Östernärkebloggaren: Bäver - katten som ville flytta in..

Vi har ingen katt, men grannen hade tre.
Jag brukar skrämma dem av tomten med klapp i händerna och en dusch från blomsprutan.
Men med Bäver var det annorlunda. En dag satt han där på trappen och jamade hjärtskärande.
Som tur va hade han halsband, det visade sig vara grannens katt.
Vi gick hem med honom.
Varje dag.

Det blev sommar och vi gick ut och in i garaget, och en morgon när maken öppnade garaget kom katten ut som ett skott.

Jag tog med honom tillbaka, matte var hemma och jag fick mig mina fiskar varma.

Plötsligt fick vi hålla koll när vi gick in och ut, men som alltid i en familj så blir det rörigt ibland.

En dag när jag kom ut i köket satt katten på diskbänken och åt glatt av den kål som blivit över när vi åt upp kålpuddingen.

Jag tyckte det var konstigt för katter äter väl inte kål...

Vi jagade Bäver runt i huset för att få tag på honom och släppa ut honom.

Men kattskrället var smartare än vi många gånger.

Dessutom hade vi börjat gilla honom allt mer. Ofta kom han när dottern var ledsen, slickade henne i ansiktet spann och la sig bredvid.

Det var då inte lätt att slänga ut honom.

Bäver dök upp när barnen skulle till skolan, han slank in när den första hade åkt.

Han satt på bordet och tittade på när vi åt frukost. Om man ville läsa en tidning och Bäver var inne ställde han sig helt enkelt på tidningen och tittade uppfodrande på oss.
Han ville bli kliad från svans roten till huvudet och hela magen.

Barnen älskade den förgrömmade katten.
Han visste att jag slängde ut honom, så ibland gömde han sig i klädkammaren. Jag hade inte en chans att få tag på honom då, men jag hade ett knep, dammsugaren. Bäver var livrädd för dammsugaren, det räckte att ta fram den så stack han hem.

Mitt i natten en vinter när det var mycket snö och svinkallt satt han på fönsterbläcket till vardagsrumsfönstret.
Han var helt blöt och skakade av kyla. Grannen sov, för hela huset var helt mörkt. Han gick på skakiga ben upp till Eriks rum och somnade vid hans fötter.

Det är svårt att få en katt som vill flytta in. Man vill inte bli ovän med grannar.
Man vill inte vara elak mot ett djur.
Att spruta vatten på Bäver hjälpte inte.
Varje gång grannen åkte bort så kom han till oss.
Han satt på uppfarten när vi kom och sprang med oss in.
Vid det här laget hade jag gett upp. Han kom sin runda vi kelade lite med honom och så gick han ut.

Ibland smet han ut ur köket, för vi ville inte ha honom i övriga huset eftersom jag är allergisk. Då lekte han kurragömma med oss.

När vi hade hamstern Gullan så satt han alltid på buren, vilket hon tyckte om. Gullan var vår hamster. Hon brukade dra honom i svansen.

En dag i våras kom han in med en levandes fågel, han smet in när jag hämtade posten. Vi tog fågeln i från honom och slängde ut honom, men det var inte lätt för han var snabbare än vi. Jag öste vatten på honom med dl måttet men han brydde sig inte.

Vi älskade alla Bäver. Han var den finaste katt jag mött. Lite närsynt och lite döv men det var hans charm.
Bäver var vårt namn på honom, men det var inte hans riktiga namn.
Det är konstigt med katter, de lever sitt eget liv.
En gång kom han med grannens andra katt, de jamade högt och såg hemska ut. Då fick de lite av ica-kattens mat vi köpt. Bäver åt inget men den randige åt upp allt. Sen gick de.

Nu har vi inte sett honom på några veckor så jag antar att han riktiga matte, som är grannens dotter tagit hem honom.
Men vi fick några roliga år med grannens katt som ville flytta in men inte fick.