva inte vänta på att hamna i rullstol.

Men smärta ger också ångest och den är svårare att hantera.
Men det värsta är att smärtan isolerar dig från alla andra. Den bäddar in dig i ett vakuum som gör att du innesluts i smärtan utan kontakt med omgivningen, när allt är som värst.

Som idag skulle jag velat gå ut, men vem kan ställa krav på andra att släpa en rullstol i snömodden?
Min fot går att stödja på men inte gå med.

Så till dig som aldrig haft ont.
Var rädd om dig. Man kan bli invalid utan att vara med om ett trauma.