Vadstena 2014

I sommar har vi varit vid Vadstena nostalgiafton två gånger.
Vadstena är en av de vackraste platser jag vet.

 Slottet, vattnet och båtarna är det som jag gillar med Vadstena.
men det finns ju bilar också.
Det är min man Kimmen och sonen Erik som fotat.
Man ser lätt vilka bilar som vem fotat, då Kimmen gillar sånt som går fort och är rött och sonen gillar sånt som är äldre...

 

Ja en del äldre bilar kan ju också vara röda...

 



Sen finns det snabba bilar som inte är röda..

Å  gamla bilar som är röda..

 



 En bild säger mer än tusen ord, det här tycker jag ser kul ut.

 Till sist en rosa dröm..

fotat av: Erik

 och Kimmen.

Att vilja gå tillbaka

Alla som känner mig, eller som läst min blogg här eller förr på ÖNB, vet att jag gick Fritidsledarutb på Kjesäters fhsk.

 Vi var på sommarfjäll, vinterfjäll, paddling/vandring och lite små vandringar i när området.

Jag minns hur svårt det var att vänja sig vid trangakök, skavande kängor och kåsor.
Jag minns knappt hur vi gick.
Jag minns bara videt som snodde sig runt benen och vätan som trängde in i mina välsmorda kängor.
Jag minns mygg stora som reaplan och knott så små att man inte såg dem.

Jag avskydde alltihopa.

Avskydde att skita i en grop, att inte kunna tvätta sig på en vecka.

 Jag sålde hela skiten, ryggsäcken, kängorna, allt när kursen var slut.

Aldrig mer.
Men när fan blir gammal blir han religiös.
Så nu sitter jag här i mitt kök och bläddrar i en turistkatalog från Jämtland.

 

Jag längtar till tystnaden i fjällen. Till ljudet av en porlande bäck.

Jag vill se ren igen.

Om jag kunde skulle jag köpa ny utrustning och börja vandra igen.
Jag skulle börja med Helige Olavs pilgrimsled.

Pilgrimsvandring har alltid lockat mig, ända sen jag var ung och tänkte bli nunna.

Men hela livet, en make och två barn kom emellan.

Nu är jag 53 år (snart) handikappad och stel och stum i benen.

Jag är fet och ful och det känns faktiskt som om, livet kan vara slut nu eller redan i morgon.
På sätt och vis levar jag inte, jag överlever bara.

Så i går läste jag jultidningar från början av 2000-talet och dem från ifjol.

Inget har förändrats.
Vi köper mer och mer prylar, gör gamla vackra hem till vita, vit/svarta moderna tids lösa futuristiska hus. Ingenting kan få mig att kalla det ett hem.

 När människan är vilsen, söker hon sig tillbaka till det som faktiskt fungerade.

Att kalla varsam renovering av ett gammalt tidstypiskt hus som fått plast överdragna köksluckor, glasgolv och fondväggar överallt är en ren hädelse. Ordet för det är våldtäkt.
Kanske känner jag mig våldtagen av den tid jag lever i.
Men jag vill tillbaka.
Tillbaka till det som är äkta, genuint, på riktigt.

Jag är trött på nöjesparker, djurparker och köpcentren.

Det bästa i livet är gratis.

Trädgården, vännerna och naturen.

 Tyvärr har trädgårdslivet belagts med måsten.

Läste nyss i den villa tidning som dimper ner gratis i lådan att grannar undrar hur de kan tvinga grannen med många små barn att ställa sin trädgård i samma skick som deras egen.
Så inte ens i vår egen trädgård kan vi få ha det som vi vill.
Trycket från samhället är stort, att vi alla skall se likadana ut ha samma inredning och likartade trädgårdar.

 Jag är ingen dussin människa.

Jag ställer inte in mig i ledet frivilligt.
Jag längtar bort, ut och ifrån.

 Därför sitter jag här i mitt kök med en turistkatalog över Jämtland.

Plötsligt är bara det roliga med att paddla Dalälven kvar i huvudet.

