Jag älskade att dansa.
Jag älskade att cykla.
Jag älskade att springa.
Jag älskade att åka skidor.
Över en natt i september tog allt det slut.
Det blev sjukgymnastik, smärta, tårar och förtvivlan.
Människor såg mig som utvecklingsstörd, jag behandlades som om jag var korkad. Man körde över mig, man ljög för mig.
Jag ser vad du ser. Jag förstår att du är less på min smärta, mina oförmågan.
Men jag vet att inuti det där fula skalet bor en vacker kvinna, som är smart och ödmjuk. Kärleksfull.
Det är lika för alla oss värdelösa.
Vad jobbar du med då?
Ja, värsta frågan. För i och med svaret blir jag inget.
Alla kan jobba, alla har ont. Vad gnäller du för? Jag kryper ur sängen varje morgon, sa min chef till mig. Hon kan fortfarande både gå och springa...
Nu är det vår och så många tankar bubblar upp till ytan.
Danserna i Hasselbacken. Första gångerna var det riktigt kallt. Ångan stod ur munnen vid midnatt.
Min älskade pappa hämtade mig där varenda dans I flera år. Liksom i Högsjö och Vingåker.
Jag älskade att dansa, med Lufsen dansade jag polka, vi flög över dansgolvet. Med Finnspångaren dansade jag varje Hasselbacken. Han dansade bra, kunde sina steg. I Hösjö var det ett nöje att dansa med Henry Sarholm, han kunde också dansa. Det fanns många fler som jag dansade med. Sista gången jag dansade var på en fest i Högsjö, det var efter min operation. Svägerskans man, Lasse Hammar ställde upp och föste mig runt på dansgolvet. Tack Lasse.
Efter operationen när det blev vår 1993 satt jag i soffan med mina högklackade pumps och grät över att jag aldrig mer skulle få ner min klumpfot i dem igen. Min högerfoten blev efter op 4 storlekar större eftersom ligament och muskler förtvinar, då inget höll längre ihop benen i foten blev den både längre och bredare.
2017 var det så illa med min fot att jag fick göra en steloperation. För 2 år sedan köpte vi mina första riktiga skor sen op. Två storlekar mindre.
Jag fick en trehjuling av arbetsterapeuten, men var för dålig i ryggen för att kunna cykla på den. Jag längtar varje vår till att springa, men är nu glad om jag med rollators hjälp tar mig till slutet på tomten, drygt 30 m.
Jag har lämnat många vänner bakom mig. Mitt liv skiljer sig så radikalt från deras. Det gör ont, ont att inte bli förstådd, ont att själv se hur långt man inte kom, ekonomiskt, socialt....
Jag ser också hur jag blivit en isolerad parentes i familjen. Jag orkar ingenting.och inuti gråter jag, för nu först förstår jag att livet är kört. Jag har alltid trott att en dag ska jag börja jobba igen. Men den jävla sjukdomen, artrosen, nervsmärtan och den eviga huvudvärken kommet inte försvinna mirakulöst. Det är mitt fel att vi är fattiga, jag har bara 1/3 inkomst, pension. Trodde vi skulle kunna spara när barnen flyttar men då blev maken arbetslös.
Nu märks det ännu mer att vi inre längre har något gemensamt. Han är alltid där jag inte är.
Jag längtar så efter ett nytt liv. Utan krav, utan trädgård, utan att frysa på vintern då det är 14 c inne. Maken vill inre flytta.
Jag måste snart. Ett nytt liv i värme.
