Eländes elände.

 

Allt skit som kan ske, sker.

Eriks praktik förlängs till juni. Sen blir det en tuff sommar, de ska trimma vägrenar, broar och över vattendrag i sele. Erik ser fram emot det.

Så långt so good.

Ellinore har köpt en bil jätte fin men med en hel del fusk. Fina papper från besiktningen, men bilen besiktigades av en vän till han som sålde den. Så det kommer kosta några tusen att laga.

Eriks bil gick självklart sönder. Lambasoner och något igensatt rör till kolvarna (nej jag vet inte)

Tur i oturen så har de nu en bil som rullar. Men egentligen inga pengar till att laga dem.

Jag har absolut inga pengar. Denna månaden är vår bästa, mints utgifter fast det sket sig. Blir lite knapert med mat.

Och som grädde på moset så är kranarna i pannan sönder till en kostnad av minst 5000 kr.

Jag ber till Gud och hoppas att det regnar manna från himlen.

Ja så har mitt högra knä blivit så illa över en natt att det knappt går att stå, än mindre gå på det.

Det ska va gött å leva...

Tankar 2025. Vart ska jag, vem är jag hur överlever vi

 

Januari. Om 3 månader sänks akassan till 9000 kr för Kim. 

Sjukresorna höjs, medicinen höjs och läkarbesöken höjs. Min pension höjdes med 250 kr.

Vi står inför att få ge bort vårt hus. Ge bort? Garagets fasad är helt förstörd eftersom ett veteranföretag inte tvättade fasaden när den målades utan skrapade den, så nu faller färgen av i flagor. Mitt i julbaket gick lampan i fläkten sönder och hela hållaren gick i bitar, vi måste byta hela fläkten.

Erik har lyckats sätta armbågen genom väggen i sitt rum.

Dörren i köket slogsupp så häftigt en gång för längesedan att dörrstoppen gick igenom väggen.

Kylen tjuter som en trimmad moppe. Och cirkulationspumpen låter då och då.

Vi köpte iaf en ny torktumlare eftersom våran tackade för sig förra året.

Vi står in för stora reparationer av huset, men vi har inga pengar. Inte ett öre. Jag vet inte ens om jag kan betala räkningarna i januari.

I vinter har vi inte haft värmen på. 13 c i huset. Men vi eldar i kaminen och har små el- element på i sängkammare och kök. Vi är nu nere på 11000 kw i årsförbrukning, när vi flyttade in var den siffran 25000 kw.

Så i år måste Kim få hjälp till ett jobb. Jag har till och med ringt och gråtit till arbetsförmedlingen och hans handläggare som han för övrigt aldrig träffat.

Erik har fått praktik med ell litet löfte om fast tjänst på en trädgårdsföretag. 

Elinore kom in på utbildningen hon sökte.

Jag då. Ja ryggen är fortfarande en smärtsam historia. Nacken är slut och lagom till julstressen fick jag problem med höger handled och en förmodad tumbas artros. Vänster axel har börjat som den högra, dvs. kuffen är i kläm. Höger knä gör ont och det vänstra smäller.

Om jag är trött på livet, JA!

Ovanpå detta alla information om att vi nu är i ett förkrigsläge. Vi har inte haft råd att bunkra varken mat eller annat. Å andra sidan tar jag livet av mig om det blir krig. Klarar mig inte utan mediciner.

Så varför är ingenting roligt?

Varför är den lille pådrivaren på axeln borta. Jag är så trött.

Sover inte en enda natt. Vaknar flera gånger med panikångest och får inte luft.

Så mitt i allt detta har jag helt tappat fokus och mig själv.

Vem är jag? 

Jag en mycket tidig morgon.

Mitt i allt innan jul slog den jävla astman till.

Kragen och rullstol var det som gällde 2024

Så frågan är, är jag den i förtid åldrade kärringen med alla dessa sjukdomar?

Det är ju heller ingen ide att göra sig fin, för vem tittar två gånger på mig? om alls.

Jag vet vem jag varit.

Ja så här ser jag ut i år. Kläderna hänger lite eftersom jag tappat 18 kg.

Det är inte lika roligt att göra sig fin, trots en välfylld garderob, jag kastar aldrig några kläder.