Jag minns med glädje vandringen i Nasafjällen, men med fasa museet med de döda samerna i glasmontrar.  Jag minns dofterna av väta och myr, jag minns fjällämmel i stora horder med värme. Något jag skulle vilja visa mina barn. Jag minns snö på Åreskutan när jag var barn.

 Jag längtar ut dit där ögat möter horisontens linje.

Det gör den aldrig här. Att se hav möta himmel eller fjäll möta skyn om kvällen.
Jag längtar efter att se riktiga saker, saker människor haft och använt i generationer, jag är trött på plast i bjärta färger.

 Livet går vidare.

Många tror att livet går som på räls, rakt fram och sen tar det slut.
Så är inte fallet. Livet går i cirkel, endera dagen har du kommit dit där du började.
Lite klokare, lite nått annat, men du står där igen vid cirkelns början och slut, och skall ut på ett nytt varv. Välj annorlunda denna gång.

 Välj det äkta.

För snart är det genuina borta och kallas varsamt förbättrat till något sämre.


Bilderna.
Skogsbilderna är från skogarna runt Brevens.
Bilden på hjortarna som springer är tagen på gärdet innan Rödasand.
Fjärilen är en amiral på vårt plommonträd, som nu mera är nedsågat.
Mig i nunnedok är från Vadstena där man kunde prova nunnekläder och andra kläder från den tiden runt 1500-talet.
De stickade vantarna är från Lettland och fanns till försäljning på vägkyrkan 2012.
Bilden på bäcken och de andra två med vy är från vår resa till Sälen 2012.
jag och Erik har fotat.

 

 

 

 

Vad är Kärlek?

Dottern frågade mig här om dagen, "Hur vet man när man är kär?".
Ja sanningen är väl den att man inte alltid vet.
När man tänker på den personen hela tiden...
När man vill leva tillsammans...
Men egentligen vet jag inte.

Men jag vet när jag blev huvudlöst förälskad sist.
Först förstod jag det inte alls.
Det blev uppenbart på ica, den gången, för så många år sedan.

Jag var på väg ut, då kom den här mannen in genom dörren.
Jag hälsade eftersom jag kände honom.
Han hälsade lite förstrött på mig också, sen stannade han och sa något.
Jag minns absolut inte vad.
Allt försvann.
Ljudet i affären tonade bort, jag såg inget mer än ett par gröna ögon.
Allt var borta, människorna varorna, allt.

När jag sen gick vidare var det enda jag mindes av den dagen ett par gröna ögon, en brun jacka, en doft och ja han.
Jag blev chockad.

Jag förstod inte alls vad som hänt, eller ens varför.
Hur förklarar man det för en tonåring?
Att jag kunde följt den här okände mannen till världens ände i en Fiat Punto, utan pengar, utan prylar, bara för att han bett mig. Men det gjorde han naturligtvis inte, han hade ingen aning om vad jag genom led.

Jag träffade honom några gånger till den hösten och någonstans djup i mitt hjärta har jag bevarat allt han någonsin sagt när jag varit närvarande.

Nej jag berättade aldrig vad jag kände och han såg mig mer som bekant.
Varför skulle någon vilja ha en fet ful gammal halt kärring?

Men sånt är livet man möts och skiljs och livet går vidare.
Men kanske är man lite förändrad efter ett sånt möte.

Mycket har hänt sen dess, livet har farit ganska illa fram med mig.
Mitt hjärta är sönder trampat och jag är inte alls säker på att jag någonsin mer kan älska någon.
Jag bär på en sorg, en förtvivlan utan gräns.
Att veta att man aldrig duger, vad man än gör.

Och om han kommer då?
Ja då går jag.
Inget är värt att försakas för den man är älskad av.

Det var längesen någon älskade mig för den jag är.
(Snarare har människor sett mig som något man kan trampa runt på.)
Om någon alls gjort det?
Vem vet?

Ingen vet vart livets stig tar vägen.. den som vandrar ensam vandrar ändå i gott sällskap med sina minnen.

Ha en trevlig helg å snart är hösten här...
Den höst den starke kallar vår.
För mig är hösten vad sommaren är för andra.