Östernärkebloggaren: Höstbilder och smärta.

Jag är rätt van vid smärta.

Men ju äldre jag blir desto svårare är det att stå ut med den.

I min ungdom hade jag så ont i ländryggen att jag inte kunde stå någon längre tid. Pappa var rätt arg på mig då jag satte mig så fort det fanns någonstans att sitta, ex på trappan till stora hotellet i Motala. Han trodde jag var lat.

Så gjorde jag mig illa på jobbet och fick diskbråck och ryggskott några gånger. Åkte ut och in på ortopeden med ben som vek sig i smärta.

Blev opererad 1992. Hade svår smärta med muskelkompression och kramp. Vaknade upp med mer smärta och förlamning.

Åren går och jag står på antiinflammatorisk medicin, Alvedon, distalgesic och stetsolid.

Har alltid haft smärtor i hela kroppen, fick diagnosen fibromyalgi 1994 på smärtkliniken.

Vet inte om det är riktigt rätt diagnos. Fick höra året efter att jag har muskelreumatism.

Många ord men egentligen inga svar.

Så efter åratal på kryckor kom diskbråcken i nacke och bröstrygg.

Mer smärta.

Armar som domnar, ansiktet som värker och domnar. Först trodde jag att jag hade käkledsinflammation eller ruttna tänder på vänster sida. Så jag rände hos tandläkaren och betalade en förmögenhet för att få veta att det nog var triangelmuskelinflammation.

Vilket det nog inte heller var utan smärtan kommer från klämda nerver i nacken. Samma nacke ger upphov till heshet och sväljsvårigheter då kotorna har fått benpålagringar som trycker ihop matstrupen.

I somras slog ryggen till igen. Först då och då, bara när jag åkte bil.

Sen kom det i soffan. Nu har jag svåra smärtor från nedre delen av ryggen ut i benen och inget hjälper.

Inte ens smärtlindrande. Jag är såklart rädd. är det ärrvävnaden som finns över detta område som växer eller växt in någon annanstans? Kan det vara något farligt.? Vissa dagar kan jag knappt kissa alls andra kissar jag på mig. Nu har jag svårt att gå och stå, benen försvinner och jag blir hängandes på kryckorna. Ser ut som en fet 100 åring. Känner mig mer död än levande och smärtan har ockuperat hela min hjärna.

Jag blir otroligt stressad av att ha så här ont.

Livet har blivit så begränsat.

Jag orkar ingenting, men vill så fruktansvärt mycket.

Så jag blir liggande i soffan. Gråter ofta blir arg lika ofta.

Försöker diska, torka golv, faller ihop i tårar. Det går inte. Det gör så fruktansvärt ont.

Artrosen jag har har satt sig i höger höft, båda armbågarna och börjar smyga sig på mina knän.

JAG VILL INTE

jag har redan artros i ryggen, i nyckelben, axlar, nacke och fötter.

Smärtlindring hjälper såklart för det mesta. Tramadol kort och långtidsverkande. Tradil vid inflammation. Alvedon som grund. Oxynorm vid svåra, svåra smärtstunder.

Jag är inte rädd för att bli beroende. Jag är rädd att inte få medicin när jag behöver för att andra är rädda för att jag skall bli beroende.

Därför tar jag bara tramadol retard en gång om dagen just nu.

Att tro att man kan lära sig leva med denna smärta och kontrollera den med diverse hokus pokus är inte klokt. Smärta är på riktigt. Den driver en till vansinne.

Men sen kommer de där dagarna då man vaknar utan smärta, lite förvånad, såklart. Kan vara smärt och tablett fri i flera dagar i bland i veckor. Då funderar man på vad har jag gjort? Vad har jag inte gjort?

Hur kan jag få behålla den här smärtfriheten???

Sen vaknar man mitt i natten mitt i ett skrik från kroppen och får ragla ut i köket, nästan krypa för att hämta medicin. ligga på soffan tills de verkar. Gråta. Tröstas av katten.