Levande död.

 

Jag är så trött. Så fruktansvärt trött. Till viss del beror det på att min typ 2 diabetes kommit tillbaka. Men det beror också på nervsmärtan, belastnings smärtan och artrosen, spinosen ,, slagit ut i full blom. Jag har motat olle i grinden med kortison, därav diabetesen.

Men jag är så trött, det gör ont att röra sig. Många nätter sitter jag i köket. Plussar på medicin efter medicin, som egentligen är verkningslösa. 

Ska jag verkligen leva mitt liv så här i 13 år till?

Jag bär så mycket sorg, sorg jag 
 inte kan skriva om här, den måste få förbli i mitt hjärta.

 

Jag är rädd, rädd att få covid, är inte rädd för döden, den kommer när den kommer,

 nej jag är rädd för döendet. I veckan dog min morbror i covid. Helt ovaccinerad. Han plågades långsamt till döds utan att få luft. Förbannad vare den församling i Fagersta som lurat i honom att kristna inte dör, att covid är sänt från Gud att gallra agnarna från vetet. Han hade inte en chans, han som haft två hjärtinfarkter och en hjärnblödning, han som haft njurproblem sen födelsen. Pang borta. Hans ex fru gick veckan före. Hur orkar min kusin? hans dotter..

Jag vill ingenting.

Jag orkar ingenting.

Allt är en kamp, minut för minut.

Visst jag kan äta Tramadol eller oxynorm, men mycket sparsamt. Ja min nya vc skrev ut dem.

Intressant är att dottern fick en ordentlig undersökning och samma tabletter av samma läkare som förvägrade mig dem utan att kolla upp vad det var som var fel på mig. Han kanske inte gillar gamla tanter som mår skit?

Saknar Ismail som la huvudet på sned, lyssnade, undersökte och kom med en återkoppling. Min nya läkare är sån också. 

Nu går jag på smärtenheten och är under utredning. I den världen är det inte meningen att man ska fundera på självmord på grund av överväldigande smärta.

Där säger de att jag ska ha ett värdigt liv. Tack..

2022.

Jag undrar vad det ska bli av detta år. Det har ju inte direkt börjat bra med två dödfall i släkten.