Varför vänder det aldrig?

Jag är väl kanske inte som andra.
det har jag å andra sidan aldrig varit.
jag blir upprörd när människor envisas med att sitta på dubbla stolar, eller när man utnyttjar att man har en position för att gynna sig själv.
Jag frågade för en tid sedan om man kunde vara med i landsbygdsnämnden och besluta om pengar till en rörelse man själv deltog i, tja det kunde man. Fast det kan man inte i min värld.
Så jag har lämnat allt som har med den här byn att göra. Jag vill inte vara delaktig i något sådan.

jag slutade en gång en tjänst därför att en man som var med i nämnden också var min chef.
jag överhörde ett telefonsamtal där min chef ljög, han lurade den andre i telefonen så att vår verksamhet fick mer pengar på bekostnad av åldringsvården. Jag såg hur han ändrade närvarolistor så att vår verksamhet fick 10 gånger fler besökare än vi hade.

Rätt ska vara rätt.

Länge nu har några killar i byn gjort sig lustiga på min sons bekostnad. man har skrikit glåpord och spelat allan bakom ryggen på honom i affären.
Av en slump träffade jag en av grabbarna och hans mamma idag. Nu ska jag ärligt säga att den här killen inte sagt något på något år eller så men tidigare...  jag bad honom på mina bara knän att sluta, att be sina vänner sluta. Alla faktiskt alla har rätt att kunna gå ut, utan att bli hånade för den man är.

Mamman och sonen tackade för att jag pratat med dem, tur var det för jag grät hela vägen ner till café´t.  man går sönder. man ska inte behöva be människor på sina bara knän att sluta mobba ens barn.

Livet är nog hårt ändå.

I bland undrar jag varför det aldrig tar slut.

Varför människor aldrig slutar frysa ut.
jag hjälpte en flicka förra veckan.
En tös som är helt ensam i livet 18 år gammal.
Varför finns ingen där för henne?
hennes liv har varit hårt för att inte säga fruktansvärt.

Ska hon aldrig få bli lycklig?
Jag känner samhörighet med henne jag känner att jag faktiskt älskar henne.

Om nu livet är så orättvist varför kan vi människor inte vara rättvisa mot varann?
Varför kan vi inte se den plåga som plågar vår nästa?

men det är som om de som har det svårt måste få lida av andras behov av att hävda sig.
Som om våra liv inte är nog svåra ändå.

Jag bär min familj på mina axlar.
Jag har fruktansvärda smärtor.

Jag vet en annan mamma som också bar sin familj på sina axlar men som blev utfryst av dem hon älskade mest. Hon orkade inte mer.

Jag vet en kvinna som bad sin man att ta ut den trasiga spisen som stått i hallen i evighet.
Som satt i ett svinkallt hus utan ved för ingen orkade bära in den åt henne.
Hon hade också värk och kunde knappt gå.

En dag flyttade hon.
Plötsligt kom det in en ny diskmaskin som fungerade, en ny tvättmaskin och en värmepump. När maken fick stå där själv och komma hem till ett utkylt hus. Det gick också bra att leja för städningen nu när de fick göra den själva. 

Det är så lätt att bli självisk att inte se andras lidande att inte höra när någon säger att den har ont. Det är så lätt att bli arg och säga att jag har också ont. ja men du är inte sjuk du har inte förtidspension därför att till och med sjukvården förstår hur ont du har.


Mitt skelett bryts ner av spondylos, artros och vad det nu är jag har. I dagar har jag knappt kunnat gå och smärtan i ben och fötter är fruktansvärd. Jag tog på mig min krage i går och då försvann smärtan. En smärta läkaren sa att jag inte kunde ha. Men nu har jag den. Kanske kan den inte komma från nacken men jag tror det för kragen sitter ju på nacken och inte i ryggen.

Mitt underliv har brunnit i tre år. Jag skrev tillslut till kvinnokliniken och bad på mina bara knän om hjälp. Jag fick förvånansvärt nog komma och när jag väl var där fick jag veta att jag har förstadiet till cancer. Jag som sökt i tre år, jag som ringde 1177 och blev rådd att lägga borsyrelösningsomslag....
Det hjälper knappast mot cellförändringar.

livet är inte lätt, man ställer upp man pressar sig över sin egen gräns men ingen tackar.
Allt man får är en skopa ovett.

Inte ens de som borde stå på ens sida gör det.
jag har en vän som ringer ibland vederbörande pratar så gärna om sitt, men när jag vill säga något om hur jag har det avslutas samtalet.

