Vadstena 2014

I sommar har vi varit vid Vadstena nostalgiafton två gånger.
Vadstena är en av de vackraste platser jag vet.

 Slottet, vattnet och båtarna är det som jag gillar med Vadstena.
men det finns ju bilar också.
Det är min man Kimmen och sonen Erik som fotat.
Man ser lätt vilka bilar som vem fotat, då Kimmen gillar sånt som går fort och är rött och sonen gillar sånt som är äldre...

 

Ja en del äldre bilar kan ju också vara röda...

 



Sen finns det snabba bilar som inte är röda..

Å  gamla bilar som är röda..

 



 En bild säger mer än tusen ord, det här tycker jag ser kul ut.

 Till sist en rosa dröm..

fotat av: Erik

 och Kimmen.

Att vilja gå tillbaka

Alla som känner mig, eller som läst min blogg här eller förr på ÖNB, vet att jag gick Fritidsledarutb på Kjesäters fhsk.

 Vi var på sommarfjäll, vinterfjäll, paddling/vandring och lite små vandringar i när området.

Jag minns hur svårt det var att vänja sig vid trangakök, skavande kängor och kåsor.
Jag minns knappt hur vi gick.
Jag minns bara videt som snodde sig runt benen och vätan som trängde in i mina välsmorda kängor.
Jag minns mygg stora som reaplan och knott så små att man inte såg dem.

Jag avskydde alltihopa.

Avskydde att skita i en grop, att inte kunna tvätta sig på en vecka.

 Jag sålde hela skiten, ryggsäcken, kängorna, allt när kursen var slut.

Aldrig mer.
Men när fan blir gammal blir han religiös.
Så nu sitter jag här i mitt kök och bläddrar i en turistkatalog från Jämtland.

 

Jag längtar till tystnaden i fjällen. Till ljudet av en porlande bäck.

Jag vill se ren igen.

Om jag kunde skulle jag köpa ny utrustning och börja vandra igen.
Jag skulle börja med Helige Olavs pilgrimsled.

Pilgrimsvandring har alltid lockat mig, ända sen jag var ung och tänkte bli nunna.

Men hela livet, en make och två barn kom emellan.

Nu är jag 53 år (snart) handikappad och stel och stum i benen.

Jag är fet och ful och det känns faktiskt som om, livet kan vara slut nu eller redan i morgon.
På sätt och vis levar jag inte, jag överlever bara.

Så i går läste jag jultidningar från början av 2000-talet och dem från ifjol.

Inget har förändrats.
Vi köper mer och mer prylar, gör gamla vackra hem till vita, vit/svarta moderna tids lösa futuristiska hus. Ingenting kan få mig att kalla det ett hem.

 När människan är vilsen, söker hon sig tillbaka till det som faktiskt fungerade.

Att kalla varsam renovering av ett gammalt tidstypiskt hus som fått plast överdragna köksluckor, glasgolv och fondväggar överallt är en ren hädelse. Ordet för det är våldtäkt.
Kanske känner jag mig våldtagen av den tid jag lever i.
Men jag vill tillbaka.
Tillbaka till det som är äkta, genuint, på riktigt.

Jag är trött på nöjesparker, djurparker och köpcentren.

Det bästa i livet är gratis.

Trädgården, vännerna och naturen.

 Tyvärr har trädgårdslivet belagts med måsten.

Läste nyss i den villa tidning som dimper ner gratis i lådan att grannar undrar hur de kan tvinga grannen med många små barn att ställa sin trädgård i samma skick som deras egen.
Så inte ens i vår egen trädgård kan vi få ha det som vi vill.
Trycket från samhället är stort, att vi alla skall se likadana ut ha samma inredning och likartade trädgårdar.

 Jag är ingen dussin människa.

Jag ställer inte in mig i ledet frivilligt.
Jag längtar bort, ut och ifrån.

 Därför sitter jag här i mitt kök med en turistkatalog över Jämtland.

Plötsligt är bara det roliga med att paddla Dalälven kvar i huvudet.

Jag minns med glädje vandringen i Nasafjällen, men med fasa museet med de döda samerna i glasmontrar.  Jag minns dofterna av väta och myr, jag minns fjällämmel i stora horder med värme. Något jag skulle vilja visa mina barn. Jag minns snö på Åreskutan när jag var barn.

 Jag längtar ut dit där ögat möter horisontens linje.

Det gör den aldrig här. Att se hav möta himmel eller fjäll möta skyn om kvällen.
Jag längtar efter att se riktiga saker, saker människor haft och använt i generationer, jag är trött på plast i bjärta färger.

 Livet går vidare.

Många tror att livet går som på räls, rakt fram och sen tar det slut.
Så är inte fallet. Livet går i cirkel, endera dagen har du kommit dit där du började.
Lite klokare, lite nått annat, men du står där igen vid cirkelns början och slut, och skall ut på ett nytt varv. Välj annorlunda denna gång.

