Det är skalet som hindrar

Det är rätt trist. Jag är rörelsehindrad, förvandlad av värk. Överviktig och över 60 år. Livet slutade vara roligt 1992. När opererande läkare inte såg skillnad på ärrvävnad och en durasäck som omsluter nerverna. Ni som vill läsa något positivt kan sluta här.

Jag älskade att dansa.

Jag älskade att cykla.

Jag älskade att springa.

Jag älskade att åka skidor.

Över en natt i september tog allt det slut. 

Det blev sjukgymnastik, smärta, tårar och förtvivlan.

Människor såg mig som utvecklingsstörd, jag behandlades som om jag var korkad. Man körde över mig, man ljög för mig.

Jag ser vad du ser. Jag förstår att du är less på min smärta, mina oförmågan.

Men jag vet att inuti det där fula skalet bor en vacker kvinna, som är smart och ödmjuk. Kärleksfull.

Det är lika för alla oss värdelösa.

Vad jobbar du med då?

Ja, värsta frågan. För i och med svaret blir jag inget.

Alla kan jobba, alla har ont. Vad gnäller du för? Jag kryper ur sängen varje morgon, sa min chef till mig. Hon kan fortfarande både gå och springa...

Nu är det vår och så många tankar bubblar upp till ytan.

Danserna i Hasselbacken. Första gångerna var det riktigt kallt. Ångan stod ur munnen vid midnatt.

Min älskade pappa hämtade mig där varenda dans I flera år. Liksom i Högsjö och Vingåker.

Jag älskade att dansa, med Lufsen dansade jag polka, vi flög över dansgolvet. Med Finnspångaren dansade jag varje Hasselbacken. Han dansade bra, kunde sina steg.  I Hösjö var det ett nöje att dansa med Henry Sarholm, han kunde också dansa. Det fanns många fler som jag dansade med. Sista gången jag dansade var på en fest i Högsjö, det var efter min operation. Svägerskans man, Lasse Hammar ställde upp och föste mig runt på dansgolvet. Tack Lasse.

Efter operationen när det blev vår 1993 satt jag i soffan med mina högklackade pumps och grät över att jag aldrig mer skulle få ner min klumpfot i dem igen. Min högerfoten blev efter op 4 storlekar större eftersom ligament och muskler förtvinar, då inget höll längre ihop benen i foten blev den både längre och bredare. 

2017 var det så illa med min fot att jag fick göra en steloperation. För 2 år sedan köpte vi mina första riktiga skor sen op. Två storlekar mindre. 

Jag fick en trehjuling av arbetsterapeuten, men var för dålig i ryggen för att kunna cykla på den. Jag längtar varje vår till att springa, men är nu glad om jag med rollators hjälp tar mig till slutet på tomten, drygt 30 m.

Jag har lämnat många vänner bakom mig. Mitt liv skiljer sig så radikalt från deras. Det gör ont, ont att inte bli förstådd, ont att själv se hur långt man inte kom, ekonomiskt, socialt....

 Jag ser också hur jag blivit en isolerad parentes i familjen. Jag orkar ingenting.och inuti gråter jag, för nu först förstår jag att livet är kört. Jag har alltid trott att en dag ska jag börja jobba igen. Men den jävla sjukdomen, artrosen, nervsmärtan och den eviga huvudvärken kommet inte försvinna mirakulöst. Det är mitt fel att vi är fattiga, jag har bara 1/3 inkomst, pension. Trodde vi skulle kunna spara när barnen flyttar men då blev maken arbetslös.

Nu märks det ännu mer att vi inre längre har något gemensamt. Han är alltid där jag inte är.

Jag längtar så efter ett nytt liv. Utan krav, utan trädgård, utan att frysa på vintern då det är 14 c inne. Maken vill inre flytta.

Jag måste snart.  Ett nytt liv i värme.

Längtan eller ångest?

 

Det är senvinter eller vårvinter. Då är det massor man ska göra i trädgården. Förr längtade jag, nu bävar jag.

Hela mitt liv har jag styrts av längtan eller jagats av ångesten.

Längtan efter ett nytt läppstift, en ny blus eller något nytt till hemmet. Längtan efter att allt ska va färdigt till påsk, jul, midsommar ...

Då kommer ångesten, för jag kan inte hålla takten till huvudet. På min axel eller gömd i hjärnans vindlingar gömmer sig en liten men högljud djävel. Den hetsar mig, den styr mig. På måndag ska listan du skev va färdig, men jag har bara hunnit till dammningen och bytt dukar. 2 veckor till påsk och jag har i 2 veckor bett maken ta in påskpyntet, men nej. Nu har jag sån panikångest att jag funderar på att skita i påsk. Lägga mig i sängen och dra täcket över mig.

Det som förr va glädje är nu bara ångest och besvikelse.