Så vad blir det av 2025?

Det blir husets år i år. Alla pengar vi kan skrapa ihop måste gå till garaget och fläkten. Sen behöver både jag och Kim nya glasögon.

Jag hoppas min dotter flyttar ihop med sin pojkvän och får ett bra liv. Inte bli gammflicka här.

Jag hoppas på barnbarn. Har jobbat med barn och ungdomar innan jag blev sjuk och älskar barn.

Njuter av Hampus barn mina bonus barnbarn.

Det blir inga frön köpta i år, har ni sett vad en påse kostar? 65 kr!!!

Jag hoppas på en miljonvinst på lotto så vi kan komma på fötter.

Och en fantastisk sommar.

2024 tillbaka blick

 

Vår. Så många förhoppningar.

Erik hade fått jobb hos Tantgrön i Vintrosa. Flickvännen hade en lägenhet i Garphyttan.

Hanna fick lång vikariat på Deli Bake.

Hampus och Hanna förlovade sig.

Detta skulle bli mitt år. Jag som i åratal satt mig själv sist.

Jag tränade regelbundet gick ner 18 kg i vikt och allt kändes bra. Till den där mars dagen då maken fick gå hem från jobbet, det fanns helt enkelt inga order i företaget.

Vår grund rasade och jag fick panikångest.

Hos Tant (elak) grön blev det allt otrevligare. Det blev ingen introduktion, Erik förväntades klara arbetsuppgifter utan att veta hur man gör.

Det blev allt värre allteftersom sommaren kom. sen sänktes hans arbetstid eftersom han inte va tillräckligt duktig på alla sommarblommor. Det dög inte att googla eller hämta trädgårdsmästaren.

Folk gick sönder och det gräts öppet i fika rummet. Andra gick hem. Ingen snäll människa alls.

Ständig kritik och Erik gick sönder fullständigt vilket gjorde att han blev så nervös att han inte visste vad han gjort eller vad han var på väg.

Full stöttning hemifrån. 

Hemma  var det stiltje, os ni vet. Jag röjde upp i det där hörnet som vi bara tittat åt andra hållet  från.

i Juni trädde Kims arbetslöshet in på riktigt. Han har rätt till sius konsulent på grund av sin dyslexi och att han inte klarar av datorer.

Os gjorde att jag blev rätt ensam i trädgården. 

från Jostabäret till garagegaveln i rabatten mot grannens häck, har det länge varit ett glömt område. Men nu tog Kim och jag hand om det och rensade upp.  I vår skall det planteras blommor istället för ogräs.

I morsdag present fick jag ett plommonträd av Erik. Det var en torr sommar så det blev att vattna flera gånger.

Farmor och farfar ville ha hjälp med sina rabatter. Jag , Kim, Erik och Elinore var där. Kim och jag hela 5 gånger men mycket återstår. Jag rensade ogräs och Kim grävde.

Inte blev det mycket potatis heller och inga morötter.

Kanske inte så konstigt jag hade mycket ont. Axlar, nacke och det nytt diskbråck jag drog på mig när vi städade förrådet.

Sommar blev till höst.

jag mådde allt sämre. Fick en magnet kamera röntgen i oktober och fick ytterligare en diagnos i ländryggen, spinal stenos. Vilket betyder att disken klämmer nerverna. 

Förra året kändes för jävligt. Jag saknade min sjukgymnast Georg Lohse, som gått i pension. Han var ett bra bollplank och kunde förklara vad som orsakade vissa symtom.

Jag hade också fruktansvärda problem med under livet.

Sen 2016 har jag haft Lichen, en underlivssjukdom som är autonom, dvs. min kropp tror att slemhinnorna i underlivet är något främmande som skall mördas.

Jag åkte fem gånger till Karlskoga lasarett och fick behandling. 

Mitt liv ser ut så att med lichen skall man ha hormonbehandling lokalt för att stärka slemhinnan så den inte försvinner. Men varje gång jag använde vagifem fick jag lichen utbrott som då skall behandlas med den starkaste kortison krämen som finnns. För lichen kan bli cancer.

Men kortison gör slemhinnorna tunna och jag fick hela tiden svamp. Symtomen på svamp, klåda mm är samma som för lichen. Till slut var hels underlivet en enda brännande, svidande helvete.