 Välj det äkta.

För snart är det genuina borta och kallas varsamt förbättrat till något sämre.


Bilderna.
Skogsbilderna är från skogarna runt Brevens.
Bilden på hjortarna som springer är tagen på gärdet innan Rödasand.
Fjärilen är en amiral på vårt plommonträd, som nu mera är nedsågat.
Mig i nunnedok är från Vadstena där man kunde prova nunnekläder och andra kläder från den tiden runt 1500-talet.
De stickade vantarna är från Lettland och fanns till försäljning på vägkyrkan 2012.
Bilden på bäcken och de andra två med vy är från vår resa till Sälen 2012.
jag och Erik har fotat.

 

 

 

 

Vad är Kärlek?

Dottern frågade mig här om dagen, "Hur vet man när man är kär?".
Ja sanningen är väl den att man inte alltid vet.
När man tänker på den personen hela tiden...
När man vill leva tillsammans...
Men egentligen vet jag inte.

Men jag vet när jag blev huvudlöst förälskad sist.
Först förstod jag det inte alls.
Det blev uppenbart på ica, den gången, för så många år sedan.

Jag var på väg ut, då kom den här mannen in genom dörren.
Jag hälsade eftersom jag kände honom.
Han hälsade lite förstrött på mig också, sen stannade han och sa något.
Jag minns absolut inte vad.
Allt försvann.
Ljudet i affären tonade bort, jag såg inget mer än ett par gröna ögon.
Allt var borta, människorna varorna, allt.

När jag sen gick vidare var det enda jag mindes av den dagen ett par gröna ögon, en brun jacka, en doft och ja han.
Jag blev chockad.

Jag förstod inte alls vad som hänt, eller ens varför.
Hur förklarar man det för en tonåring?
Att jag kunde följt den här okände mannen till världens ände i en Fiat Punto, utan pengar, utan prylar, bara för att han bett mig. Men det gjorde han naturligtvis inte, han hade ingen aning om vad jag genom led.

Jag träffade honom några gånger till den hösten och någonstans djup i mitt hjärta har jag bevarat allt han någonsin sagt när jag varit närvarande.

Nej jag berättade aldrig vad jag kände och han såg mig mer som bekant.
Varför skulle någon vilja ha en fet ful gammal halt kärring?

Men sånt är livet man möts och skiljs och livet går vidare.
Men kanske är man lite förändrad efter ett sånt möte.

Mycket har hänt sen dess, livet har farit ganska illa fram med mig.
Mitt hjärta är sönder trampat och jag är inte alls säker på att jag någonsin mer kan älska någon.
Jag bär på en sorg, en förtvivlan utan gräns.
Att veta att man aldrig duger, vad man än gör.

Och om han kommer då?
Ja då går jag.
Inget är värt att försakas för den man är älskad av.

Det var längesen någon älskade mig för den jag är.
(Snarare har människor sett mig som något man kan trampa runt på.)
Om någon alls gjort det?
Vem vet?

Ingen vet vart livets stig tar vägen.. den som vandrar ensam vandrar ändå i gott sällskap med sina minnen.

Ha en trevlig helg å snart är hösten här...
Den höst den starke kallar vår.
För mig är hösten vad sommaren är för andra.

Hur man enkelt får slut på kriget i Gaza.

Jag är såå trött på det kriget som pågått i decennier.
Det finns två alternativ.
1. Bjud in de båda krigande parternas presidenter med familjer.
Ge fäderna var sin pistol ställ upp familjerna mitt emot varann. be dem börja skjuta. Den som är sist kvar, skjuter värden. Jag har en känsla av att ingen vågar skjuta först. En kula i taget då eliminerar vi risken att någon skjuter alla de andra först.  Kravet skjut eller skriv på ett hållbart fredsavtal.
Den som bryter avtalet får en i familjen skjuten.

2. Fn tar över hela området. Utropar Jerusalem till världsstad. Då kan man antingen förbjuda all religionsutövning inom gränserna eller full religionsfrihet.  Om hela världen äger Gaza mm så finns det ju inget att kriga om. Alla har rätt att bo där och leva där. Eller så slänger man ut alla, och får ett dött område, dit alla kan åka men ingen bo.

Man kan låta människor bestämma hur det skall vara, en röst från varje sida tills alla sagt sitt.
Jag tror mig veta att människor är trötta på att inte våga leva.
Att aldrig kunna planera någon framtid.
Det är så lätt för dem som bestämmer att fortsätta kriget, för det drabbar ju inte dem personligen.
Att dela landet går ju uppenbarligen inte, det har man ju provat i åratal med gränser hit och dit.

