Ljuva sommartid

Gå ut min själ och fröjda dig...

Varje morgon när jag går ut i min trädgård har något nytt slagit ut. Som att få julklappar varje dag.
Jag sniffar på Jasminbuskens ljuva doft, jag njuter av varje blomma.

Men våren och sommaren var nyckfull, många blommor och blad frös redan i slutet av maj när det var så kallt. Värmen innan lockade många buskar att slå ut för tidigt och blommor blev bruna .

Jag har satt Rosenskära och malva tre gånger och de har dött antingen av kyla eller torka.
Så i år blir det inga vackra buketter på köksbordet.

Vi satte potatis i år, två sorter. En tidig som blommar nu och mandelpotatis som jag inte kommer i håg när den ska tas upp. Blir väl innan frosten..

Till min stora glädje blommar vårt Korea try i år. Erik tog ett frö från den som stod på skolgården och satte. Vi har vårdat det ömt och nu är busken stor och blommar med kaprifol liknande blommor.

En trädgård är en oas. men i bland också en börda. Jag har inte riktigt orkat rensa ogräs som jag borde och jag har inte satt några annueller i år.

Man får tacksamt njuta av dem som snällt blommar varje år.

Vi har övergivit de funktionshindrade och de psykiskt sjuka.

Vi träffade en kille på krämaren, han var ung, han var inte missbrukare. Han hade ADHD och kunde inte sköta sin lägenhet, så han blev vräkt. Nu sitter han på krämaren och tigger.

Ett annat exempel en ung tjej med missbrukande mamma orkade inte bo kvar hemma. Blev fosterhems placerad och ut slängd när hon fyllde 18 år. Bor numera hos knarkare och har själv blivit missbrukare.

Socialen omhändertog en psykiskt sjuk ungvuxen. Hon placerades i fosterhem. Ingen hade upplyst fostermamman om hennes stora svårigheter och hennes funktionshinder. Fostermamman blev sur.

Det ledde till att tjejen blev sittandes i pyjamasen ensam på rummet en hel sommar utan att duscha utan att byta kläder, hon stal kakor för att få något att äta. Socialen var där för tillsyn och allt såg bra ut. 

Så blev hon 18 år och fick flytta till ett annat boende. En egen lägenhet. Men saknade fortfarande förmåga att städa, laga mat eller sköta sin hygien.

Om du inte kan sköta städning mm åker du ut och då blir det gatan. Detta är sista anhalten innan gatan.

Hon har inga missbruksproblem, dricker inte alkohol, hon är bara psykiskt sjuk.

Hon behöver stöd men tror att hon ska orka eller fixa det som måste göras imorgon, men i morgon mår hon fortfarande lika dåligt. Spyr upp det lilla hon äter, tar inte sin medicin, byter inte kläder eller duschar. Det är snart ett år sedan hon bytte i sängen. Det är 7 månader sedan hon duschade. Tänderna är bruna...

Personalen på boendet sdäger att de inget kan göra om hon inte vill ha hjälp. Men herre gud hon förstår inte att hon behöver hjälp. Det finns tvångsvård för missbrukare men man kan inte hjälpa en psykiskt sjuk människa som inte förstår sina begränsningar.

Alla är arga på henne. Alla säger det här ska du klara.

Ja försök få en blind att läsa en vanlig bok säger jag...

2020 och vi förstår inte att en psykisk sjukdom inte går att bara sluta ha. Det är en livslång sjukdom.

Precis som en som sitter i rullstol aldrig kommer att kunna gå. Varför ställa högre krav på psykiskt sjuka och funktionshindrade än de med sitt handikapp omöjligen kan klara av?

Tvångsbeteenden, oförmåga att se helheten, tvångstankar, anorexi, bulimi, kronisk trötthet, bipolär,

manodepressiv och eller mfl.

Det syns inte, det märks men det går inte över. 

En äldre man som levt ett brokigt liv blev på ålderns höst kär och galen.

Han slutade betala räkningarna, köpte båt, bil och presenter till en kvinna som inte ens ville ha honom. Dottern fick lösa ekonomin. Ett otacksamt jobb då hon blev utskälld efter noter, han sa till sina barn som försökte få ordning på galenskapen att de förstört hans liv.

Advokatens svar på frågan om man kunde ställa honom under en övervakare eller få hjälp, sa nej det är inte olagligt att vara dum i huvudet. 

Nej det är inte olagligt men vi kan inte lämna våra psykiskt sjuka och våra funktionshindrade åt sitt öde och låta dem bli hemlösa vid 18 års ålder för att samhället inte vill ta ansvar.