Maken tycker det bara är att sluta ha ångest, sluta  va ledsen.

Men det är inget jag styr över, det bara är så.

När orkar man inte mer?

 

Jag blir allt sämre.  I vinter blev benen aldrig varma, kritvita och iskalla. Nacken har varit ett annat problem. Smärtan jag har från en inklämd nerv heter självmords sjukan. Nu har inte jag den på det sättet, med blixtrande smärta, utan en sur smärta i samma bana som den ovan nämnda. Den mal och mal, det enda som hjälper är kortison, vilket inte används för denna typ av smärta, utan neuroleptika, som tyvärr inte gör så stor skillnad. 

Vid jul slutade min världs bästa sjukgymnast, vilket innebär att jag inte får gå på sjukgymnastik och kunna få frikort. Så jag har inte råd att träna.

Erik håller på att flytta hemifrån, gott för honom.

Hanna skulle I månads skiftet få fast tjänst efter 2 år.

Men efter tokig arbetsställning så fick hon diskbråck. Hon har så ont att vi får hämta henne med ryggsmärtor, ischias och bort domnad fot i Fornåsa idag.

Kim blev uppsagd i februari då företaget inte haft några order sen före sommaren 2023. Han blir helt arbetslös i juni. A-kassan är 16000 kr, tror vi.

Det går vi inte runt på.

Jag orkar inte mer skit i livet. Kim är inte orolig så jag kan inte prata med honom.

Matpengarna tog slut förra månaden runt den 6e. Tog ut pensionspengar för att gå runt. Idag har vi 300 kr till lön.

Vad gör jag nu?

När man går in i ett nytt skeende i livet.

 

Våra barn har bott hemma väldigt länge, i förhållande till många andra barn. Men nu känns det att det är mer än två vuxna i hemmet.

Erik och Hanna drar inte jämt. Ilskan ligger i luften och pyr. värre blev det med den förbannade Cadillacen, som de äger ihop. Den är ständigt trasig. Vi har bytt snart allt utom motor, men nu verkar det som att det är nästa steg. Sälj skiten sa jag för 20 000 kr. ja sa Erik nej sa Hanna.

In i familjen kommer också två respektive. Hannas Hampus och Eriks Elenor. Elenor har bott här sen hennes fosterfar slängde ut henne.

Så nu är vi ännu fler som ska dra sams.

Erik och Elenor har en lägenhet i Garphyttan och är där lite då och då. Lägenheten är Elenors men Erik är där och hjälper till då det tagit tid att landa. Dels för att hon fått hela sin avlidne faders hem i kartonger dels för att ÖBO lyckats hyra ut den utan element i badrummet eller ens hållare till gardinstängerna eller krokar för taklamporna. Nu är det fixat men hatthyllan i hallen är så dåligt uppsatt att den inte klarar mer än några plagg. finns inga reglar.

Hanna är en del hos Hampus i Fornåsa de planerar att flytta ihop nästa år. Lite kinkit med tre barn i bagaget och en ex fru som tycker en massa.

Kim och jag blir allt oftare ensamma. Tyst i huset och lugnt, inga bråk. Men där sitter vi som två helt okända personer för varann.

i 27 år har vi varit jobbarkompisar i ab fam Johansson. men två barn med NPF diagnoser har i alla fall jag haft häcken full.

I början var det rätt okej tills Hanna fick diabetes och lillebror föddes. Sen har åren bara varit en ända ränka av möten. Jag trodde det skulle ta slut i och med skolavslutningen. Men nej nu är det AF och FK och tokiga arbetsgivare och allt annat.

Jag är helt slut. En klyscha, men jag är verkligen het slut. Vissa dagar, nästan varje undrar jag om jag fått demens. Namn faller bort. Minnen finns inte. Och jag är sjukt trött. Jag står inte ut med röster eller höga ljud. Så fort jag sätter mig i soffan somnar jag. 

Men nu känns det som om det är nog. Barnen är på väg ut och vi får hitta tillbaka till varandra, maken och jag. 

Nu fantiserar jag om vad jag ska göra när vi äntligen är ensamma igen. Renovera huset när de kan betala sina räkningar själva, istället för att jag ska tjata till mig pengarna. Det kommer att gå åt mindre mat. Med matlådor är det 8 portioner som ska fixas. Kim och jag klarar oss på 1  1/2.

Garaget kommer bli tomt(i alla fall hoppas jag det). Vi ska börja renovera huset till försäljningen.

Försöka hitta något mindre någon annanstans, Kanske Askersund eller Kumla.

Men vi bor nog kvar så länge katten lever.

Gott nytt år!