Jag är trött på att se videoklipp på lemlästade barn och skjutna mödrar, vad har dom för val?
Jag är beklämd över att se FN chefer gråta i videoklipp, någon måste ta makten över dem som strider.
Nu är det Israel som är värst för några år sedan var det PLO.
Personligen skiter jag i vem som kastar sten, jag vill få slut på allt kastande.

Om det här fortskrider närmar vi oss ett tredje världskrig. Hela Mellanöstern kokar, det är inte bra.
Men rätt som det är träder en samlande man fram och då blir det inte roligt. Arabvärlden är ju av oss i väst sedda över axeln, tänk om de får en ledare som är stark nog att samla alla länder där nere... tänk bara om den gubben stryper oljan....  Tänk vad som skulle hända oss här uppe om vi hamnar i krig?
Vi tillverkar inga kläder här längre, inga skor, ingen inhemsk industri kvar.
Snart inga bönder, och inget försvar....

Vad ska vi äta, vad skall vi ha på oss, hur skall vi värma våra hus? var skall vi få reparations delar från om något går sönder? Vad skall vi köra fordon, industrins maskiner med?

Är vi alls förberedda på en kris, ett krig eller en naturkatastrof?

Askernäs skall renoveras, eller nått...

Läste att Askernäs ålderdomshem skall byggas om eller nytt.
Jag läste att det skulle bli bättre för anhöriga och för personalen. Det skulle bli kokvrå i rummen osv.

Jag vill att ålderdomshemmet i första hand skall bli MYCKET BÄTTRE för de äldre.

DETTA ÄR MIN LISTA:

1. rum med air-condition
2. rum som är lite större kanske en sovalkov.
3. avlopps silar som är lätta att rengöra så det inte luktar avföring i hela huset varje gång man duschar.

4. inhägnad trädgård med träd och asfalterade eller platt lagda gånger i anslutning till demensboendena som SKA ligga i markplan.
det skall vara så att den äldre kan gå ut och in själv, det är faktiskt ohumant att låsa in folk på vårdavdelningar utan möjlighet att gå ut. om de äldre rör på sig och andas frisk luft tror jag demensen går långsammare än om de sitter ner hela dagen inomhus.
Om det går skulle det finnas ett litet hönshus med några hönor i, några bärbuskar, blommande buskar och lite blommor.

5. skärmar mellan borden så de som är bättre slipper se de som är jättedåliga dregla i maten.

6. förbjud sovande vid matbordet, trötta boenden skall läggas inte sitta och sova. det ger smärta i nacke och rygg.

7. skötrum i anslutning till sällskapsutrymme med lyft och brits så man slipper skynda iväg till rummen för att byta blöjor.

8. det bör inte finnas någon andra våning, men om det måste bli så, så måste det finnas en stor och rymlig balkong med ett vanligt fårnät framför. Låt gärna luktärter mm få klättra där så ser det inte så fängelselikt ut.

9. bygg med små spröjsade fönster så det blir mer hemlikt.

10. lägg en liten promenad slinga runt hemmet så de som har förståndet i behåll kan promenera om dagarna. Sätt sen träd och buskar som solskydd och bänkar under träden. Vi behöver träffa andra människor. Sätt bänkar med bord här och där, där människor kan ta en fika med sina anhöriga eller vänner.

Människans basala behov är mat kläder, tak överhuvudet och kärlek.
Men vi behöver även frihet och ögat behöver kunna se bort mot horisonten.
Vi behöver också röra på oss på ett naturligt sätt.

För att öka trivseln förslår jag en katt i personalen. eller kanske en hund, det lugnar oroliga själar i livet.



 

sommaren 2014. 1 min trädgård i juli

Sommaren går fort.
Nu har maken fått semester och jag tycker jag hör hösten rassla i löven och känner doften av mylla.
Men nu blommar sommar blommorna jag satte i jun i, tyvärr fick jag aldrig ner luktärterna i
tid de står fortfarande små och taniga i lådan.
Men här kommer bilder på resten.

Krasse, mina små hjärte blommor, finns från svart till nästan vitt med gröna blad eller brokiga.

 Ovan student nejlika.
Nedan temynta, åh vad den är vacker.

 Under purpurklätt.

 Under,  Malva

 Rosenskära

 Klint

 Blå snokört eller är det gurkört?

 Vallmo med sina kjolar av siden

 Romersk riddarsporre, jätte söt, dem blir det fler av nästa år.

 Å inne denna som min pappa kallade vandrande jude.
Så fin..

 Rudbeckia, för mig är den en påminnelse om att hösten kommer. Kanske därför att den snällt blommar tills frosten tar den.

Jag återkommer med fler bilder från min trädgård.
Det är sista året jag odlar sånt som måste pjollras med, nästa år blir det blommor som klarar sig själva. Jag glömmer hur trött jag är när sommaren kommer. Det tar halva hösten att bli människa igen.