Mer elände drabbade familjen då Hanna drog på sig ett nytt diskbråck i ländryggen. Erik blev avstängd från AF då han inte sökt jobb som de sa att han inte behövde eftersom han jobbade. Elinore fick sluta på sitt jobb och de fick en inkomst på 9000 kr tillsammans. Jag har fått gå in och stötta med 10000 kr trots att vi inte heller har pengar.

Jag började därför köpa julklappar redan i oktober. En då och då, 

När så julen stod för dörren var vi panka. Jag var helt slut.

Eftersom Eriks flickvän inte tål min dotter så fick vi fira jul två dagar i rad. Med allt vad det innebärav matlagning mm. Dagen före julafton var vi nere hos Hampus och passade barnen medan de lagade julmaten.

Sen jul och nyår har jag inte varit människa.

Men nu ser vi framåt mot 2025 och hoppas att allt löser sig.

Soulmate. Eller den stora kärleken.

 

Det började när Hanna var femton. Hon skrev på kamrat "var är min prins"

Prinsen svarade och de var så lyckliga.

Mycke bus...

Hampus gick all in i Hannas intressen. han ställde till och med upp på en skogsritt hos Maud allemans rid och kör äventyr.

De red bort i morgondiset.

men all lycka vara inte för evigt.

Så de skildes åt. I 10 år var och en på sitt håll. Hampus fick 3 barn med sin Emma och Hanna hade nyss lämnat en lång relation bakom sig.

Hampus skilde sig från Emma. Så såg han att Hanna va singel så den modige mannen skickade ett sms.

De träffades juldagen för 2 år sedan. Och kärleken fanns kvar.

Alla dessa år hade de båda ständigt tänkt på varann.

Hanna har blivit lycklig igen. Hon försöker treva sig fram som bonus mamma och hushållerska (haha)

Det känns rätt att ha Hampus i våra liv igen. Jag har alltid gillat hans föräldrar och syskon. Barnen är lite blyga fortfarande, eftersom vi inte kastat oss över dem utan låter det ta sin tid.

Jag älskar barn, så jag är så glad.

 

Mörker

 

Ibland syns himlen blå. Men 2023 och hela 2024 (vet att det är drygt en månad kvar) har varit en mardröm.

Jag har inte mått bra. Värken från nacke, bröstrygg och ländrygg har inte varit rolig. Kanske var det orsaken till att psyket gav upp. Jag har i princip legat två år på soffan.

Jag har blivit tvungen åka rullstol när det inte är runt hörnet vi ska. Ändå är jag sängliggande dagen efter.

Ja så är det denna jävla krage som jag måste ha när jag åker bil, eller gör något utanför soffan.

Ekonomiskt var det tufft när Eriks flickvän blev hemlös och flyttade in här. Samtidigt åkte Erik 10 mil om dagen till jobbet i Nykyrka. Han klarade  bara av att ge mig en liten slant för mat och husrum. Hans pengar gick till bensin. Vi hade matkostnader på 8000 kr i månaden.

Jag tränade en dag i veckan på Örebro Rehab Center och hade Georg som sjukgymnast. Jag blev bättre och sommaren var okej. Blev helt slut av att göra en sak i en halvtimme.

Jag som älskat att vara i minträdgård såg den nu oftast genom köksfönstret.

Att jobba utan mer än en halvtimme åtgången gick inte. Axlarna hade redan då packat ihop. Jag gick regelbundet och fick kortisonsprutor i axeln.

Vid jul slutade min sjukgymnast, min livlina. Samtidigt fick Eriks flickvän en lgh i Garphyttan. Det blev många vändor med möbler och saker från hennes mormor och avlidne fars tillhörigheter.

Hon mådde inte bra och Erik stannade hos henne i perioder.

I mars halkade jag i badkaret och fick en sträckning i ryggen, först tänkte jag att det går ju över. men i juni snubblade jag och damp ner i en av stolarna ute. Kände hur det knakade till. Nu kunde jag inte gå. Pratade med sjukgymnasten och läkaren som skickade mig på röntgen.

i April fick Erik jobb hos tant grön i Vintrosa. det blev en mycket dålig introduktion och snart började klagovisan. Men det är inte lätt att göra saker om man inte fått veta vad man ska göra och hur.  Kränkningarna blev värre och värre och i juli fick han gå ner på halvtid. Han mådde dåligt, ja riktigt dåligt började gå upp i vikt. I augusti var det jobbet slut och i samma veva blev flickvännen arbetslös.

