Att vara den man verkligen är.

 

Jag är ingen ja-sägare.

Jag är ingen nu vänder jag kappan efter vinden människa.

Jag ser på saker ur alla synvinklar och jag tänker så långt det går.

Men människor som jag blir aldrig omtyckta, som tur är har jag inget behov av att vara omtyckt.

Det är trevlig om människor tycker om mig, men jag överlever ändå.

 

Jag älskar mina barn och jag gör allt som står i min makt för dem.

När det gäller mina barn skiter jag i hur många ömma tår jag råkar trampa på.

Men så är väl alla mammor som verkligen älskar sina barn.

Det jag ser i vårt samhälle idag chockar mig.

Det chockar mig att vem som helst inte kan säga vad man anser, eller ens framföra en åsikt.

Inte ens på FB eller andra öppna medier kan man säga vad man tycker utan att bli censurerad.

Nu gör det ju inget för jag kan ju alltid skriva på min egen logg eller här vad jag verkligen tycker.

Men visst är det skrämmande.

Jag gick med i socialdemokraterna för jag är sosse. Jag blev chockad över att människor där är beredda driva frågor så länge de inte har en position i partiet, sen tystnar de.

När jag insåg att allt inte handlar om att man vill verka för att alla skall få det gott utan för sin egen del, då gick jag ur.

För mig är socialdemokrati allas lika värde, det är rättvisa och solidaritet, även om man sitter i kommunfullmäktige eller någon annanstans. Om alla som kommer upp sig tystnar vad har vi då för demokrati?

 

Jag började gå med sonen i kyrkan.

Jag älskade verkligen vår kyrka och ville bli en del av den.

Jag kom med i kyrkorådet och fullmäktige.

Men plötsligt insåg jag att flera människor satt på poster i kyrkans alla tre beslutande organ,   kyrkofullmäktige, kyrkonämnden och kyrkorådet, vad är det för demokrati?

Det finns mer att säga om detta men jag avstår.

Kyrkan lever idag vid gravens rand i hela världen vågar jag säga, i vart fall i Europa. England säljer sina kyrkor till pubar….

Jag förstår att man är rädd om de själar som håller den vid liv.

 

Jag kunde ju ta strid för det jag ser, men jag väljer att gå.

För vem skulle bry sig? Om man lägger mig i vågskålen och de andra i den andra, så vet ju jag att jag inget är värd.

För vem vill ha en människa som säger vad som är rätt eller fel?

 

Jag ser också att de som styr här i Odensbacken alla tillhör samma klan.

Man håller varann om ryggen och sållar det som får komma fram.

Om alla andra inte bryr sig, varför skulle jag göra det?

Det är det som är största chocken, att människor inte bryr sig.

Det är därför några få kan ta över all verksamhet.

Då finns det en fara för jäv, plötsligt sitter man i situationer där man kan besluta om saker som gynnar en själv eller någon närstående. Det går, därför att ingen bryr sig..

 

I ett litet samhälle kan människor som är skrupel fria få ganska stor makt över det som sker.

Demokrati är när många människor deltar i verksamhet och fattar beslut.

Så frågan är hur vill vi ha Östernärke i framtiden?

Hur vill du ha det?

Jag återkommer till hur jag ser på saken.