Lär dig läsa, det har du nytta av i hela livet

 Jag föddes som dyslektiker. Livet var rätt fattigt i min barndom. inte ekonomiskt, men det fanns inte så mycket att göra. Jag lekte med klippdockor, mina troll och mina djur. Jag hade en ladugård i masonit och en massa djur till det. I Vimmerby fanns en leksaks affär där fick jag välja ett par djur, efter tandläkarbesöken, och det blev många eftersom jag hade astma. Boten för det och nästan allt annat var en rosa gegga i 7 flaskor som hette penicillin. Eftersom mina föräldrar inte var så noga med tandborstning, hade själva löständer... blev det en hel del hål för all medicin som var flytande dränktes i socker.

När jag var runt fem år kom en dörrknackare som sålde barnböcker, böckerna hette Barndomslandet. 8 volymer med allt från Pellesnusk, Babar och Astrid Lindgren. Ibland läste min mor för mig när jag var sjuk. Men inte jätte ofta.

Som 8 åring köpte vi Djungelboken, en tidning som kom ut en gång i månaden. Färgstaka bilder, jag älskade den, men kunde inte läsa den.

Jag var inte intressera av bokstäver alls. I min första skola i Storebro hade vi en jätte bra läsebok, jag har kvar den än. Där fick vi läsa om Li och LO. I bilderna fick vi leta efter dagens bokstav, som var gömd någonstans.

Sen flyttade vi till Forsvik och fick en gammal läse bok. Mor ro, fula fluga och andra tråkiga saker som jag inte kunde relatera till alls, eftersom det härrörde från en svunnen tid.

Vi kom till Brevens och där har jag inget minne av läsning i tvåan. men i trean fick Magister Göran Wahlgren i trean och fyran i Kilsmo. Jag läste Snorre säl. Så illa var det. Gick sen över och läste Pellesvanslös. Stor text som jag tragglade mig igenom. På lässtunderna gällde Nils Holgersons underbara resa, förkastlig för en dyslektiker och dessutom i fler band än jag kunde räkna till.

Men vi hade två saker som främjade mitt intresse för läsning. Det första var dikttoppen, vi hade en lista på 10 dikter. Varje vecka läste Göran upp en ny dikt och vi fick rösta hur den stod sig mot de andra.

Det andra var stunden på dagen då han läste ur Djungelboken.

I femman kom vi till Brevens skola. Jag var fortfarande sjukt dålig på att läsa men blev sjuk och fick en kasse böcker av grannen Britta Lilja i den kassen låg flera Fem böcker hon sett sina döttrar läsa. Hon lånade dem på bokbussen till mig. När jag sen blev frisk var jag bokbussens flitigaste kund.

I skolan läste Magister Lars Möller Tarzan. Vi älskade det, och han var en underbar uppläsare.

Så då kommer vi till pudelns kärna. Hur får man barn att läsa? Ja jag vet inte. Som ung skrev jag dikter, säkert en följd av Görans dikttoppen. Jag läste också dikter. Lärde mig några utantill, bla Tomten av Viktor Rydberg. Ja vet att all text som fängslar ger läslust, det gäller bara att hitta den.

 Jag har två barn som inte läser. Trots att jag läst tusentals böcker för dem. Erik har inte dyslexi men läser mest fakta böcker. Hanna har svår dyslexi, men har tränat upp sin läsning och skrivning i telefonen. Hon ser mest på film.

Läsning är en koncentrations fråga. Under flera perioder i mitt liv har jag inte kunnat läsa. Bland annat flera år efter att min mamma blev sjuk och dog. Oron för barnen har också gjort att jag inte kunnat ta mig in i texten.

Allt i livet bygger på att du kan läsa.

Hela samhället är uppbyggt på att du kan språket och att du kan läsa.

Varför lägger man inte ner mer kraft på att lära barn läsa?

Som mamma kan jag säga, det spelar ingen roll vilka böcker som lockar dig in i läsningen, oftast tar man sig vidare med tiden. Jag har läst många skildringar av Salje, Sparre, Martinsson mfl.

Jag har med glädje och lätthet läst Skotts krönika på 1000 sidor. 

I dag har jag läst om en del böcker men inser att jag just nu i livet har svårare att ta mig in i texten, framför allt om det är många olika personer i berättelsen. Jag lyssnar mest på ljudböcker.

Att skriva på nätet eller läsa på nätet gör att min dyslexi slår till igen. Jag tappar stavning, och jag förstår inte det.

Så läs för era barn, läs allt dikter, barnböcker, fakta texter, allt, för det hjälper.

Ha en egen dikttoppen. Prata om texten, var landar den i dig, hur tänker du och hur tror du författaren tänkte?

Snart är det läslov. Gå hem och läs.

Eller kanske skulle biblioteken har lässtunder på lovet för dem som ingen läser för??

När livet inte blev som jag trodde

 

Inte förväntade jag mig att få två barn med diagnoser.

