Jag lever mitt i nuet. Varje dag är en gåva och en plåga..
Ryggen gör nu så ont att inga tabletter kan lindra smärtan längre.
Jag har så ont att jag stundtals är helt i min egen bubbla, med smärta så stark att jag mår illa.
20 april skall jag operera min höger fot. Hur skall det gå med ett gips som väger 3 kg när jag idag inte kan lyfta in min fot i bilen utan att skrika av smärta?
Jag vet inte men det måste gå.
Jag går nu ut varje dag med min rollator och tittar på min trädgård, på mina vackra fantastiska blommor.
Det är mitt sätt att uppleva våren att njuta av vinden i mitt rufsiga hår.
I bland är det kallt ute då roar jag mig med att brodera/märka dotterns handdukar.
Sen tog det nöjet slut men då hittade jag några örngott jag köpt för ett tag sen och fortsatte med dem, samtidigt som jag lyssnar på ljudböcker.
Jag är ingen duktig brodös men jag mår bra i själen av att ha något för händerna. Jag kan inte bara sitta stilla då känns det som om jag skall sprängas sönder i miljoner bitar.
Men utan min trädgård hade jag inte orkat leva, orkat vara den mamma jag är för mina barn och det stöd jag är för så många andra.
Man kan ibland bli bitter över den lott man fick i livet, men vad finns det att göra?
Man kunde ju önska att man fått lika mycket hjälp själv som man gett åt andra.
Men i ett liv med smärta så finns det så mycket man ser runt omkring sig, som jag tror andra springer förbi.
Gå i Guds frid, bli vän med dig själv och inse att det dyraste i livet är hälsan.
