Jag har firat mässa med församlingen i Lännäs kyrka och Lennart Lundström som präst.
I dagens predikan började han med att läsa utdrag ur gudstjänster i Stockholm. Ungefär så här:
Mässa med däckbyte, Gudstjänst med massage och handpåläggning. Osv.
Det är så här kyrkan i dag försöker möta folket, dem som aldrig kommer till kyrkan.
Lennart sa att de som tar sig till kyrkan vill faktiskt möta Jesus.
Det är min åsikt också.
Man har i dag slängt ut Gud med vigvattnet.
Vi vänder oss till dem som aldrig kommer att gå i kyrkan de kommer bara när det är något de kan dra nytta av, de kommer inte stanna.
På vägen i denna förändring tappar vi dem som vill komma och se, som kommer för att möta Gud för att söka tröst där det borde finnas tröst.
Kyrkan har funnits i med och motgång i år tusenden, men aldrig någonsin har vi lämnat vår herre på trappen förr.
Jag tappade lite av min tro i virrvarret som varit.
Jag kan tacka män som Lennart för att jag inte vände min tro ryggen.
Han står fast.
Precis som det stod i Knuttes dödsruna "..Jag vet vad jag tror på.."
I dag när inget är bestående, när kontakter uppstår och bryts utan anledning.
i dag när man kan förlora fotfästet i all skit som skrivs på nätet, i dag när tiden är långt bortom moral och etik.
idag när du är känd ena dagen men borta andra, i allas ögon.
Idag när vi invaderas av människor i stark tro på islam får vi inte glömma vilka vi är.
Vi är kristna, vi är Guds folk på jorden.
Vi borde gå till kyrkan för att stärka vårt eget inre, varandra och vår nästa.
Det är så lätt att glömma att ingen är stark ensam, som facket hade som paroll i min ungdom "enade vi stå, söndrade vi falla" och det är sant. Som folk som kristna som jaget behöver vi det som är och förbliver i evigheters evighet. Vår kristna tro vår kyrka.
Har du råd att inte möta Gud?
Har du ork att gå ensam?
När kyrkan kastat ut Gud med vigvattnet finns inget kvar, då är kyrkan bara ett skal.
Jag tror på en helig allmännelig kyrka på det heliga samfundet syndernas förlåtelse och ett evigt liv.
Vad är ett evigt liv?
Att bli ihågkommen med kärlek och nåd. Att få uppgå i det gudomliga alltet.
Men mest att vara saknad och ihågkommen.
Ve den som dör o sörjd och glömd.
Ve den som inte syns som ingen läser som ingen minns.
I vår tid då den som inte får några likes på FB inte längre finns, inte betyder något.
Ensamma människor går under.
Den ensamme pojken i Trollhättan som tog andras liv för att han inte fanns i andras liv.
Han var ensam, övergiven utanför och blev i sin förtvivlan ett vapen för ondskan.
GUD VÄLSIGNE ER.
så ses vi i påsk i kyrkan.