I juni blev kim arbetslös. Han jobbade inom träindustrin och det hade inte funnits något att göra på ett år.

Alla våra medel var tömda. Först pandemi med hemgång i veckor på grund av arbetsbrist. Sen kom räntechocken och vi fick se en dubblering av vår ränta, samtidigt som elpriserna hade varit ren katastrof. vintern 2023 hade vi varken värmen på eller ventilationen till juni 2024. Man blir nämligen straffad med högre ränta om man har det knapert ekonomiskt. och så i juni fick han gå hem. 3 arbetslösa. Jag gick tillbaka in i väggen. Tränade bara sporadiskt, eftersom vi inte hade råd.

Runt sommaren röjdes det i garaget och Erik och flickvän började sälja av det som gick att sälja. För att få pengar till mat. De var här i perioder och det var inte heller lätt med vår ekonomi. I februari 2024 ringde jag banken och begärde ett amorteringsunderlag, för att försöka hitt en bättre bank än Swedbank. Två dagar senare blev jag uppringd och erbjöds 1.5% lägre ränta på lånen. Det sänkte lånen med tusenlappar. 

Nacken är illa ryggen är röntgad två gånger och om 2 veckor får jag veta vad de såg på bilderna. Nej det var naturligtvis inte normala. Jag ska be om en nackröntgen också. Jag sover inte, på grund av smärtan sitter  oftast i köket runt halv två till morgonen. Trots sömntabletter och smärtstillande. äter sen flera år tillbaka bla Tramadol. Förr kunde jag klara mig på ett par tabletter i veckan . Det går inte längre.

Smärtan i benet och ryggen, nacken är fruktansvärd. Förra veckan hade jag haft "nackspärr" i en månad och fick be vc om hjälp. Tybble har en bra sjukgymnast han sträckte ut muskler och masserade bort stelheten. Men som han sa det kommer från nackrosetten och det är ben mot ben. Hanna är allt oftare hos sin pojkvän. Hon har fått sin anställning förlängd i 1 år. De letar bostad runt Godegård. Bensinen till och från jobbet kommer ta nästan hela hennes lön.  Det oroar mig.

Jag känner mer och mer att jag tar för stor plats i familjen med min smärta, mitt dåliga humör och min oförmåga att va till nytta.

 Kim har fått gå från arbetslös till min trädgårdsdräng. 

Men under sommaren och hösten har jag börjat må lite bättre. Ekonomin är inte bra och Erik har inte en krona från af. Hans tjej lever på under 10000 kr och hon har en hyra på över 5000 kr. Flytta har de inte råd med. Jag har införskaffat en säng på blocket ifall de åter igen måste flytta hit. 

Jag hatar den här regeringen som låter oss sjuka stå utanför alla höjningar av pensionerna. Man får bara pengar om man jobbat hela livet. Men jag då, vi som blev knäckta på jobbet. Som gjorde oss illa så resten av livet blev ett helvete. Hur kommer min pension se ut, jag som tvingats ta ut det jag själv sparat till pensionen. 

Snart jul igen. Måtte 2025 bli bättre. Men kanske blir det krig. Då kommer jag avsluta mitt liv. 

Det är skalet som hindrar

Det är rätt trist. Jag är rörelsehindrad, förvandlad av värk. Överviktig och över 60 år. Livet slutade vara roligt 1992. När opererande läkare inte såg skillnad på ärrvävnad och en durasäck som omsluter nerverna. Ni som vill läsa något positivt kan sluta här.

Jag älskade att dansa.

Jag älskade att cykla.

Jag älskade att springa.

Jag älskade att åka skidor.

Över en natt i september tog allt det slut. 

Det blev sjukgymnastik, smärta, tårar och förtvivlan.

Människor såg mig som utvecklingsstörd, jag behandlades som om jag var korkad. Man körde över mig, man ljög för mig.