Inte trodde jag att jag skulle få slåss för dem genom hela skolan och till och med på deras första arbeten.

Inte trodde jag att man skulle vara så blind för sitt eget tillkortakommande att man skyller det på andra. Trots att vi sett det tidigare.

Människor kan lukta sig till andras osäkerhet och bristande förmåga. Jag har låtit människorna i min familj åka i båten medan jag legat i vattnet och skjutit dem i land. De har gått genom livet nästan helt torrskodda. Medan jag nästan gått under. Kanske är jag en idiot som förväntat mig tacksamhet, kärlek och ödmjukhet.

Under resans gång har samhället blivit alltmer exkluderande mot avvikande människor. Det gäller i princip gamla, sjuka, handikappade, funktionsvarierade och invandrare. Om vi gick ihop skull vi kanske bli en grupp större än de normalstörda, under förutsättning att folk är medvetna om sina tillkorta kommande.

Men nu sitter jag alltså här med människor som snäser åt mig, dagligen talar om att jag är dement. Att jag inte minns det de uppenbarligen aldrig sagt till mig eller någon annan i familjen. Jag är duktig på att känna in stämningar men är inte tankeläsare än, det kommer väl.

Jag får inte lägga mig i. Nej det är väl helt okej om den som sa det verkligen kan ta ansvar själv. Men så är det inte. Jag går sönder av att se på skiten. Hit flyttade mot min vilja Eriks flickvän, ändå har han mage att vara otrevlig mot mig. 

Nej det finns inget kvar av mig. Det spelar ingen roll vad jag säger, har jag fel får jag det nedkört i halsen, har jag rätt får jag skit även för det. I förra veckan fick jag höra att "man sitter i rullstol som en jävla idiot". Tack! Jag sitter numera i rullstol när det är längre sträckor att gå, då mina axlar är helt utslitna. Det har varit/och är fortfarande sommar och då kunde jag inte få någon ny kortison spruta i axlarna. 

Ingen kan förstå hur det är att leva i en familj med tre människor som inte fungerar som alla andra.

Ingen har samma problem som någon annan men det är ändå för mycket.

Att bo tillsammans med tre vuxna unga som borde leva sitt eget liv är inte lätt. De ställer krav som om jag är deras mamma men ställer själva inte upp som om de var barn. De vill bli behandlade som vuxna som jag inte har något med att göra men vill ha servicen som ett barn. 

Jag trodde jag skulle kunna gå tillbaka till någon form av arbete. Jag trodde att jag skulle ha lugn och ro runt 55 års ålder. Men i stället eskalerar problemen ständig och når nya höjder. Ovan på det kommer ekonomin, vi betalar nu 7000 kr för lånen på Swedbank till en ränta runt 6% och 7% på ett av lånen. Nu tog maken ett billån på 20 000 kr till en ränta på 13%.

Som det ser ut just nu går det runt precis i höst. Men då har jag ännu inte fått tag på all ved, vilket beror på att pengar saknas. Hur jag ska göra med elen vet jag inte.

Men det är en tvåa ledig i Vivalla på gatan bredvid där jag bodde på 80-talet. Ja jag längtar tillbaka till den tiden.  Kan man fly sina problem?

Ingen hjälp att få.

 Om man i Sverige i dag blir utkastad från sitt hem som ung vuxen utan arbete och kanske med en diagnos, finns det således ingen hjälp att få.

En ung kvinna från Lindesberg blev utslängd av sin fosterfar en helg. Han jobbar själv inom kommunen och vet att det inte går att få någon hjälp.

Man hänvisas runt. Ring socialsekreterare, hm ring försörjningsstöd, hm ring Lss (där var det stängt pga semester) Ring socialjouren, hm ring Örebro kommun eller skriv dig där ....

Örebro kommun nja du är ju från Lindesberg.... vi har ingen hjälp att ge dig.

Men du förlorar din handläggare på AF som skulle återkomma om ett jobb på måndag. Kan du möjligen ta in på Hotell???

Utan pengar.

Var din fosterfar inte snäll eller varför kan du inte bo kvar? Oj då det är ju verbal misshandel... ring gruppen som har hand om misshandlade kvinnor och de som är utsatta för våld pga alkohol, nehej han dricker inte... ring socialjouren... detta är ju inget akut ärende... Men hallå jag är hemlös jag kommer inte in i mitt hem, har inga kläder osv...

Nä vi kan inte hjälpa dig.

2023 kan vi inte hjälpa en funktionsvarierad ung kvinna som levt isolerad i sitt hem sen gymnasiet.

Nu är hon hemlös.

utan kläder och pengar.

Med moderns goda minne, för hon vill inte ha kontakt med sin dotter.

Ja jag anser att både fosterfader och mamman är fullständiga psykopater.

Må de brinna i helvetet.