Som mamma är det din uppgift att se till att alla mår bra, även om du mår skit själv.
Så i dag har jag städat fast jag nästan inte kan gå. Fast jag vaknar varje natt med panik ångest över att vi inte har pengar att måla huset.
Jag hamnar ständigt i konflikter för att jag är för snäll. Eller för att jag tar en genväg på grund av min smärta.
I vår familj kan vi inte längre umgås. vi sitter helst i var sitt rum.
Hanna vill dock att vi alla ska vara en normal familj och umgås. Det är en omöjlighet.
Dels för att Erik antingen inte är hemma, eller har Isse här.
Jag försöker vara så omtänksam jag kan mot alla men såklart går inte det.
För säger jag ja till en i familjen så går den andre sönder och vise versa.
Hela mitt liv har jag varit rädd för konflikter, det är jag fortfarande. men tvingas ändå stå mitt i dem varje dag.
Det är någon som inte kommer ner och äter när vi andra äter. Någon som inte kommer hem i rimlig tid.
Någon som går sönder om det inte fungerar eller om något inte blir som den tänkt.
En smiter ständigt undan, och lämnar all matlagning till sin dotter. Jag smiter också för jag har absolut ingen ork kvar. varken fysiskt eller psykiskt. Och den jag är gift med förstår inte det.
Det finns helt enkelt ingen för någon. Familjen har gått sönder. Den helande länken(jag) har gått så fullständigt sönder i kroppen att själen inte vill mer. Varje dag är en kamp.
I dag har jag så ont att jag tagit alla mediciner jag har och det är ändå en outhärdlig smärta i ryggen.
Höger benet vill inte följa med. Jag vet inte vad det är som gör ont, om det är en bristning i ärrvävnaden som vuxit in i durasäcken och förtjockat nerverna eller om det är en muskelbristning.
Jag är våg och behöver lugn och harmoni, jag brukar sprida lugn omkring mig. I bland genom något så enkelt som att baka. men jag kan inte baka längre, händerna och nacken håller inte.
Jag brukar läka genom att gå ut i min trädgård men det ger mig ingen glädje längre då jag inte klarar av att sköta den eller att göra det som måste göras.
Det finns inget kvar bara en rädsla för att det ska bli värre än så här.
Det blir värre varje dag.
Jag funderar allvarligt på att skaffa mig en lägenhet i Vivalla.
Jag bodde där på 80-talet och älskade planlösningen på lägenheterna där.
Jag längtar till den tiden då jag städade en gång i veckan helt i onödan för det var aldrig skitit inte ens dammigt. Jag längtar till när man stänger dörren och möter sitt hem som det var när man gick ut.
Mitt hem var lugnt, fridsamt och jag älskade min lägenhet. Jag hade balkong, som jag aldrig satt på men som jag hade öppen om sommarkvällarna.
Det var en annan tid.
Kanske är det så att man längtar efter något som gått förlorat, årtionden tillbaka.