Jag bär vissa saker med mig som ett sår runt halsen.
som den gången jag fick en handikappbil. Jag minns att vi stod i svärmors kök och någon säger då undra om jag också kan få en bil om jag haltar lite och säger att jag har ont i benet.

eller när någon säger kan du få parkerings tillstånd så kan ju jag också få det.
Nu fick den personen inte det för hen kunde gå, vilket ju jag inte kan obehindrat.

Det är så lätt att bli avundsjuk, men inte förstå hur den andre har det.
jag skulle gärna byta bort allt jag äger och har för att få vara frisk, slippa ständig smärta och kunna gå, springa, cykla och dansa igen.

Jag ser fram emot nästa liv för jag kan inte tänka mig att Gud är så grym att jag måste genom lida ett likadant liv till. I mitt nästa liv ska jag bo på en gård, jag ska ha höns och jag ska rida igen. Jag ska dansa tills natten blir till dag och jag ska springa, springa så länge benen bär.


I bland är det så att människor vet men inte vill se.
Alla i släkten vet hur jag har det, men ingen vill se det.
Alla vet att jag får göra det mesta själv.
Men det skulle ju kosta så lite att säga det, jag vet hur du har det, jag förstår.
Men det är lättare att skylla allt på mig och baktala mig.

Förr bröt jag ihop, det gör jag inte längre.
Jag vet vem jag är. jag vet vad jag gör.
Jag vet hur jag har det.
Jag vet varför.
Jag vet att jag är stark.
De som känner mig förstår mig och beundrar mig.

Kanske är jag dumdristig ibland som lämnar ut mig som säger ifrån, som sätter ord på saker.
Jag är inte rädd.
Vad kan hända?

Folk hatar dig mamma, säger sonen.
vet du det skiter jag i.
Jag har en bra kudde som heter rent samvete.
Jag har aldrig lurat någon i hela mitt liv, aldrig stulit något.
Jag gör aldrig något för egen vinning.

Snart måste ändå pinan vara slut på ett eller annat sätt.

Ensamhet.

I bland känns livet märkligt.
Jag tänker mycket på min vän som valde att lämna allt.
Jag tänker och känner och förstår varför.

Jag är så fruktansvärt ensam.
Ensam i min värk i hela kroppen och rädslan med det.
Ensam i min oro för de blodiga flytningar jag har. Rädd, därför att en av mina vänner just talat om att hon har livmoderscancer och det började med bruna blödningar.
Jag har haft mina längre än hon.

Ensam när det känns som om jag har en handboll i magen mitt i magen och en tennisboll längre ner.
Jag är rädd.
Inte rädd för att dö, döden tror jag är en befrielse.
jag är rädd för att vara sjuk.
mer än halva mitt, nej hela mitt liv har jag varit sjuk.

Halva livet har jag förträngt det. Därför att jag varit tvungen.
För om jag ber om hjälp är jag tjatig och störande.
Om jag gör sakerna själv är jag en idiot.

Jag gör dem själv, men det tar tid. I helgen fick jag äntligen hjälp med det jag länge bett om av min  son och min dotter och hennes pojkvän. Han sa till mig, när jag tackade från djupet av mitt hjärta, "men det kändes rätt Anita, det tog oss några timmar istället för att du skulle krypa runt där ute i två dagar" två dagar sa jag, det hade tagit två veckor.

Alla talar med mig om sina problem, men ingen vill lyssna på mina.
Alla vill ha hjälp med det ena och det andra, men ingen vill hjälpa mig.

Så jag söker jobb åt maken, jag fyller i blanketter och intyg.
Jag hjälper dottern med läxor och annat.
Jag...
Ja det blir mycket jag. Men jag är så förtvivlat ensam.

Jag längtar efter samhörighet, efter närhet och omtänksamhet.
men jag är antagligen för gammal för det.

Snart slutar sonen nian, dottern går ut gymnasiet och sonen fyller 16 år.
Jag undrar hur mycket hjälp jag får.
Vi har faktiskt inga pengar och jag är sämre än någonsin.
Har ju en ny vänsterhöft men nu kan jag snart inte stödja på det knäet då det gör fruktansvärt ont bak i knävecket.
Jag äter mer och starkare medicin än jag någonsin gjort regelbundet.
Jag blir ensam att reda ut det här också.

Men jag har vänner.
Vänner jag tycker mycket om och det är jag glad för.
Jag duger som jag är för någon.
Ingen av dem skäller ut mig varje dag.
Ingen av dem säger att jag är tjatig och dum i huvudet.
Å jag har mina barn.

