Sönderfall

 

Det är mitt emellan natt och gryning. Jag sitter här i köket som många nätter innan. Det är huvudet Det är fel på. När jag går till sängs kickar en ny motor igång.

Tankar matar på som kakor på ett band i en fabrik.

Det är så mycket elände i vår familj. Arbetslöshet, osämja och sjukdom. För 5 år sedan fick jag diagnosen utbränd.

Egentligen inte så konstigt, jag har kämpat för mina barn och min familj och tyvärr glömt bort mig själv. Som så många andra kvinnor.

Jag känner att jag inte orkar mer. Jag trodde att allt skulle ordna sig i år, istället utbreder sig ett kaos utan dess like.

Det var ett stor bråk igår. Våra barn råkade vara hemma samtidigt och en fick luft under vingarna och kände sig förfördelad. Det gick hett till och jag blev anklagad för både det ena och det andra. Liksom alla andra.

Vi har ställt upp på båda barn till hundra procent, den ene mer än den andre beroende på olika anledningar.  Jag har gått över min gräns för vad min kropp klarar av för att vara till stöd,  följt med överallt.. Det är 2 år sedan våra ungar har haft vettig kontakt med varandra. Jag har hållit dem ajour vad som händer den andre,  det fick jag äta upp.

Jag hade hoppats att Kim och jag skulle få lite lugn på ålderns höst. Ekonomin är kaos vem klarar ett hushåll på 4 på23000 kr i månaden? Vi har nallat av min pension, så jag hoppas jag dör först. Själv kan vi hoppa lunchen och bara äta på kvällen. Och då billig mat, pannkaka,korv spenat med ägg eller pyttipanna. Mat ungarna inte äter.

Kim får heller ingen hjälp till jobb. Med din ålder är det svårt, det som återstår är samhall,  en organisation med rätt dåligt rykte. Fast nu för tiden behöver man inte va tappad för att hamna där.

Ja livet är tufft, det har det varit hela mitt liv.

Saknaden efter Cissi tär också på min själ,  hon va min glädjekälla.

Livsgnista har slocknat. Säg mig vad är meningen med livet? Allt är så nattsvart.