Jag ser vad du ser. Jag förstår att du är less på min smärta, mina oförmågan.

Men jag vet att inuti det där fula skalet bor en vacker kvinna, som är smart och ödmjuk. Kärleksfull.

Det är lika för alla oss värdelösa.

Vad jobbar du med då?

Ja, värsta frågan. För i och med svaret blir jag inget.

Alla kan jobba, alla har ont. Vad gnäller du för? Jag kryper ur sängen varje morgon, sa min chef till mig. Hon kan fortfarande både gå och springa...

Nu är det vår och så många tankar bubblar upp till ytan.

Danserna i Hasselbacken. Första gångerna var det riktigt kallt. Ångan stod ur munnen vid midnatt.

Min älskade pappa hämtade mig där varenda dans I flera år. Liksom i Högsjö och Vingåker.

Jag älskade att dansa, med Lufsen dansade jag polka, vi flög över dansgolvet. Med Finnspångaren dansade jag varje Hasselbacken. Han dansade bra, kunde sina steg.  I Hösjö var det ett nöje att dansa med Henry Sarholm, han kunde också dansa. Det fanns många fler som jag dansade med. Sista gången jag dansade var på en fest i Högsjö, det var efter min operation. Svägerskans man, Lasse Hammar ställde upp och föste mig runt på dansgolvet. Tack Lasse.

Efter operationen när det blev vår 1993 satt jag i soffan med mina högklackade pumps och grät över att jag aldrig mer skulle få ner min klumpfot i dem igen. Min högerfoten blev efter op 4 storlekar större eftersom ligament och muskler förtvinar, då inget höll längre ihop benen i foten blev den både längre och bredare. 

2017 var det så illa med min fot att jag fick göra en steloperation. För 2 år sedan köpte vi mina första riktiga skor sen op. Två storlekar mindre. 

Jag fick en trehjuling av arbetsterapeuten, men var för dålig i ryggen för att kunna cykla på den. Jag längtar varje vår till att springa, men är nu glad om jag med rollators hjälp tar mig till slutet på tomten, drygt 30 m.

Jag har lämnat många vänner bakom mig. Mitt liv skiljer sig så radikalt från deras. Det gör ont, ont att inte bli förstådd, ont att själv se hur långt man inte kom, ekonomiskt, socialt....

 Jag ser också hur jag blivit en isolerad parentes i familjen. Jag orkar ingenting.och inuti gråter jag, för nu först förstår jag att livet är kört. Jag har alltid trott att en dag ska jag börja jobba igen. Men den jävla sjukdomen, artrosen, nervsmärtan och den eviga huvudvärken kommet inte försvinna mirakulöst. Det är mitt fel att vi är fattiga, jag har bara 1/3 inkomst, pension. Trodde vi skulle kunna spara när barnen flyttar men då blev maken arbetslös.

Nu märks det ännu mer att vi inre längre har något gemensamt. Han är alltid där jag inte är.

Jag längtar så efter ett nytt liv. Utan krav, utan trädgård, utan att frysa på vintern då det är 14 c inne. Maken vill inre flytta.

Jag måste snart.  Ett nytt liv i värme.

Längtan eller ångest?

 

Det är senvinter eller vårvinter. Då är det massor man ska göra i trädgården. Förr längtade jag, nu bävar jag.

Hela mitt liv har jag styrts av längtan eller jagats av ångesten.

Längtan efter ett nytt läppstift, en ny blus eller något nytt till hemmet. Längtan efter att allt ska va färdigt till påsk, jul, midsommar ...

Då kommer ångesten, för jag kan inte hålla takten till huvudet. På min axel eller gömd i hjärnans vindlingar gömmer sig en liten men högljud djävel. Den hetsar mig, den styr mig. På måndag ska listan du skev va färdig, men jag har bara hunnit till dammningen och bytt dukar. 2 veckor till påsk och jag har i 2 veckor bett maken ta in påskpyntet, men nej. Nu har jag sån panikångest att jag funderar på att skita i påsk. Lägga mig i sängen och dra täcket över mig.

Det som förr va glädje är nu bara ångest och besvikelse.

Maken tycker det bara är att sluta ha ångest, sluta  va ledsen.

Men det är inget jag styr över, det bara är så.