Har du en mamma glöm inte bort att tala om att du älskar henne.
har du en fru, tar du henne för given? Gör inte det.
Köp en blomma någon gång, glöm inte hennes födelsedag och köp en julklapp till jul.
Ingen människa vill köpa sina egna presenter. Å jag gör det aldrig mer...

I höst fyller jag 55 år. Jag har levt mer än jag har kvar att leva.
Jag vill vara lycklig mina sista 20 år.

Våren skrider sakta framåt.

Trots regn har vi fått en del gjort i veckan.
Hanna har krattat häcken med mig.
Stubbfräsaren har varit här och fräst bort jasminbusken.

 Tujan ska sågas ner, snart hoppas jag innan skatorna bygger bo.

Jag och Erik har krattat dungen bakom huset. Där har någon sått krokus, scilla mm troligen möss eller fåglar. Vitsipporna blommar också där.

 Tyvärr hittade vi en del glas, plast, godispapper och annat jox.

 Vi kratta på vår sida och så långt vi orka, resten får vi ta sen eller ett annat år.

Våren stapplar trots regnet eller kanske på grund av det, framåt.

I väntan på balkansippan <3

 

Får jag glädja mig åt scillan

 

Jag önskar er

alla

en underbar

vår helg!

När någon lämnar in kappsäcken

För ett antal år sedan var jag vän med en speciell kvinna.
Hon hade många strängar på sin lyra.
Hon kunde hela arbetarrörelsens historia och ideologi.

Hon vägrade snylta på stat eller försäkringsbolag, vilket tyvärr gick ut över henne själv så till den milda grad att hon faktiskt led av det.

Hennes liv var som en tragisk pjäs.
Hon skilde sig och blev utfattig.
Hon startade ett företag och gick i konkurs med hundratusentals kronor i skuld.

Hon var ung och vacker.
Hon hade flera barn.
Var av två pojkar jag tycket mycket om.
Hon fick också en dotter med sin siste man.

Denna dotter skämdes bort till den bortre gränsen av vad som är hälsosamt...
Men även hon fick lida.

Mannen i hennes liv var mycket yngre än hon och hon älskade honom över allt annat, ja förutom sin dotter då...

De bodde på en liten gård som inte varit mer än en sommarstuga när jag lärde känna dem.
De slet, de blev lurade av markägaren och fortsatte slita.
De hade flera hästar och blev åter igen lurade.

Maken blev sjuk, och sönerna flyttade.
Då började allt.

De tvingades sälja sin gård, därför att hon såg det som den enda utvägen.
Tyvärr var hon som vanligt för snäll och blåögd och blev åter igen lurad.

Det var mycket som gick fel där och då och som aldrig repade sig.
De flyttade in till stan och jag tappade kontakten med dem så småningom.

Sista gången vi talades vid i telefon så trodde hon att jag deltog i en konspiration mot henne för att jag delat en bild på två ugglor på FB.

Jag fattade ingenting.

Det gör jag fortfarande inte.

Sista gången vi talades vid måste ha varit för två år sedan.

Jag tänkte att hon kanske ville starta ett nytt liv i stan och lämna oss bakom sig, det var ju inte direkt trevligt att bo här ute.
Även om gården var jätte fin.

En dag sa sonen att han sett på FB att hon gått bort.
Det berörde mig djupt.
Jag kanske förstod mer än jag ville inse.
Vi levde på sätt och vis ganska lika liv.

Vi var båda navet i hjulet som var våra familjer.

I dag fick jag veta att hon valde att gå.
På något sätt verkar det självklart i ljuset av det jag sett.
Ingen människa orkar hur mycket skit som helst.

Jag tror aldrig hon fann sig tillrätta i stan.
Jag tror gatan hon bodde på förde med sig allt för många minnen, minnen från en tid som inte varit så rolig.

Jag vet inget om allt det som hände henne efter att våra vägar skildes.
Jag kan bara ana..

Så livet var så lite värt, att hon valde att lämna det.
Hon lämnade sin älskade man och sin blott 15 åriga dotter.
Jag kan inte fatta.

Det gör mig så fruktansvärt ont.

Varför?

Fanns det verkligen ingen återvändo?

Nej ibland gör det inte det.
Jag har skickat blommor till hennes begravning.
Jag har fått besök.

Vi är överens och jag har gjort vad hon bett mig om, mer än så kan jag inte göra.

Hennes död berör mig djupt, jag sörjer henne.
men mest känner jag av hennes förtvivlan.

Man måste vara bottenlöst förtvivlad om man väljer den vägen.
Att gå ensam, bara en ensam väljer så.

Må Gud värna dig och dem du lämnat bakom dig.
Må du äntligen fått frid.
Å snälla lämna din dotter kvar här.